Recension: April, April

April, April, av Mattias Edvardsson

Den just nu högaktuella Mattias Edvardsson skrev en ungdomsroman redan 2015. Förra året gavs den ut i pocket och släpptes samtidigt som ljudbok hos Saga Egmont.

“Planen är rätt enkel, egentligen. Klättra upp i det öppna fönstret i skolan, avfyra geväret, sedan är det över. När hans livlösa kropp faller genom fönstret borde mobbarna förstå vad de gjort, och Hugo behöver inte längre leva med sig själv. Men Hugo blir upptäckt innan han hinner sätta sin plan i verket. Han placeras på ett behandlingshem, där han träffar Julie, Nico och April. Tillsammans med sina nya vänner hittar han sig själv, och viljan att fortsätta leva.”

Det som slog mig först var att denna både strukturellt och språkligt kändes väldigt annorlunda gentemot Edvardssons succéromaner En helt vanlig familj och Goda grannar. Inte enbart då denna uppenbarligen är skriven för en något yngre publik, utan det märks även att den är skriven av en något mer oerfaren författare. Med det sagt är den fortfarande mycket välskriven. Jag tycker mig känna igen vissa drag som Edvardsson behållit och han fokuserar även i April, April på trasiga, vilsna själar och blandar in psykisk ohälsa.

I mångt och mycket är det en trevlig bok. Man fattar lätt tycke för karaktärerna, vilka gestaltas väl. Jag tycker även att han lyckas gestalta behandlingshemmet på ett sätt som känns autentiskt (detta skrivet utan att själv ha tillbringat tid på ett sådant). Personligen kan jag däremot tycka att handlingen bitvis står och stampar lite. Det känns inte som att det görs några direkta djupdykningar i huvudkaraktärens situation och intrigen tar inte riktigt fart. Ändå lyckas Edvardsson hålla upp intresset, kanske bitvis till följd av en tacksam längd på boken.

Något som däremot slår mig tidigt och hänger med rakt igenom gäller just språkbruket. Boken är välskriven rakt igenom, helt klart. Jag tycker inte att Hugos innerliga röst tillhör en kille i övre tonåren. Detsamma gäller delar av dialogen ungdomarna emellan. Det mer juvenila och enkla språkbruket skiner till emellanåt, men alltför ofta tycker jag att deras röster är för vuxna, med för många ord och uttryck som känns främmande för ungdomar. Jag kan ha helt fel, men jag inbillar mig att detta gör att tilltänkt målgrupp kanske inte identifierar sig med materialet lika mycket som de kunnat göra om “deras språk” talades.

Boken är inläst av Magnus Schmitz. Jag tycker att han gör ett bra jobb, även om vissa betoningar hamnar fel.

April, April är en intressant och bra, om än ojämn, bok om psykisk ohälsa. 3 av 5 pannkakor.

 

Recension: Männen i mitt liv

Männen i mitt liv, av Sofia Rönnow Pessah

Rönnow Pessahs debutroman har blivit omskriven i alla större dagstidningar. Jag kan förstå det.

“”Lättnaden. Vetskapen att jag faktiskt är knullbar. I alla fall om jag tjatar.”
Sonia kysser och blir kysst, Malmö byts mot Lund och kyssarna byts mot sex. Studentliv och nationer, fester och utekvällar. Sonia flyttar till Stockholm, där nattlivet balanseras med arbetet som jurist. Männen tycker Sonia är frigjord och villig. Sonia tycker männen är dumma i huvudet. Ett liv skildrat och räknat i one night stands och relationer, vad gör Sonia med männen i sitt liv och vad gör de med henne?”

Männen i mitt liv får vi följa bokjagets Sonia. Det börjar i övre tonåren och vi får följa med hela vägen genom studentkorridorerna och fram till karriären som jurist. Männen radas upp som nummer i den ordning hon träffar dem. Ett behov av att synas blandas med behovet av att dämpa kåthet. Dåligt självförtroende, antidepp, objektifiering och metoo avhandlas.

Det här är ganska svårt att betygsätta. Männen i mitt liv är på många sätt en viktig bok. Den är både rolig, sorglig och intressant. Den ger en bild av vårt moderna Tinder-samhälle och sexualitet framvuxen ur ett skevt samhälle. Ett välbehövligt perspektiv i hur det är att vara ung kvinna, hur män och kvinnor fungerar i sexuella relationer. Vart går gränsen för vad som är rätt och fel och varför väljer många att passera den trots att de är rädda för att göra just fel? Ett intressant inlägg i metoo-debatten.

Upplägget är också intressant. Originellt, vill jag säga därför att jag själv aldrig läst eller lyssnat på något liknande. Som man blir jag ofta bedrövad över hur vissa av männen behandlar henne i de sexuella situationerna. Hur man tänjer på gränserna och tillfogar våld som om det vore vardagsmat. Hur hon väljer att stå ut med det för att duga, vilket bitvis även ger hennes dåliga självkänsla en kick. Intressant är också det faktum att det allt som oftast är huvudpersonen Sonia som är på jakt efter sina knull. Det är hon som söker upp. Hon som är frigjord och det är … befriande. Samtidigt sorgligt med tanke på den underliggande känslan av att inte duga. Att inte vara fin nog.

Däremot gör upplägget att det bitvis känns tjatigt och lite monotont. Men det hör till, jag förstår det. På samma sätt som själva jakten och sexet även det blir något mekaniskt.

Sisaela Benn står för uppläsning och gör det bra. Skånskan passar bra till bokens jag.

 

3,5 av 5 pannkakor till en viktig, intressant men bitvis enformig bok.

Recension: Tolken

Tolken, av Jenny Runesson

Det är alltid spännande att ge sig i kast med nya författarförmågor! Jag hade inte läst mycket om Tolken innan jag påbörjade lyssning, men Ordberoende är ett förlag som oftast står för väldigt hög kvalité.

“En natt blir tolken Elsa inkallad för att hjälpa polisen att förhöra en ung svenska som hittat sin pojkvän död i en fåtölj.
Vid obduktionen upptäcks ett nålstick i mannens högra hand och Elsa är snart indragen i en omskakande mordutredning. Spåren leder polisen till en av Luxemburgs smutsigaste bordeller där mannen spenderat en stor summa pengar kvällen innan.
Mordet visar sig vara del av ett betydligt större och farligare spel och Elsa inser snart att hennes egen familjs trygga tillvaro är hotad.”

Det finns mycket som tilltalar mig i Tolken. Åtminstone till en början. Den börjar bra och intressant. Jag tycker mycket om att få bekanta mig med en liten okänd prick på kartan som Luxemburg. Miljöerna är faktiskt en av bokens stora behållningar. Både när de är fascinerande, mörka och skitiga.

Strax efter inledningen händer dock något. Jag dras plötsligt inte riktigt med i handlingen. Trots en intressant premiss, mörka och hemska miljöer, tragiska öden och en på vissa sätt nytänkande kriminalare. Det är något som gör att jag återkommande tappar fokus. Kanske är det så att karaktärerna inte riktigt intresserar tillräckligt? Jag vet ärligt talat inte och lyckas aldrig riktigt sätta fingret på precis vad som går fel, och detta är ju oerhört personligt. Återigen. På papperet är detta en annorlunda och intressant bok med många av de rätta ingredienserna. Efter att den initialt tappat greppet om mig lyckas den klamra sig fast då och då.

Ann-Sofie Rase är en ny bekantskap när det kommer till uppläsare och jag tycker att hon gör ett bra jobb.

 

Tolken landar på 3 av 5 pannkakor.

Recension: Goda grannar

Goda grannar, av Mattias Edvardsson

Jag lyssnade på Edvardssons En helt vanlig familj för några månader sen. Det var en sån där bok jag haft i i min digitala bokhylla hur länge som helst. Kanske var inte titeln tilltalande nog, kanske var jag bara inte sugen på genren? Hur som. Den visade sig vara fantastisk. Just det, ni läste rätt: Fantastisk. Den har tidigare recenserats på bloggen: https://authorwestberg.blogbiz.se/2020/04/06/recension-en-helt-vanlig-familj/

Nu följer Mattias Edvardsson upp den med Goda grannar (Spoiler! Det har handlar dessvärre inte om kannibaler, även om titeln antyder det). Den hade även kunnat heta Vemod i Svenssonidyllen.

“Hur väl känner du dina grannar? Micke och Bianca flyttar till ett idylliskt villakvarter som verkar perfekt för deras familj. Men allt eftersom de lär känna sina grannar kommer en känsla av obehag smygande. När Bianca blir påkörd utanför sitt hus verkar det först röra sig om en tragisk olycka. Medan hon kämpar för sitt liv på sjukhuset växer dock tvivlet bland polisen och i kvarteret. Micke har alltid trott på rättvisan. Men vad händer när den enda utvägen tycks vara att ta lagen i egna händer?”

Ja, vad ska man säga? Jag sätter ju naturligtvis ribban högt efter föregående bok, och det är alltid riskfyllt. Lite som att hoppas att den där uppföljaren på ens favoritfilm inte ska leda till att man vill lobotomera sig för att sudda ut minnet av den.

Men vet ni vad? Jag tänker inte dra ut på det.

Goda grannar är också fantastisk. Den är faktiskt rent av bättre än En helt vanlig familj. Mycket bättre. Föregångaren hade några passager jag tyckte var småsega (det stoppade den dock inte från att landa en fullpott), men den här boken lämnar mig inte för en sekund. Jag lyssnade klart på hela boken under en och samma dag. Jag tog mig till och med en extra promenad (tack för motionen, Edvardsson!) för att hinna lyssna klart. Det är ytterst sällan jag rycks med såhär pass mycket av en bok. Hundraprocentigt fokus rakt igenom. Gestaltningen av alla karaktärer är fenomenal. De, och alla händelser som drabbar den lilla svenssonorten känns helt autentiska. Det är spännande, vemodigt och bitvis oändligt sorgligt.

Främst sticker Fabian ut. Jag har sällan stött på en bättre gestaltad unge, Edvardsson mejslar ut honom med faderskomplex, osäkra diagnoser och allt på ett fantastiskt sätt. Jag rycks med direkt och vill egentligen inte slita mig förrän jag lyssnat klart på hela boken. Jag har egentligen inget att slå ned på. Eller jo. Det var den där gången då Roosmann sa “IKEA” istället för “ICA” och fick mig att undra när IKEA började sälja fetaost.

Jag kan inte betygsätta detta utan att nämna uppläsningen. Det var en av höjdpunkterna med föregångaren. Så även här. Magnus Roosmann, Lo Kauppi och Viktor Åkerblom gestaltar varsin huvudkaraktär och de gör det så jävla bra.

Goda grannar är den starkaste bok jag lyssnat till. Den hittills bästa i år. 5 av 5 pannkakor.

Recension: Flickorna som sprang

Flickorna som sprang, av Simon Häggström

Detta är polisen Simon Häggströms tredje bok. Jag lyssnade på de två föregående under 2019 och berördes djupt. I föregångarna får vi följa Simon och hans vardag i arbetet mot prostitution och människohandel. De visar på en oerhört mörk sida av samhället och en sjuk människosyn som dessvärre genomsyrar fler än man vill tro.

Denna tredje bok är dock, om än med verkligheten som förlaga, en skönlitterär berättelse om prostitution, utsatthet och hämnd.

“Brutal hämnd i Stockholms undre värld Jennifer och Malvina har rymt från sitt HVB-hem, de sover på en madrass i ett garage och lurar torskar på pengar. Snart dras de in i en härva som riskerar deras liv. Molly träffar en kille via en dejtingapp och de inleder en relation. Hon blir kär, men efter bara några veckor bjuder han in andra män till deras träffar. Markus Lundström och Natalia Volotkova på människohandelsgruppen arbetar i Stockholms skuggvärld och möter både hallickar och sexköpare. De får nys om en grupp män som utnyttjar unga flickor och inleder en operation för att stoppa dem. Men spåren är få och polisen blir alltmer desperat. Kan de låta en sexköpare infiltrera de hemliga mötena på uppdrag av polisen? Flickorna som sprang är en verklighetsnära skildring av de mörka sidor i samhället som vi ofta väljer att blunda för. Men det är lika mycket en berättelse om människans förmåga att överleva under de mest extrema förhållanden.”

Flickorna som sprang är en mörk, rå, spännande (och även bitvis rätt komisk) kriminalroman. De unga tjejerna vars öden vi får följa berör verkligen på djupet. Inte minst när man förstår att berättelsen och karaktärerna är ett hopkok av allt det Häggström mötts av under åren som polis specialiserad på prostitution. Det är bitvis riktigt äckligt, utan att för den sakens skull vara onödigt detaljerad eller spekulativ. Här återfinns även intressanta porträtt av torskar. Dels en surrealistisk, sorglig och samtidigt oerhört komisk scen på ett hotellrum med en Göteborgs-torsk som fick mig att skratta högt, men framförallt nattsvarta porträtt av riktigt sjuka människor.

Jag tänker inte avslöja mer av handlingen, men vi får följa ett mycket intressant perspektiv i form av en väldigt vilsen och sorglig människa vilket tillför en extra dimension till berättelsen.

Natalia, en av poliserna vi får följa, kan jag bitvis störa mig på. Hon är å ena sidan hård och riktigt cool, men jag tycker att det poängteras lite väl frekvent kring hennes syn på det manliga släktet. Inget fel i sig, hon har trots allt rätt i merparten av sina iakttagelser, men det blir en aning repetitivt.

Det märks att detta är Häggströms första skönlitterära roman. Inte så pass att det direkt stör, men det märks emellanåt på språket. Sedan finns det möjligen vissa passager som en redaktör lätt kunnat gå loss med saxen och kortat ned något. Temat är oerhört aktuellt och viktigt och Häggström gestaltar ångesten och utsattheten mycket bra. Det här är en bok som stannar kvar i tankarna, men inte på samma sätt som hans tidigare, självupplevade iakttagelser.

Boken är inläst av den alltid suveräna Niklas Engdahl.

Flickorna som sprang är en hemsk spegling av ett sjukt samhälle. 4 av 5 pannkakor.

Recension: Där kräftorna sjunger

Där kräftorna sjunger, av Delia Owens

Det är alltid spännande att ta sig an dessa riktigt “hajpade” böcker. Litteraturdelen av mitt Facebook-flöde har överösts av omslaget till Där kräftorna sjunger under senaste veckorna. Och vad händer då? Surgubben i mig vill helst inte veta av boken ifråga. Så har jag alltid fungerat. När jag var barn och alla omkring mig pratade sig varma om den där pojken med ärr i pannan, mr Potter, tog jag så mycket avstånd som möjligt. Det blev liksom uttjatat innan jag ens tagit mig tid att själv läsa eller försöka uppskatta filmerna. Det gjorde jag dock med tiden. Lite på samma sätt känner jag inför denna. Det tjatas så mycket att jag delvis vill ta avstånd, den får så höga betyg på alla håll och kanter att jag instinktivt känner på mig att jag inte alls kommer att hålla med.

Så. Vad tycker den lillgamla surgubben?

“En oförglömlig berättelse om naturens krafter och ensamhetens pris. Kya Clark lever ensam och i samspel med naturen utanför en liten stad vid North Carolinas kust. Byborna kallar henne ”Träskflickan” och har i många år spridit elaka rykten om henne. När en stilig quarterback hittas död i våtmarken blir hon därför omedelbart misstänkt och en mordutredning inleds. Men Kya är långt ifrån den obildade enstöring som alla tror, och snart uppdagas sanningen om hennes liv. ”Där kräftorna sjunger” var den mest säljande boken i USA 2019 och har blivit en internationell fenomentitel som älskas av läsare över hela världen.”

Det som först slår mig är ord skrivna av en författarkollega (jag brukar kalla honom herr Mörkö), som nyligen recenserade kräftboken. Han menade på att träsket utgör en av bokens viktigaste karaktärer (inte ordagrant så kanske), och jag håller med. Det är även däri en av bokens riktiga styrkor ligger. Språket är oerhört vackert och poetiskt, det finns många oerhört välgestaltade karaktärer. Men mest av allt sticker egentligen just miljöbeskrivningarna ut. Det känns bitvis som att man befinner sig i de där träskmiljöerna, slänger sig ut i vattnet tillsammans med Kya. Det känns autentiskt.

Delar jag åsikt med de som höjt Där kräftorna sjunger till skyarna? Nej, det gör jag inte. Den är förbaskat vacker och när den väl tar fart så blir den riktigt, riktigt bra. Men det är just det som är problemet. Man ska ta sig igenom ungefär en tredjedel, om inte mer, innan någon form av spänning infinner sig eller handlingen verkligen greppar tag. Innan dess puttrar det på och är vackert gestaltat men småtråkigt. I slutändan, när säcken knyts ihop, så är detta en otroligt vacker och bitvis väldigt sorglig bok om ensamhet och utanförskap.

Det är svårt att inte gilla den och jag förstår lovsången, även om jag inte helt stämmer in i den.

Anna Maria Käll gör dessutom en av sina absolut starkaste prestationer som inläsare.

En riktigt seg början byggs vidare till något riktigt bra. Där kräftorna sjunger slutar på 4 av 5 pannkakor.

Recension: Dimma (Hulda Hermannsdóttir, del 3)

Dimma, av Ragnar Jónasson

Så har jag nått fram till den tredje boken om kriminalinspektör Hulda Hermannsdóttir. Föregående två böcker finns också recenserade i bloggen.

“1987. En isolerad bondgård på östra Island. Snöstormen borde ha hållit alla främmande människor borta, men det har den inte gjort. Paret som bor på bondgården borde inte heller ha släppt in den oväntade gästen. Men det gjorde de.
En oväntad gäst. En lögnare. En mördare.
Alla kommer inte att överleva natten. Och det kommer att bli ett fall som ska hemsöka kommissarie Hulda Hermannsdóttir för alltid. ”

Så kliver vi in i den tredje boken om Hulda. Detta är helt klart den mest tragiska. Vi bjuds på dubbla familjetragedier, karga svåråtkomliga isländska landskap och en trasig Hulda.

Många har lovordat den här serien. Jag sällar mig inte riktigt till skaran. Med det inte sagt att det är dåligt. Knappast. Det är vemodigt, poetiskt och välskrivet. Jag framhäver även Hulda som en av de mer intressanta mordutredare jag följt.

Men faktum kvarstår att tempot bitvis är lite segt, trots relativt korta böcker. Språkbruket är bra, men inte mer (lost in translation som det kallas), med en del onödig upprepning och samma övertydligheter jag själv kämpar med.

De tragedier vi bjuds på i Dimma spelar på våra känslor och gör det bra. Lägg till en riktigt riktigt fin twist och jag är ganska nöjd. Däremot kan jag inte lovorda, trots att detta är den näst bästa boken i trilogin. Jag ser inte riktigt storheten i det hela, även om det är vemodigt, välgestaltat och allt. En sak som gnager såhär i slutet är faktiskt valet att påbörja tidslinjen bakifrån. Det missgynnar i min mening berättelsen på många sätt. Främst är det för många pusselbitar vi redan vet om när vi når fram till dem. Även om förklaringen finns och vi bjuds på en bredare bild så tycker jag att tidiga avslöjanden missgynnar berättelsen och tar udden av vissa händelser.

Återigen är det Marie Richardson som löser in och gör det mycket bra.

Dimma slutar på 3,5 av 5 pannkakor. 

Recension: Sekten som återuppstod

Sekten som återuppstod, av Mariette Lindstein

Denna återuppståndelse är, som titeln antyder, en uppföljare. Den följer Lindsteins succé Sekten på Dimön.

“Sofia Bauman försöker skapa sig ett nytt liv efter att ha levt i sekten ViaTerras våld. Vägen tillbaka blir svårare än hon trott. Hon möts av fördomar och plågas av mardrömmar. Sektledaren Franz Oswald väntar på rättegång, men han är varken orolig eller ångerfull. Med hjälp av sin advokat börjar han väva ett inflytelserikt kontaktnät som sträcker sig långt utanför fängelsets väggar. Hans mål? Att hämnas på Sofia.”

Sekten som återuppstod är andra delen i serien om sekten på Dimön. Enligt Storytel består “serien” Via Terra av tre delar, men jag råkar ju veta att det även finns en Requiem på Dimön samt en pågående roman utöver den tredje Via Terra-boken Sektens barn. Med det sagt är Storytels “serie-indelning” något oklar.

Hur som. Jag lyssnade på första boken för något år sedan och tyckte att den var bra. Den var intressant och skrämmande, främst när man vet att det i bakgrunden finns mycket realism (hur mycket som dramatiserasts kan jag dock inte svara på). Sekten på Dimön var bra, men föll mig inte helt i smaken. Vad som höll mig kvar var mestadels höga betyg och det faktum att Lindstein Sbyggt sitt författarskap på denna serie. Och nog är det rafflande, intressant och skrämmande. Minst sagt.

Sekten som återuppstod tar vid strax efter första boken och vi följer som sagt åter Sofia Bauman. Boken börjar spännande och har ett bra tempo. Trots att jag inte var övertygad av första boken så lyckas Lindstein till en början trollbinda mig. Det segar till litegrann någonstans strax efter att vi nått halvvägs igenom uppföljaren, men författaren håller hårt nog i trådarna för att ändå driva mig vidare. Bitvis kan jag tycka att sektledarens inverkan på sina medlemmar känns väl överdriven, men det gör mig kluven. Detta är trots allt sekternas starkaste kort; en manipulativ och charmig sektledare. Ändå kan jag bitvis känna att hans väg tillbaka till makt blir något märklig med tanke på hur han trycker ned sina undersåtar.

Oavsett är Sekten som återuppstod en uppföljare jag på vissa sätt uppskattar mer än föregångaren. Kanske främst då tempot är något högre, även om det haltar på sina ställen. Främst beror det kanske på vissa dåtidssegment som dyker upp framåt slutskedet och bitvis känns lite överflödiga. Även om jag vet att det banar för fortsättningen.

Oklanderligt uppläst av Gunilla Leining.

Sekten som återuppstod landar på 3,5 av 5 pannkakor. Nästföljande del står på tur…

Recension: Ön

Ön (Hulda Hermannsdóttir, del 2), av Ragnar Jónasson

Del 2 i Jónassons serie om kriminalinspektör Hulda Hermannsdóttir. Vi går vidare direkt till handlingen:

“Utanför Islands södra kust ligger den isolerade ön Elliðaey. En plats känd för sin vackra, oförlåtande terräng – och där det är lätt att försvinna…
När en grupp vänner reser till ön för att tillbringa tid tillsammans i en jaktstuga och en av dem aldrig återvänder, hamnar utredningen på Hulda Hermannsdóttirs bord. Hulda befinner sig på toppen av sin karriär och är fast besluten att lösa mysteriet. Kan det finnas en koppling till mordet på en ung kvinna tio år tidigare ute på Västfjordarna? Rör sig en mördare runt landets karga utposter? Hulda påbörjar en resa för att avslöja öns isande hemligheter.
Hon måste söka sanningen i det mörka landskapet – samtidigt som hon hemsöks av händelser i sitt eget förflutna. ”

Den första delen recenserade jag så sent som igår. Den slutade på en betygsfyra med motiveringen att den började trevande men tog sig. Lite på samma vis är det i fallet “Ön”, men faktum är att jag finner denna betydligt svagare.  Likt föregångaren ligger bokens största styrka i huvudkaraktären Hulda. Det är intressant att följa hennes på många sätt sorgliga liv. Hon är sympatisk och så gott som omöjlig att inte gilla. Det är hon och det isländska landskapet som är böckernas stora styrkor.

Däremot fastnar jag aldrig riktigt för huvudintrigen. Trots att boken inte är alltför lång så upplever jag den bitvis relativt seg. Det här med att uppföljarna utspelar sig innan del ett reds säkert ut bättre i kommande bok/böcker och är kanske rafflande i någon mening. I det här fallet gör det dock varken till eller från. Det är först framåt slutet och upplösningen som boken börjar ta fart, vilket är logiskt. Första halvan pendlar mitt intresse rejält och jag finner mig själv tappa fokus av och till.

Marie Richardsson gör ett bra jobb som inläsare. Det märks att de isländska ortsnamnen är svåra då Eyafjallajökull uttalas olika för varje gång, men det är förståeligt och inget som stör upplevelsen.

Ön, något svagare än del 1, slutar på 3,5 av 5 pannkakor, mycket tack vare huvudkaraktärens resa.

Recension: Källa X

Källa X, av Tony Johansson

Så har det blivit dags att åter följa Erik Larsson och My Englund i Johanssons tredje krimroman. Tidigare två böcker finns recenserade på bloggen.

“En död man hittas i en hyrd stuga på Ven och i ett självmordsbrev säger han sig ha mördat en kvinna på ön. Men det finns inga spår efter henne.
My Englund och hennes kollegor på Landskronapolisen kopplas in i vad som verkar vara ett rutinärende. Men snart visar det sig att den döde mannen och försvunna kvinnan är kända journalister och att fallet inte alls är så enkelt som det först verkat.
Erik Larsson på Sydsvenskan är inne på samma spår och börjar gräva i vad de arbetat med.
Han hittar en referens till ”Källa X”.
Det är en upptäckt som leder in på lika överraskande som farliga vägar …”

Jag tänker inte avslöja något med av handlingen än det som framgår i ovan sammanfattning. Likt tidigare böcker är detta mycket välskrivet. Språket enkelt och effektivt. Intrigen är spännande och intressant, även om jag fortfarande anser första delen vara den bästa. Johansson är även bra på att blanda in dagsaktuell tematik i intrigen utan att det känns konstlat.

Något som däremot vuxit än starkare är karaktärerna. Att följa Erik och My i deras professionella respektive privata banor är mycket intressant. Johansson lyckas oerhört bra med gestaltning av samtliga karaktärer och vid det här laget känns det som man lärt känna de återkommande karaktärerna väl.

Gillar du spännande krimromaner så kommer du garanterat gilla denna.

Återigen är det Reine Brynolfssons stämma som tar oss igenom äventyret.

4 av 5 pannkakor till Källa X. Ser fram emot nästa bok!

Till startsidan