Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Advokater

Sponsrat inlägg i samarbete med Advokatfirman Libre

När man behöver en advokat.

Det finns många gånger man kan behöva en advokat. Det vanligaste kanske är vid en tvist med någon eller några. Även testamente, bouppdelning och annat kan man få hjälp av en advokat.

Vis en skilsmässa behövs ofta en advokat. Även om man är sams är det viktigt att allt går rätt till. Man kan vara sams till en början, men anledningen till en skilsmässa är oftast att man inte kommer helt överens och då kan det vara svårt att vara överens när man ska separera.

Vårdnadstvist är en annan anledning till att anlita en advokat. Vid en separation finns det många anledningar till att det blir bråk om barnen. Det är viktigt att tänka på barnens bästa och att de varken ska känna skuld till någon förälder. Barn känner oftast in känslor hos föräldrarna och många använder tyvärr barnen som ett verktyg mot den andra partnern. Se till att allt går rätt till genom att ha en advokat vårdnadstvist.

En separation är jobbig för hela familjen och för vänner och familj runtomkring. Se till att göra det så smidigt som möjligt och på rätt sätt. Genom att anlita en advokat så får du och ni den rätta hjälpen till att komma vidare.

När man separerar kan det vara en sorg, allt beror på varför man separerar från varandra. Om man är överens i beslutet eller om det var ett beslut som fattades endast av den ena partnern. Det man vet är att det kommer att bli bra tillslut, men vägen dit kan vara krokig. Med hjälp av advokater så kan man få en rakare och enklare väg med mindre bråk.

När separationen och tvisten väl är över och allting är löst så kan ni fortsätta med era nya liv och göra det till det bästa. Har man barn tillsammans kommer man alltid att behöva ha någon slags kontakt så satsa på att få ett så bra avslut som möjligt för att barnen ska få det så bra som möjligt. Allt går, bara man är villig att kämpa lite!

 

Recension: 78 slag i minuten

78 slag i minuten, av Johanna Sernelin

För några veckor sedan recenserade jag Sernelins suveräna Lagt kort ligger. Den gjorde mig väldigt sugen på att lyssna på mer av författaren, som tack och lov hunnit ge ut även denna!

Om boken

“Julia bär på ett smärtsamt förflutet. När hon motvilligt finner sig i Högskolans föreläsningssal och träffar kärleken, eller i alla fall vad hon tror är kärleken, i den gifta universitetsläraren Jesper blir det enklare att leva igen. Vad Julia inte förutsett är vilka krafter deras förbjudna relation satt igång, och hur hon själv kommer att drabbas av den. För vad döljer sig egentligen i äktenskapet hon trängt in i?”

 

Nina Zanjani

Zanjani är en ny bekantskap för mig – och imponerar stort! Ser i listan på Storytel att hon är något av en veteran som uppenbarligen flugit under min radar. Ser fram emot att lyssna på fler böcker inlästa av henne!

78 nyanser av grått

Som så ofta valde jag att inte läsa mig till vad för typ av bok 78 slag i minuten är. Precis som i Lagt kort ligger fastnar jag snabbt tack vare Sernelins oerhört kompetenta språkbruk. Det är vackert, genomtänkt och flyter på så jäkla bra. Intrigen vi bjuds på är ganska mörk (läs: inte läskig eller våldsam) och oändligt vemodig. Det känns bitvis väldigt personligt och jag undrar flera gånger under bokens speltid om delar av det hela måhända är självupplevt. Så visar det sig vara. Det är en intressant, sorglig och högst mänsklig historia om kärlek, svek, sorg och bräcklighet. Vackert och väldigt sorgligt. Intrigen håller mig fast rakt igenom men det ska sägas att känslan av vemod ibland kan bli nästan överrumplande – Ett mycket bra betyg till författaren som med vackert svängda meningar, dialog och gestaltning lyckas förmedla så mycket känslor.

När man lyssnat klart på 78 slag i minuten kan det faktiskt krävas en feelgood eller att rent av slå på en riktigt dålig komedi på Netflix för att skaka av sig svårmodet, ’cause this ain’t no joyride. Men likväl en väldigt bra bok med högst trovärdiga karaktärer och existentiella bryderier som jag tror att många kan känna igen sig i.

Författare Johanna Sernelin.
Foto: Veronica Eng

78 slag i minuten landar på 4 av 5 pannkakor

Recension: Tre små apor

Tre små apor, av Leffe Grimwalker

Senaste året har jag knappt hunnit nysa mellan makarna Grimwalkers boksläpp. Nu är han den där Leffe aktuell med tredje boken om Victoria Bonde.

Om boken

“Mitt namn är Victoria Bonde och jag är en snut. Fast ibland önskar jag att jag bara kunde sitta packad på en parkbänk hela dagarna istället. Som nu, när chefen tvingar mig att utreda ett kändismord. Till råga på allt börjar det ganska snabbt se ut som att Sverige kan ha fått sin första nya seriemördare på många år.

Min kille Niklas beter sig dessutom väldigt skumt. Jag vet att hans jobb innebär att allt är hemligstämplat, men det är något som inte stämmer.

Men plötsligt pekar mordutredningen åt ett oväntat håll och då blir det personligt, och allt hänger på att jag fångar den som är skyldig. Vem det än må vara …”

 

Leining eller Malmsjö, det är frågan

En sak man lärt sig senaste två åren är detta: Släpper en Grimwalker en bok så är den antingen inläst av Jonas “Knulla, knulla” Malmsjö eller Gunilla “Veteranen” Leining. I det här fallet den senare och för mig ÄR hon typ Victoria Bonde.

 

Bondepraktika

Så var den kanske potentiellt möjligen eller förhoppningsvis inte alls sista boken om Victoria Bonde här. Snuten som får Gunvald Larsson att kännas som en vilsen, oskyldig liten skolpojke. Hon som på senare tid lierat sig med Niklas “Tick-tack-mannen” för en ultimat fucked-up-combo. Precis som i tidigare böcker (och synonymt med efternamnet Grimwalker) bjuds vi på full fart utan säkerhetsbälten. Det blir spännande, lite våldsamt och väldigt underhållande. Leffe fortsätter klassikern att ha ihjäl verkliga människor, fiktivt alltså (eller vad fan vet jag vad han gör hemma i Häljarp när han har rast från skrivande och poolhäng?). I det här fallet inte helt okänt folk, vilket skänker en hel del småskratt och hånflin. Det är sånt, i kombination med underfundig humor, rappt språk och härliga karaktärer som får en sån här spänningsroman att lyfta ytterligare ett snäpp.

 

Som en pedantiskt skött motor

Lite så känns det allt som oftast att lyssna på Victoria Bondes hektiska liv. Jag vill säga att så gott som varenda mening verkar ha vägts in på vågskål för att passa perfekt, men så vet jag vilken infernalisk jäkla fart det skrivs med hos författaren så jag vet inte. Det kanske är skicklighet, rent av? Eller så har han förbrukat en av sina tre önskningar hos Anden i lampan på “Jag vill aldrig mer redigera”. Oavsett flyter språket med sina typiska Grimwalkerismer på så pass fint att man liksom bara hänger med och njuter av resan. Jag har för övrigt blivit hotad av Leffe Grimwalker. Om jag hatar Tre små apor så ska han sätta krokben för mig på Bokmässan och det är ju något att se fram emot. Så. Bara för att citera världens mest saknade stålfarfar som redan när jag var liten peppade genom att säga “Du är en duktig grabb, inte.”:

Jag hatar Tre små apor, inte.

Men. Seriöst. Nog fan blir det mer av både Bonde och Tick-tack-mannen, Leffe? Va? Om svaret är nej ska jag sätta krokben för dig på Bokmässan.

En författare är ingenting utan sin uppblåsbara flamingo. Jag såg för övrigt en sån här flamingo kidnappad i bakluckan på en EPA på väg ut ur Mölle den 28/7. Var det flamingon på bilden? Stoff till en ny roman bara sådär *poff*

Tre små apor landar på 5 normalstora pannkakor

Recension: Flykten

Flykten, av Leif Selander

Leif Selander bjuder med oss till vikingatiden och jag som just plöjt fem säsonger “The last kingdom” och har lite abstinens följer mer än gärna med.

 

Om boken

“Året är 1030 när den femtonårige Harald flyr skadad från slagfältet vid Stiklestad. Där lämnar han sin döde halvbror Olaf Haraldsson bakom sig. Flykten går via Sveariket mot öst.

Omständigheterna gör att han stannar i Gårdarike i tre år. Innan han går vidare med sitt eget liv, måste han först förhindra en mordkomplott mot sin brorson. Något som visar sig bli oerhört farligt för den unge krigaren.

“Flykten” är den första delen i serien “Den hårda vägen”, en verklighetsbaserad berättelse om Harald Sigurdssons år i österled. Ett av historiens mest spännande livsöden.

“Den hårda vägen” är Leif Selanders andra bokserie. Den första av författaren heter “Väringasagan”, en välskriven serie historiska äventyrsromaner i vikingamiljö. Bokserien är baserad på verkliga händelser.

Författaren är före detta rundtursguide i Turkiet, där han för första gången fick upp ögonen för vikingarnas kontakt med romarriket. Något som mynnat ut i hans böcker om Väringagardet. Den romerska kejsarens livvakt och elitgarde.”

 

Winclair förföljer mig

Det har blivit många böcker inlästa av Lars Winclair på kort tid. Tur att han, som tidigare nämnts, kommit att segla upp som något av en ny favorit. Likt sist är ljudet ganska lågt (gissar på något med inspelning eller slutmix, hälsningar ovetande amatör), men funkar bra i bilens högtalare.

 

Till Ankeborg vi far

Selander fängslar mig snabbt. Tidigare har jag ganska lätt kunnat tappa fokus när jag lyssnat på historiska romaner, eller histoaction, som jag kommer att kalla detta lilla epos åtminstone en gång. Selander kastar mig dock in i en tidsmaskin och kastar mig in i en brutal, spännande värld som troligen luktar ganska illa och där få människor lever för att bli gamla. Det är förbaskat välskrivet, miljöerna målas upp så att det bitvis känns som att man själv står med VR-glasögon och ser spektaklet och väjer undan svingande svärd och flygande ölsejdlar. En fotnot här är att jag lyssnar på hög hastighet vilket kan få vissa saker att låta roligt. Det pratas ett flertal gånger om en plats kallad Aldeigjuborg, men jag hör alltid Ankeborg. Man nämner även ett folkslag som på 2,3x hastighet låter som “shunnar”. Kanske banar det väg för en framtida crossover, tidrese-sci-fi-eposet “Förortsgangsters vs vikings”?

 

En man och hans vikingar

Det här är inte Selanders första vikingaroman. Han har även skrivit trilogin “Väringasagan” och den fristående (?) “Fejden”. Detta är första boken i serien Den hårda vägen (inte att blanda ihop med folk som gått Livets hårds skola). Jag nämnde att det är välskrivet. Och att miljöerna är snyggt målade. Utan att kunna peka på historisk korrekthet eller fakta från århundradet i fråga så skriver Leif Selander på ett sätt som får mig att köpa det hela med hull och hår. Det vill säga: Det verkar som att karln verkligen vet vad han skriver om, och det är ju en bragd i sig. Det går väl inte att blunda för att detta skulle kunna bli en sjuhelvetes bra tv-serie och efter “The last kingdom” är jag verkligen sugen på mer vikingaaction i rörlig bild (jag kommer aldrig kunna besöka ett apotek och se en förpackning Berocca utan att instinktivt vilja vråla “FATHER BEOCCA!”). Jag ser fram emot del två i Livets hårda… förlåt… Den hårda vägen. Och den där “Fejden” ligger redan och väntar i bokhyllan. Jag har tidigare lyssnat på första delen av Tony Gullövs bokserie “Tusenårsriket”, välskrivna, bra – och väldigt populära. Jag vågar dock påstå att “Flykten” var mer i min smak. Well done, vikinga-Selander. Well done.

Författare Selander lutar sig avspänt mot en av sina böcker tryckt i extra stort format för trångsynta läsare.

Flykten landar på 4,5 av 5 flyktbenägna pannkakor

Recesion: Och sen så är jag död

Och sen så är jag död, av Peter Johansson

Johansson, låtskrivare och producent, debuterar med en hård spänningsroman som behandlar aktuella ämnen.

Om boken

“Artonårige Ali kämpar målmedvetet för att förtjäna respekt och plats i ett av de multikriminella gäng som härjar i Stockholmsförorterna kring Järvafältet. Han är villig att gå mycket långt för att dra in cashen som krävs.

Eric, instagrampolisen, tvingas lämna vardagslunken för en privatjakt efter stulna ägodelar som, om de avslöjas för omvärlden, kan krossa hans karriär.

Mohammad – a.k.a. Mo’ Mad – gängledaren och gangsterrapparen, som byggt sin artistkarriär på köpta streams finansierade av drogförsäljning, har en plan om hur han skall lyfta sin image rejält och dominera scenen.

Den vackra änkan Elin, ännu inte fyllda fyrtio, lever ett tillbakadraget liv i Hässelby Villastad. Hon rör sig ogärna utomhus och sköter sitt jobb mestadels hemifrån. En vårnatt inträffar hennes värsta mardröm, när två gängmedlemmar bryter sig in och våldför sig brutalt på henne. Efter timmar av övergrepp, misshandel och förnedring tar händelserna en oväntad vändning och Elin får övertaget.”

 

Gangsta-Winclair

Lars Winclair står för inläsning och gör det förbaskat bra. Han har en trygg stämma som är härlig att lyssna till och får till ett bra flyt rakt igenom. Det har påtalats att ljudnivån i produktionen är ganska låg och där får jag tyvärr stämma in – Vid lyssning under promenad har jag svårt att höra trots högsta volym. I bilen gick det tack och lov bättre.

 

Och sen så är jag spännande

Och sen så är jag död greppar tag i mig som lyssnare väldigt snabbt. Korta kapitel, rappt språk. Och väldigt välskriven. Visst förekommer det en del onödig upprepning av typen man som författare själv blir blind för, men som en redaktör borde kunnat uppmärksamma (jag vet, jag slåss med precis samma saker själv). Men inget som förstör. Jag både gillar och ogillar de återkommande Lapidus-luktande greppen som “Läge: Krisläge” etc. Det är å ena sidan effektivt och ett underhållande men skaver av någon anledning lite. Men, frånsett detta som tjurgubben naturligtvis måste gnata på, så är den här boken väldigt välskriven. Bra flyt, genomtänkt och med ett driv som hela tiden håller spänningen uppe.

Jag noterar även att det finns en del likheter mellan Johanssons debut och min egen spänningsroman “Gourmand”. Inte minst hämndtemat och en sårad kvinna som vill ge igen på sina förövare. Men det påminner även delvis rent språkmässigt med korta, kärnfulla meningar och återkommande referenser till både film och musik. Detta med popkultur-referenser är alltid spännande, men det gäller att inte sväva iväg för mycket från det aktuella med detaljer som vilket år en viss skiva släpptes – om det inte är viktigt för berättelsen, såklart. Tro mig. Jag får lägga band på mig själv för att inte springa för långt med mina återkommande referenser. I debuten Europa Pandemus lades det exempelvis extremt mycket tid på att förklara bakgrunden till Mike Oldfields brölande i Tubular Bells. Kul? Jag tycker det. Nödvändigt? Kräsna läsare tycker definitivt inte det.

 

Läge: Skitnödig

Man kan bli både mörkrädd och lite lätt skitnödig av vårt samhälle. Johanssons debut tar upp en hel del aktuella ämnen som knappast gör att man sover bättre om nätterna. Karaktärerna är trovärdiga och jag gillar att rötäggen inte bara är de gängkriminella, det finns gott och ont i de allra flesta och här är exempelvis Instasnuten en riktig så kallad antihjälte som vill väl men samtidigt helst vill doppa batongen.

Jag har tagit del av en del kritiska kommentarer kring vissa delar av innehållet, vilket alltid är intressant. Svar ja. Boken är bitvis väldigt brutal och innehåller en scen som är väldigt grafisk och jobbig. Jag köper argumenten kring att låta oss ta del av detta. Inte minst gör det efterföljderna betydligt starkare. Blir det onödigt detaljerat eller spekulativt i min mening? Svårbedömt. Det är en nyckelscen för intrigen men hade klart kunnat göras mindre utstuderat med hemskheten i behåll. Oavsett så visar Johanssons gång på gång att han kan skriva bra spänning. Och obekväm sådan!

Sen har vi det här med gängkriminaliteten, det hårda och bitvis väldigt otrygga samhället vi lever i. Den här typen av böcker lämnar en alltid med en viss bitter eftersmak och en känsla av uppgivenhet. Dessvärre är det mesta som sker i den här boken väldigt nära verkligheten. Mellan raderna går politisk samhörighet onekligen att utläsa, ibland väldigt tydligt, och det är något jag finner intressant. Det är vanligt att författares egna värderingar skiner igenom sidorna, säkerligen är det så även när jag själv skriver även om jag tror mig göra det omedvetet. Det behöver absolut inte vara problematiskt, men kan ibland flytta fokus lite från själva intrigen eller inge en känsla av att Jehovas knackat på dörren för att sälja in soltid i himmelriket. Där tycker jag dock att Johansson lyckas bra, för även om det går att utläsa så balanseras det. Men skitsamma, det var en fotnot. Jag börjar bli sådär babblig igen. Detta recenseras i egenskap av vad det är – en riktigt bra spänningsroman, och de ämnen som tas upp är – dessvärre – extremt aktuella och i behov av krafttag för lösning.

Summa summarum (ja, jag ryser lite ända in i benmärgen bara av att skriva de orden). “Och sen så är jag död” är en brutal, mörk, spännande och väldigt välskriven debut.

Författare Peter Johanssons kroppslösa huvud svävar runt i space.

Och sen så är jag död landar på 4 av 5 blodiga pannkakor.

Till startsidan