Där korparna skriker, av Dag Öhrlund

Öhrlund är tillbaka med den åttonde boken i serien om den buttre kommissarie Truut.

Om boken

“Hela Sveriges favoritkommissarie är äntligen tillbaka!

Den buttre men varmhjärtade kommissarie Ewert Truut får ännu ett knivigt fall på halsen.

Dottern till en rik affärsman försvinner spårlöst från Stockholm, kidnapparna kommer snart med orimligt höga krav och Ewert har inga spår att gå efter.

Tillsammans med medarbetarna Carolina Herrera och Richard Kahn inleder Truut en ny, till synes hopplös, kamp mot oförstående chefer som inte vill hjälpa honom att få fram lösensumman samtidigt som tiden går.

Parallellt ska han sköta om sina husdjur, inklusive den nytillkomna papegojan Per Albin, och odla kärleksförhållandet med den gifta hjärtläkaren Rebecca.

När Truut får en kartong med ett fasansfullt innehåll, strax innan ännu en rikemansdotter kidnappas, ökar trycket på hans grupp maximalt.

Ewerts vassa hjärna i kombination med en portion tur leder honom på rätt spår, till ett actionladdat och dödligt farligt fritagningsförsök av den kidnappade flickan.”

 

Författarinläsning

Enligt utsago ska Sauk, som läst in föregående sju böcker (och merparten av Öhrlunds böcker) varit uppbokad så pass långt fram i tiden att man tog beslutet att låta Öhrlund själv läsa in del åtta. Kollar man kommentarerna på Storytel så är det MÅNGA som verkligen avskyr detta val. Jag kan förstå det, till viss del, när man är van vid en viss uppläsare (och även om Sauk inte är någon favorit så ÄR han någonstans ändå Truut, eh?), men jag kan tycka det är väl jävla gnälligt ändå. För faktum är att Öhrlund sköter sig bra. Så det så. Desto roligare blir det när vi efter bokens slut får ta del av en frågestund med författaren – Med 2,2 x hastighet som jag kör på låter intervjuaren misstänkt likt någon ur Alvin & Gänget. Pröva!

 

Truut den åttonde

Truut har varit ute på många äventyr. Likaså hans kompanjoner Richard och Carro. Truut har genom årens lopp tömt otaliga flaskor alkohol, tuggat i sig oerhörda mängder Emser och lyckats förföra ett antal kvinnor. Jag gillar att följa surgubben Truut, även om vissa delar kan te sig väl löjliga, men serien har samtidigt en allvarlig, känslosam ton kring jag gillar. Det handlar främst om hur hans relation till sonen, barnbarnet och likväl kollegorna utvecklas. Jag gillar konceptet med motsträvare/dinosaurie som får sina fördomar testade och, i vissa fall, omprövade. Däremot har intrigerna i ett par av böckerna känts lite sparsmakade. Intrigen i Där korparna skriker bjuder på en del spänning utan att för den sakens skull bli överdrivet intressant – mest intressant är faktiskt, vilket jag tidigare konstaterat, att följa Truut & Co i deras privata förehavanden. Och sen, tillåt mig nu att själv agera tjurgubbe, men jag är ganska less på det här återkommande våldtäktstemat i deckare – det är inte så utstuderat och onödigt återkommande som i Silfverbjelke-böckerna, inte alls, men ändå.

 

Medryckande

Jag har sagt det förr: Öhrlund är en förbaskat skicklig författare som med rappt språk och humor får läsaren/lyssnaren med sig. Det visar sig inte minst på senaste boken i serien om Susanne Eriks som enligt min åsikt var fullkomligt menlös intrigmässigt men likförbaskat svår att sluta lyssna på. Och att lyckas fast man på sätt och viss misslyckas måste ändå vara tecken på duktigt författarskap. Kan det vara så att jag är lite mätt på Truut efter åtta böcker? Alltså. Nja. Även om intrigen inte tar mig med storm (och det förekommer en hel del repetitioner som redaktören borde bannat) så hålls mitt intresse uppe i vanlig ordning. Jag älskar Truuts huvudbry kring miljöpartister, cykelbanor, ickebinära och allt annat han stöter på. Det leder till en hel del småskratt. Och det kan man fan behöva i dessa tider.

 

Där korparna skriker slutar på 3,5 av 5 pannkakor

Sarek, av Ulf Kvensler

Ulf Kvensler, skådespelare och manusförfattare som jobbat med bland annat Solsidan och Vår tid är nu debuterar med thrillern Sarek.

 

Om boken

“Tre vänner som brukar fjällvandra tar på årets tripp till Sarek med en fjärde part – Anna och Henrik har svårt att säga nej när Milena vill introducera sin nya kille. Jacob är trevlig, men Anna genomfars av tanken “jag känner igen honom”. Vandringen utvecklas snart till en mardröm – att ta med Jacob visar sig vara ett ödesdigert beslut som kommer att förändra deras liv för alltid.”

 

Mirja

Andra boken på raken där jag får lyssna till Mirja Turestedts uppläsning. Duktig som alltid.

 

På fjället kan ingen höra dig skrika

Sarek greppar tag om mig direkt. Det är välskrivet, krypande och effektivt. Till en början blir man lite irriterad på karaktärernas agerande – Inte sådär som i skräckfilmer (även om premissen låter som en typisk skräckis) när det både är korkat skrivet OCH korkat agerat. Här kan jag tycka att karaktärerna agerar lite dumt men det är smart skrivet. Om ni fattar. Jag gillar det, hur som. Något annat jag gillar är att bokens femte huvudperson är fjället i sig, för det är verkligen snyggt beskrivet, mer som ett levande väsen än bara vacker natur.

Vändningar, men vad fan?

Spänningen håller i sig även om det på ett par ställen är på väg att bli långdraget – men Kvensler stramar åt tyglarna i rätt tid. Vändningarna är även de riktigt snygga och tillför en extra dimension. Men slutet. Slutet. Slutet?! What the actual fuck? Jag har under sommaren läst lite kommentarer om en spänningsroman betitlad “Gourmand” vars författare fått en del kängor för ett abrupt slut och det ska han fan ha, den självgode jäveln. Men det här? Det får mig osökt att tänka på det där skämtet om att sista avsnittet av Sopranos slutar mitt i en me-

 

Sarek är spännande och välskriven. 4 av 5 pannkakor.

Blind vrede, av Malin Thunberg Schunke

Thunberg Schunke är tillbaka med den fjärde boken i serien om Ester Edh och Fabia Moretti.

Om boken

“En våg av skrämmande våldsbrott drabbar Europa. Varje gång återfinns samma märkliga symbol. På Eurojust i Haag tillsätts en utredningsgrupp med den svenska åklagaren Esther Edh i spetsen.

Spåren leder snart till södra Sverige och en andlös kamp mot klockan inleds för att förhindra fler våldsdåd. Men jagar man en ensam gärningsman? Eller är det starkare krafter som drar i trådarna?

Samtidigt lever den italienska åklagaren Fabia Moretti under dödshot från maffian. När hennes hemliga förflutna kommer i kapp tvingas hon att en gång för alla konfrontera sina demoner.

Blind vrede är en dramatisk och mångbottnad thriller om den explosiva vrede som döljs i samhället och om vad som kan utlösas när en grupp gränslösa människor finner varandra. Det är samtidigt en gripande berättelse om individuell moral och vårt behov av mänskliga relationer.

Blind vrede är den fjärde fristående delen i serien om Esther Edh och Fabia Moretti och deras kamp mot internationell brottslighet.”

 

Mirja Turestedt

Mirja är en veteran. En riktigt duktig inläsare. Inget att klaga på här, även för en gnällspik som jag.

 

Aktuella ämnen

Samtliga böcker i den här serien bjuder på realistiska intriger. Bilden som målas upp känns verklighetstrogen och gränslösheten som beskrivs bitvis obehaglig. Thunberg Schunker har ett levande språk med korta meningar som gör att berättelsen flyter på snyggt.

Det är spännande, intressant och karaktärerna trovärdiga. Dialogen känns naturlig, även de delar som tar upp saker jag själv kanske har mindre bra koll på – känner mig lite repetitiv men återanvänder ordet trovärdig även här.

Min personliga favorit i serien såhär långt är den första, Ett högre syfte, som var rafflande och höll mig i skamgrepp så gott som rakt igenom. Efterföljande böcker, den här inkluderad, är väldigt bra de också även om intrigerna av någon anledning inte greppar tag i mig på samma sätt som i den första. Oavsett är det väldigt välskrivet och spänningsfaktorn hög!

 

Blind vrede landar på 3,75 (!) av 5 pannkakor. 

Döden för oss samman, av Håkan Mattsson

Håkan Mattsson, författaren som gav oss fantastiska Stay Metal och nu senast äventyret Reliken, är tillbaka med något helt annat.

Om boken

“Sommaren 2008 försvinner fyraåriga Linnea spårlöst i ett tryggt villaområde. Polisen, grannarna och familjen söker efter henne, men förgäves. Linneas mamma, pappa och storasyster tvingas hantera försvinnandet på sina olika sätt, och familjen slungas in i en destruktiv spiral.
Tolv år senare rymmer storasyster Hannah hemifrån utan förvarning och pappa Mathias dras in i en desperat jakt efter sin enda kvarvarande dotter. Under sökandet efter Hannah upptäcker han ledtrådar till vad som hände Linnea för tolv år sedan. Från ett litet kafé på Kungsholmen, via ett majestätiskt äldreboende, till sektliknande korridorer där man inte drar sig från att utföra vetenskapliga experiment, byggs mysteriet upp. Frågorna hopar sig, och svaren – när de slutligen infinner sig – väcker nya, större frågor.
Är döden verkligen så slutgiltig som vi tror? Mathias hela världsuppfattning utmanas innan han slutligen inser sanningen. Kan det finnas hopp även när man tror att allt hopp är ute?”

 

Granberg, denna gigant

Ja. Jag är lite partisk i målet. Granberg gjorde trots allt en helt magnifik inläsning av min spänningsroman Gourmand. Men jag älskade karl’n som inläsare långt innan det. Och här gör han det igen. Det finns en anledning till att Fredde kommit att toppa listan över mina favoritinläsare.

 

Döden – sista anhalten?

Jag kan se vissa likheter mellan Gourmand och Mattssons senaste. Det självklara, utöver Granbergs inläsning: Flicka försvinner. Men det finns andra småsaker. Främst så handlar det nog om att vi båda lyckas med samma sak: Trots att vi skrivit böcker i flera olika genrer så känner man igen författaren som står bakom kulisserna. Det är språket, flytet, sättet att berätta och vissa andra referenspunkter. Det här är något jag verkligen gillar, när man tydligt kan identifiera författaren. Och Mattsson skriver förbaskat bra. Det tar ett litet tag innan jag verkligen fastnar för intrigen och jag kan, som ofta annars, inte riktigt sätta fingret på varför. Det kan handla om tempo, det kan handla om uppbyggnad men det kan lika gärna handla om att jag aktuell dag har lite väl mycket i skallen. Men det gör inget, för Mattsson ger mig en lätt lavett och har mig sen fast i ett skamgrepp. Språket är vackert, karaktärerna intressanta. Och den här frågeställningen kring om döden verkligen är slutgiltig, det är väl rafflande nog?

 

Deckare eller vad?

Ytterligare en beröringspunkt med undertecknad: När Mattsson går från komedi och äventyr till att skriva krim så gör han det med en twist. Döden för oss samman ställer existentiella frågor och bjuder på en extra dimension som känns trovärdig och eggande samtidigt som det, för genren, får anses anspela lätt på det övernaturliga. Och jag älskar det. Det är ingen dussindeckare vi bjuds på med andra ord. Jag tycker för övrigt inte att den passar klockrent i deckarhyllan utan lutar mer åt spänning. Mysterier, experiment, saknad, kärlek och desperation. Jag tycker att Mattsson lyckas leka med våra känslor på ett riktigt snyggt sätt. Håkan Mattsson är en högintressant och förbaskat duktig författare. Det här är enligt utsago första delen i en trilogi och jag ser verkligen fram emot fortsättningen!

Döden för oss samman landar på 4 av 5 pannkakor

 

Sorgfågel sjunger, av Emma Olofsson

Emma Olofsson har fått en hel del beröm för sin Karlshamnsserie (varav jag bara hunnit lyssna på första delen, Vita rosor, som jag tyckte var bra – recension finns). Nu är hon tillbaka med en ny serie om inspektör Sonja Ljung, som även den fått väldigt bra kritik.

Om boken

“Kriminalinspektör Sonja Ljung får en minst sagt tumultartad första dag på avdelningen för grova brott i Karlskrona. Hon har knappt fått träffa sina nya arbetskamrater när de får in ett larm om en beväpnad man som tagit sig in på Mariaskolan. När polisen anländer på plats är kaoset ett faktum och en kvinnlig lärare hittas död, med flera knivhugg i bröstet.

Inte långt därefter hittas ännu en kvinna mördad. Kroppen påträffas i ett skjul på kvinnans familjegård, med bröstkorgen uppskuren. Där hjärtat suttit finns nu bara en sten. Och när man finner en lapp med ett citat från en känd barnbok ökar oroskänslorna hos polisen.

Sonja börjar ana att morden på de två kvinnorna hänger ihop. När hon gräver vidare hittar hon samma citat hemma hos det första offret, och när en videofilm skickas till polisen befarar de det värsta; det finns en kropp som de ännu inte hittat.

Hundratals mil därifrån möter vi Mona, en kvinna från Iran som flyr mot Sverige för att leta reda på sin älskade pojkvän som har försvunnit. Men vad ingen väntat sig är vad Monas resa ska betyda för utredningen …”

 

Ewerlöf med inlevelse

Katarina Ewerlöf är en inläsare som ofta placeras i ett “hata eller älska”-fack. Lite generaliserat kanske, men det är känslan man får när man skummar i ljudboksgrupper på FB. Personligen har jag lyssnat på ett flertal böcker där jag upplevt att hon kvävt berättelsen med sitt teatraliska grepp. På senare tid har jag upplevt att det tonats ned och flertalet böcker har hon läst in fantastiskt. Sorgfågel sjunger är just en sån bok.

 

Kallt Blekinge

Vi författare av mörk litteratur har en förmåga att göra motsatsen till att sälja in geografiska platser. Emma gör ett helt fantastiskt jobb med att få mig att inte vilja besöka Blekinge på ett tag (jag var ju där på visit tidigare i somras, så jag har redan gynnat den blekingska turistnäringen med min blekfisiga närvaro).

Emma Olofsson drar snabbt in mig i intrigen och håller mig fast i ett järngrepp – Ibland händer det att jag lyssnar klart på en bok på en dag. Sorgfågel var ett sånt fall. Och nej. Jag lyssnar såklart inte på normal hastighet för då tar det låååång tid och alla inläsare låter som sengångare som knarkar lugnande. Det här är en väldigt välskriven berättelse. Språket är levande, dialogerna känns naturliga och miljöerna beskrivs på ett snyggt sätt. Överlag är det ganska rensat från onödiga detaljer. En liten detalj, för att tjata om just detaljer, är att det märks att förlaget Saga gått in i någon slags andra andning. Tidigare har jag upplevt många av deras ljudboksproduktioner som so-so, lite halvfärdiga, som om man fokuserat på att få ut produkten snabbt snarare än att få till kvalitativt, välredigerat och slutkorrat innehåll. Sorgfågel bevisar motsatsen. Oerhört proffsigt.

 

Twist ‘n turn

Jag minns inte överdrivet mycket av debuten Vita rosor. Det jag minns är i korthet att den var bra och välskriven, men att intrigen kändes ganska “gjord”. Visst. Sorgfågel sjunger återuppfinner inte genren på något sätt, men det är inte vad vi är ute efter här. Det är en välskriven och spännande bladvändare (hur man nu vänder blad i en ljudbok), vilket bevisas av att jag kände ett litet behov av att hinna med även sista halvtimmen trots att kvällspromenaden var slut. Olofsson bjuder på ett antal mycket spännande karaktärer och spåret från Iran är intressant. Det blir även en del trevliga twistar i intrigen innan vi når slutet. Spännande, mörkt och ohyggligt – och lite Mio, min Mio! Snyggt komponerat!

 

Sorgfågel sjunger landar på 4 av 5 blodiga pannkakor

 

Mina nio liv, av Hanif Bali

Bråkmoderaten Hanif Bali har skrivit en självbiografi. Vem är han egentligen, bakom skägget och den kaxiga attityden?

Om boken

“Moderaternas starke man i grodgölen.” Johannes Klenell

“Partiets mest energiske dyngspridare på sisådär 150 år.” Jan Guillou

“Brutaliserar offentligheten.” Peter Wolodarski

“En sämre version av Donald Trump.” Isobel Hadley-Kamptz

Föreställningen om att en katt har nio liv existerar i nästan alla kulturer och har gjort så i mer än tusen år. I det forntida Egypten sågs katten som en gudomlig varelse, men idag brukar vi tänka på de nio liven i relation till att kattskrällen verkar vara så otroligt svåra att ta kål på. De landar liksom alltid på fötterna, hur de än faller.”

 

Läser in själv

Bali har gjort valet att själv läsa in biografin. Ett klokt sådant, måste jag säga, för det finns inget mer personligt än en biografi inläst av huvudpersonen själv. På gott och ont ibland, såklart, men Bali funkar finfint som inläsare.

 

Skandaler och bråkig bakgrund

Bali inleder boken med att skjuta elefanten i rummet när han berättar om de starka anklagelser som riktades mot honom förra hösten. Det är modigt och nödvändigt. Utan att gå i någon slags försvarsställning och utan att veta något alls om sanningshalten i anklagelserna, för en berättelse som denna har alltid två sidor, kan jag konstatera att det är intressant och jobbig lyssning. I dagens mediasamhälle är det allt som oftast svart eller vitt. Innocent until proven guilty funkar inte riktigt i sociala medier där det snarare handlar om att hänga från den starkaste grenen i det högsta trädet innan sanningen kommer fram. Om den någonsin gör det, vill säga. Återigen. Jag kan inte göra annat än lyssna på Balis version och ta den för vad det är och våndas vid tanken på att själv slängas framför bussen som oskyldig.

Efter det får vi följa med till Bali Begins med en minst sagt intressant och bråkig uppväxt hos diverse fosterfamiljer utanför Göteborg, i Upplands Väsby och som pizzabagare i norr. För att nämna några. Bali har hunnit med mycket på kort tid, så kan vi sammanfatta det. Hans väg in i politiken är riktigt underhållande lyssning.

En fotnot här är att vi gick i samma skola i Upplands Väsby runt millenieskiftet. Vi lärde inte känna varandra men för att konstatera något han själv gör: Ja, han var ganska kaxig redan då. Jag inser dock vid genomlyssningen att det finns många saker vi hade kunnat förenas i, om vi lärt känna varandra innan jag bytte skola: Kärleken till fiktionen. Bali berättar hur hans kärlek till såväl böcker som film och tv-spel påverkat honom och det finns stor igenkänning där.

 

Kaxig retoriker

Ja. Hanif Bali är en kaxig retoriker. Han gillar att provocera. Jag delar inte alla åsikter, långt ifrån, men jag har svårt att värja mig för personen bakom. Jag kan tycka att det är ganska uppfriskande med någon som vågar dra bladet från munnen. Bali är en duktig retoriker, han är träffsäker OCH har jävligt bra tajming, vilket han visar prov på flertalet gånger under bokens speltid. Jag skrattar ofta och gillar rappheten i berättandet och språket. En jäkligt bitsk komiker in the making? Ja, det blir kanske lite mycket tidshopp i berättandet, men det funkar bra ändå. Och jag kan tänka mig att vissa gnälliga får lite skav i öronen av hans återkommande anglicismer (Bali är väldigt, väldigt förtjust i att blanda svenska och engelska ganska random,). Mig stör det inte – och jag är ganska bra på det själv, inte minst i mina recensioner. Hanif har sitt språk, sitt tydliga sätt.

Jag tycker att boken ger en ganska nyanserad bild av honom som person, med sidor man naturligtvis inte kände till innan. En långt känsligare och mer ödmjuk person än den man sett i tv-rutan kikar fram, men döljer sig fortfarande ganska väl bakom tätt skägg och kaxig attityd.

Mina nio liv är en rolig, intressant och fascinerande biografi och vet ni? Jag skulle inte ha något emot att snacka film med Hanif över ett glas vin, det hade garanterat bjudit på många skratt. Men helst inte politik. Jag är för dåligt insatt och mindre intresserad än jag borde vara.

Att betygsätta något sånt här är ju någonstans ganska svårt, men jag går på underhållningsvärdet och det är stort.

 

Mina nio liv landar på 5 av 5 pannkakor

Sponsrat inlägg i samarbete med Advokatfirman Libre

När man behöver en advokat.

Det finns många gånger man kan behöva en advokat. Det vanligaste kanske är vid en tvist med någon eller några. Även testamente, bouppdelning och annat kan man få hjälp av en advokat.

Vis en skilsmässa behövs ofta en advokat. Även om man är sams är det viktigt att allt går rätt till. Man kan vara sams till en början, men anledningen till en skilsmässa är oftast att man inte kommer helt överens och då kan det vara svårt att vara överens när man ska separera.

Vårdnadstvist är en annan anledning till att anlita en advokat. Vid en separation finns det många anledningar till att det blir bråk om barnen. Det är viktigt att tänka på barnens bästa och att de varken ska känna skuld till någon förälder. Barn känner oftast in känslor hos föräldrarna och många använder tyvärr barnen som ett verktyg mot den andra partnern. Se till att allt går rätt till genom att ha en advokat vårdnadstvist.

En separation är jobbig för hela familjen och för vänner och familj runtomkring. Se till att göra det så smidigt som möjligt och på rätt sätt. Genom att anlita en advokat så får du och ni den rätta hjälpen till att komma vidare.

När man separerar kan det vara en sorg, allt beror på varför man separerar från varandra. Om man är överens i beslutet eller om det var ett beslut som fattades endast av den ena partnern. Det man vet är att det kommer att bli bra tillslut, men vägen dit kan vara krokig. Med hjälp av advokater så kan man få en rakare och enklare väg med mindre bråk.

När separationen och tvisten väl är över och allting är löst så kan ni fortsätta med era nya liv och göra det till det bästa. Har man barn tillsammans kommer man alltid att behöva ha någon slags kontakt så satsa på att få ett så bra avslut som möjligt för att barnen ska få det så bra som möjligt. Allt går, bara man är villig att kämpa lite!

 

78 slag i minuten, av Johanna Sernelin

För några veckor sedan recenserade jag Sernelins suveräna Lagt kort ligger. Den gjorde mig väldigt sugen på att lyssna på mer av författaren, som tack och lov hunnit ge ut även denna!

Om boken

“Julia bär på ett smärtsamt förflutet. När hon motvilligt finner sig i Högskolans föreläsningssal och träffar kärleken, eller i alla fall vad hon tror är kärleken, i den gifta universitetsläraren Jesper blir det enklare att leva igen. Vad Julia inte förutsett är vilka krafter deras förbjudna relation satt igång, och hur hon själv kommer att drabbas av den. För vad döljer sig egentligen i äktenskapet hon trängt in i?”

 

Nina Zanjani

Zanjani är en ny bekantskap för mig – och imponerar stort! Ser i listan på Storytel att hon är något av en veteran som uppenbarligen flugit under min radar. Ser fram emot att lyssna på fler böcker inlästa av henne!

78 nyanser av grått

Som så ofta valde jag att inte läsa mig till vad för typ av bok 78 slag i minuten är. Precis som i Lagt kort ligger fastnar jag snabbt tack vare Sernelins oerhört kompetenta språkbruk. Det är vackert, genomtänkt och flyter på så jäkla bra. Intrigen vi bjuds på är ganska mörk (läs: inte läskig eller våldsam) och oändligt vemodig. Det känns bitvis väldigt personligt och jag undrar flera gånger under bokens speltid om delar av det hela måhända är självupplevt. Så visar det sig vara. Det är en intressant, sorglig och högst mänsklig historia om kärlek, svek, sorg och bräcklighet. Vackert och väldigt sorgligt. Intrigen håller mig fast rakt igenom men det ska sägas att känslan av vemod ibland kan bli nästan överrumplande – Ett mycket bra betyg till författaren som med vackert svängda meningar, dialog och gestaltning lyckas förmedla så mycket känslor.

När man lyssnat klart på 78 slag i minuten kan det faktiskt krävas en feelgood eller att rent av slå på en riktigt dålig komedi på Netflix för att skaka av sig svårmodet, ’cause this ain’t no joyride. Men likväl en väldigt bra bok med högst trovärdiga karaktärer och existentiella bryderier som jag tror att många kan känna igen sig i.

78 slag i minuten landar på 4 av 5 pannkakor