Recension: Barnsoldaten

Barnsoldaten, av Cecilia Sahlström

Andra delen i Sahlströms serie om Rakel Vrede är äntligen här!

Om boken

“När Malmöpolisen genomför en razzia mot människohandlare lyckas de frita en grupp kvinnor från en gammal rivningskåk. Bland kvinnorna finns en 15-årig flicka från Nigeria. Flickans bakgrund är helt okänd och hennes aggressiva utagerande ett mysterium. Fallet överlämnas till Rakel Vrede och Niklas Röding. Samarbete har aldrig varit Rakels styrka, men med Niklas vid sin sida är hon villig att uthärda sina kollegor på människohandelsgruppen för att hjälpa flickan.

Genom de första förhören avslöjas det att männen som gripits vid razzian bara är en liten del av ett större kriminellt nätverk. Försöken att få information ur den okända flickan är inte särskilt lyckade och frågorna blir bara fler och fler. Vad har hon varit med om, och hur kom hon till Malmö? Ledtrådarna tyder på en smugglingskedja av internationella proportioner.

Ju mer Rakel gräver i fallet, desto tydligare blir det vilken typ av sadistisk organiserad brottslighet hon har att göra med. När flickan plötsligt försvinner är det uppenbart: hennes kidnappare är inte villiga att släppa taget om henne.”

 

Kauppi

Lo Kauppi är en av våra mest populära inläsare. Barnsoldaten är ett perfekt exempel på varför.

 

Rakel Spektakel den andra

Jag tyckte oerhört mycket om första boken och det som stack ut där var, utöver en oerhört intressant intrig, såklart Rakel Vrede. En komplex, underhållande och intressant karaktär som med sina autistiska drag är både genialisk – och svår att arbeta med.

Intrigen i Barnsoldaten är minst lika intressant som i första delen och spänningsnivån är hög rakt igenom. Det är en både nervig, obehaglig och sorglig berättelse vi bjuds på, som tydligt visar prov på mänsklighetens mörkare sidor.

Utöver intrigen, karaktärerna den låter oss möta och de många smarta och spännande vändningarna så är även Rakels privatliv intressant att följa. Hennes trevande sätt att närma sig ett potentiellt kärleksintresse och det underbara samspelet med brorsan tillhör bokens höjdpunkter. Sahlström är suverän på att blanda realistisk, tänkvärd och pulshöjande spänning med starka karaktärer.

 

Barnsoldaten landar på 4,5 av 5 pannkakor

Recension: Guds verk

Guds verk, av Leffe Grimwalker

Andra delen i Grimwalkers Memoria mori-serie är här!

Om boken

“Kriminalkommissarie Samael Duvel är tjänstledig från polisen och ser fram emot att få ta det lugnt ett tag, men som vanligt dras han in kaos.

Hans adoptivdotter Ayla har gjort om slottet han ärvde till ett hotell. För att få ekonomin att gå ihop tvingar Ayla Samael att hitta en 14-årig försvunnen pojke. Sökandet efter Ruben leder honom ner i Limbo, en egen värld i mörkret och tunnlarna under Stockholm. En plats Samael mycket väl känner till och som han lovade sig själv att aldrig återkomma till.

Under tiden mördas två munkar brutalt i den religiösa sekten Opus Deis kloster. Morden verkar ha med Samael Duvel att göra och han blir misstänkt. Är det han som är skyldig eller är det någon som försöker sätta dit honom?

Ju närmare han kommer sanningen, desto värre blir det. Ingenting är vad det ser ut att vara och han måste hitta mördaren för att inte själv åka dit för mord. Mord han förmodligen inte begått. Samtidigt måste han hitta Ruben innan det är för sent.”

 

Granberg, detta unikum

Ja, vad ska man säga? Granberg är en jävla trollkarl när det kommer till inläsning. Han sätter varje ton och balanserar mörker och humor på ett fantastiskt sätt och nej, jag har inte betalt för att skriva det här.

Men jag borde.

 

Melankolisk Grimwalker

Första delen om Samael Duvel var ett slag i levern, så att säga. Man blev överraskad, det gjorde lite ont i själen, men på ett vackert sätt och så följer Grimwalker upp med det här…

Fy fan vilken neggo inledningen, tänker ni? Men det är ju positivt menat, fattar ni väl? Jag tycker att det är så vackert när en författare som Leffe, som efter x antal extremt nerviga, snabba böcker inom spänningsgenren (Storm, Tick Tack etc) börjat förknippas med just det. Han är ju en av våra riktigt stora spänningskungar (och definitivt den kaxigaste!). Och så bjuder han på Memoria mori. Visst. Mycket känns igen:

Det är spännande. Karaktärerna är färgstarka och sticker ut. Språket är typiskt Grimwalkerskt. Det är rått och grovt. Det är nervigt. Men det är så mycket mer. Den här serien bär på så mycket känslor. Det är mörkt utav helvete och fyllt av tragik. Samtidigt är det både underhållande, vackert och känslosamt. Lite som att lyssna på ett riktigt, riktigt fint stycke filmmusik (jag tänkte, som alltid, föreslå Max Richters “On the nature of daylight” som är världens finaste men insåg att den är absolut fakking genomsorglig).

Det är en mörk och brutal (undre) värld som målas upp och jag älskar återigen hur Grimwalkers författarstil känns så väl igen trots att det är så mycket som går djupare än de underbara, men i jämförelse ytliga spänningsintriger vi blivit vana vid. Här vågar han ta trappan hela vägen ned till källaren och släpper in oss, ovetande om vad som väntar – för jag har inte nämnt att Leffe dessutom skriver oförutsägbart och smart. Det här är inget standardmörker, alltså.

Ska jag klaga? Jag måste inte, för det är så finstämt. Men vad fan. Jag är jag. Jag skulle vilja poängtera för den som korrekturläst det här manuset (för som författare blir man fullständigt ordblind och inte direkt objektiv) att vi nog har lite olika preferenser kring vad som luktar och vad som doftar. Själv hade jag nog menat på att vodkaandedräkt och kuk snarare luktar än doftar, men heey, vem är jag att fördöma ditt luktsinne?

Nog om det. För att avsluta med lika grovt språk som Guds verk innehåller: Fuck vad bra det här. Och kul att Tunnelbanenettan får träffa på sina framtida exman, bara en sån sak.

 

Guds verk landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Recension: Begravningen

Begravningen, av Åsa Schwarz och Lena Karlin

Duon Schwarz och Karlin har bjudit på AI-thrillers och återvänder nu med första delen i en helt ny serie.

Om boken

“Aline Acker har alltmer tagit avstånd från sin rika och dysfunktionella släkt och det mörka arv hon bär på. Dessutom står hon inte ut med sin pappas fru, Marianne, och hennes son, Henning, som verkar hata Aline lika mycket som hon hatar dem. Men när hon helt utan förvarning får en inbjudan till sin pappas begravning blir Aline illa tvungen att återigen besöka barndomshemmet, den anrika herrgården på Augustholmen. Och väl där börjar hon misstänka att något inte står rätt till …

Carl-Eriks död har avskrivits som självmord, men det förmodade självmordsbrevet kan omöjligt vara skrivet av honom. En hotfull man som påstår sig vara en gammal vän till pappan dyker upp och hävdar att han har rätt att ärva en av Carl-Eriks tavlor. Allt fler märkliga omständigheter uppdagas och när Aline hittar ännu en kropp blir hon mer och mer övertygad om att mördaren finns i hennes närhet – samtidigt som hon i polisens ögon börjar se väldigt misstänkt ut.”

 

Mästerlig Berntson

Ja, jag vet. Jag är inte helt opartisk eftersom jag själv valde Berntson att ge röst åt min serie om Edda Headshot, men jag gjorde det ju för att hon är en av våra bästa inläsare som alltid gör ett fantastiskt jobb. Begravningen är inget undantag.

 

Mördande tavla

Schwarz & Karlin är en förbaskat bra duo. Det visade de redan i Dockfabriken och uppföljaren. Det här är något helt annat, men stilen känns igen. Det är välskrivet, smart och karaktärerna sticker ut.

Intrigen sticker ut den med och känns väldigt filmisk. Det är många trevliga vändningar och allt annat än förutsägbart, karaktärer som utvecklas på smarta sätt och tempot är gynnsamt – varken långsamt eller plattan i mattan. Miljön har en stor del också, och herrgården Augustholmen med tillhörande naturområden målas upp riktigt levande.

Det finns mycket att tycka om här, med andra ord och bådar väldigt gott inför kommande delar.

Jag ser verkligen fram emot del två, som ska släppas någon gång senare i år.

 

Begravningen landar på 4 av 5 pannkakor.

 

Recension: Annabelle

Annabelle, av Lina Bengtsdotter

Annabelle är första delen i Bengtsdotters serie om Charlie Lager.

Om boken

“Mest sålda debutroman 2017 och vinnare av Crimetime Specsavers Award för bästa krimdebut. En varm sommarnatt försvinner sjuttonåriga Annabelle från det lilla samhället Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland. Hennes föräldrar är utom sig av oro, lokalpolisen står handfallen och Missing people letar förgäves. Kriminalinspektör Charlie Lager från Nationella operativa avdelningen tvingas återvända till platsen hon lämnade när hon var fjorton, ett förflutet och en barndom som hon gjort sitt bästa för att fly från. Medan Charlie försöker få fram sanningen om vem Annabelle var och vad som hänt henne, gör hon skrämmande upptäckter om sin bakgrund. Och hon tvingas möta sitt värsta minne: den gången hon lät en annan människa dö.”

 

Mirja

Mirja Turestedt är en av våra mest populära inläsare och den här boken är ett perfekt exempel på varför. Suveränt inläst.

 

Trasiga själar

Vinnare av Crimetime awards krimdebut och mest sålda debutroman 2017? Jag kan förstå det, för Lina Bengtsdotter har knåpat ihop något riktigt fint här. Å ena sidan är det en berättelse som innehåller saker vi stött på många gånger förr. Den lilla orten där tiden liksom fastnat och de som inte kommer därifrån likaså. Den vilsna, försupna och trasiga polisen som ska utreda ett försvinnande. Människor som misstänks, unga som råkar illa ut. Men. Bengtsdotter tar de här ingredienserna och vrider om dem några varv till. Resultatet? En vemodig, intressant, sorglig, underhållande och spännande krim. Det är en jäkligt smart intrig, bör tilläggas. Många olika livsöden som vävs ihop på sätt som åtminstone inte jag kan räkna ut – och det är riktigt, riktigt snyggt. Och den där försupna polisen ÄR inte klyschan ni väntar er. Här är perspektiven förvridna, karaktären fördjupad och trasig och vilsen på ett sätt som inte får mig att gäspa och tänka att jag har hört det förr.

Dialogen är snygg, karaktärerna trovärdiga och intressanta och tempot är trevligt.

Nej. Lina Bengtsdotter har i mångt och mycket tagit ett ofta ganska urvattnat koncept och gjort det till sitt eget. Och upplösningen ska vi inte prata om, men jag kan avslöja så mycket som att det inte var betjänten som gjorde’t.

Det här är första delen av (åtminstone hittills) tre. Jag ser fram emot att ge mig i kast med nästa bok om Charlie Lager. En karaktär jag kommit att tycka om.

 

Annabelle lander på 4 av 5 pannkakor.

Att använda ljudböcker

Förena produktivitet och vardagsbestyr

I dag är det inte ovanligt att flera viktiga uppgifter och ansvar kolliderar vilket kan skapa stress och frustration. Ett sådant exempel är behovet av att hjälpa sitt barn med läxorna samtidigt som man behöver ha tid att passa barnet. Men vad händer om man kunde förena dessa två sysslor genom att lyssna på ljudböcker? Här kommer vi att titta på möjligheten att använda ljudböcker som en resurs för både läxhjälp och barnpassning samtidigt.

Fördelar med ljudböcker för läxhjälp

  • Tillgänglighet. Ljudböcker ger möjlighet att tillgängliggöra information på ett lättillgängligt och bärbar sätt. Genom att lyssna på ljudböcker kan elever exempelvis använda sin restid till och från skolan på ett produktivt sätt genom att repetera och förbereda sig för sina läxor.
  • Läsförståelse. För vissa elever kan läsförståelse vara en utmaning. Genom att ha tillgång till ljudböcker samtidigt som de följer med i en tryckt text kan eleverna förbättra sin förmåga att förstå och tolka olika texter. Detta kan vara särskilt användbart när de jobbar med svårare ämnen eller under tidspress.
  • Multitasking. Att använda ljudböcker för läxhjälp online möjliggör också för elever att utföra flera uppgifter samtidigt. Till exempel kan de lyssna på en ljudbok under tiden de ritar eller skapar något för att förbättra sin kreativitet och koncentration.

 

läxhjälp

Fördelar med ljudböcker som barnvakt

  1. Underhållning. Ljudböcker kan fungera som ett underhållande verktyg för att hålla barnets intresse vid liv. Genom att välja rätt ljudbok som passar barnets ålder och intressen kan man hålla barnet engagerat och underhållit samtidigt som du kan koncentrera dig på läxhjälp.
  2. Språkutveckling. Att lyssna på ljudböcker kan hjälpa till att förbättra barnets språkutveckling och uttal. Genom att exponera dem för olika ord, meningar och inlevelser från det ljudboksföreställningen kan barnet få möjlighet att utveckla sin egen språkförmåga.
  3. Empati och kritiskt tänkande. Ljudböcker ger också möjlighet att introducera barnet till nya karaktärer och skapa en medvetenhet om olika kulturer och perspektiv. Genom att diskutera ljudbokens innehåll kan man stimulera barnets empati och kritiska tänkande.

Att använda ljudböcker för både läxhjälp och barnpassning samtidigt kan vara en produktiv och effektiv strategi för att hantera vardagsbestyr och ansvar. Det erbjuder fördelar som tillgänglighet, läsförståelse, multitasking, underhållning, språkutveckling, empati och kritiskt tänkande för såväl elever som barn. Genom att kombinera dessa aktiviteter kan vi optimera vår tid och uppnå en balans mellan våra åtaganden och våra behov. En välskriven och intressant ljudbok kan göra läxhjälp och barnpassning både roligare och mer effektivt.)

Recension: Vågspel

Vågspel, av Caroline Grimwalker

Vågspel är fjärde  delen i Grimwalkers Vågbrytar-serie.

Om boken

“Linn Walter och hennes partner Veronica slukades för alltid av havet. Men det var för sex år sedan. I själva verket är de högst levande, till onda svenska mäns stora sorg. Två landsvägsnomader i en husbil. Rättvisa hämnare eller simpla mördare? Det beror på vem du frågar.

Deras expertis sprids från mun till mun. Efterfrågan på deras tjänster tycks oändlig. Men det förflutna har en tendens att komma ifatt. En trio udda figurer, förenade av brinnande hat mot Linn, är dem i hälarna. Samtidigt som Linn och Veronica är upptagna med ett trilskande uppdrag blir de upphunna och det leder till ond bråd död. Men för vem?”

 

Leining

Vi slösar inte alltför många ord här: Leining är suverän. Som alltid.

 

Fjärde gången gillt?

Det har gått lite mer än 1,5 år sedan tredje delen i serien släpptes, så jag hade inte allt klart i minnet, men det gav sig ganska fort.

Som vanligt när Grimwalker är framme så är det full fart från första kapitlet. Det är inte mycket dötid här inte. Och det är jag tacksam för. Det här är den kortaste boken i serien och det är fascinerande hur mycket man får plats med på så pass kort speltid (strax under sju timmar). Det är filmiskt, som alltid, och jag ser actionrökaren spelas upp i skallen. Underhållande, finurliga formuleringar och färgstarka karaktärer – allt som kännetecknar en Grimwalker-bok.

Det är spännande rakt igenom och tack vare den höga farten och käftslängandet mellan karaktärerna så vill man bara ha mer. Däremot tycker jag att intrigen är svagare  än tidigare och således blir detta i min mening seriens hittills svagaste länk. Det är lite som en lång jakt och inget fel i det – Jag är ju underhållen rakt igenom. Och för att vara den svagaste boken i serien så bör påtalas hur jäkla hög lägsta-nivå vi snackar här, för det är fortfarande riktigt jäkla bra och man vill, i vanlig ordning, bara ha mer!

Vågspel landar på 4 av 5 pannkakor.

Recension: Alla mord jag begått

Alla mord jag begått, av Johanna Sernelin

Sernelin, en författare som ständigt imponerar på mig med sin underfundiga humor, svärta och språk, är tillbaka med första delen i en ny trilogi.

Om boken

”Människor har en tendens att dö omkring dig”, säger en av poliserna. Men allt Andreas gör är att älska för mycket. Han ska ju inte alls skilja sig. Ändå ligger de där på köksbordet, skilsmässopappren som hans fru Elin redan undertecknat. För att få henne att återvända måste han ta till alltmer drastiska metoder. Till slut ska Elin inte ha något annat val. ”Alla mord jag begått” är första delen i en trilogi, en klaustrofobisk relationsthriller om människan bakom morden. En huvudperson att INTE heja på.”

 

Åkerblom

Viktor Åkerblom, en av mina absoluta favoriter, står för inläsning. Hans lite melankoliska ton och fina tajming passar den här boken perfekt.

 

Antagonistens perspektiv

Det här är som sagt första boken i en trilogi och i den första delen följer vi antagonisten Andreas. Här snackar vi tvättäkta Silfverbjelke-psykopat fast utan kokainet och kanske med lite mer självkontroll. Eller?

Jag älskar hur Sernelin bygger upp intrigen och världen enligt Andreas. För det är verkligen så det ser ut. Det speglas från hans sätt att se samtidigt som vi lyssnare/läsare kan se runt hörnet och förstår vad som egentligen händer.

Sernelin har, vilket jag påtalat i andra recensioner, en säregen förmåga att lyfta fram svärta och bråddjupt mörker på ett underfundigt sätt. Andreas tankegångar är så djupt tragiska och sjuka men framförda på ett sätt som ibland får mig att skratta rakt ut. I den här boken återfinns uttryck, liknelser, inre tankar och monologer som är så förbaskat klockrena att jag faktiskt blir avundsjuk. Ja, jag skrev. Jag blir SÄLLAN avundsjuk på andra författare, men Sernelin är en av två (Andrev Walden är den andra) som lyckas frammana sådant hos mig när jag lyssnar. För hon skriver så löjligt jävla bra. Flytet, ordvalen, referenserna, liknelserna – jag tycker mig själv vara ganska underfundig och duktig på samma saker men det händer ofta under genomlyssningen att jag sitter och förundras och tänker “Hur fa-aan kläckte hon den där meningen?”.

Ett tydligt exempel ges tidigt i boken där Andreas hänger bland foliehattar på nätet och kommer fram till att undergången lär ske på en måndag, for obvious reasons. Det är en tankegång och ordlek som får mig att le brett och skratta rakt ut (där fick jag till två saker som ofta måste redigeras ur mina manus). Och det fortsätter. Boken är proppfull av lika underbara exempel. Och så pratas det om en viss ensam man som jag skrivit ett helt manus om, det gör mig lite glad i själen.

Det här kan vara Johanna Sernelins hittills bästa bok och jäklar vad spännande det ska bli att få ta del av fortsättningen! Det är både deprimerande, obehagligt, sorgligt och riktigt, riktigt underhållande. En mix som låter motsägelsefull men fungerar om man har att göra med en mästerlig författare.

Alla mord jag begått kammar hem 5 av 5 pannkakor.

Recension: Bortförda

Bortförda, av E.P. Uggla

E.P. Uggla, som gjorde ett namn för sig först med dystopin Första Hösten: Blå skymning med uppföljare och sedan böckerna om Eden, dystopi för ungdomar, är tillbaka med en spänningsroman.

Om boken

“Gastkramande psykologisk spänning i högt tempo. En het dag i juli ska Ida plocka upp sin systers barn på Björkens sommaröppna förskola, Niko ska hämta sin dotter, och Sima är försenad eftersom hennes sambo glömt bort att det är hans tur. Allt verkar vara som vanligt utom hettan. Men idag kommer varken de eller övriga anhöriga att hämta några barn. Småbarnsgruppen är spårlöst försvunnen och polisen står handfallen. De förtvivlade föräldrarna söker svar – hos varandra och sig själva. Har någon tagit barnen och i så fall varför? Det visar sig snart att flera av dem bär på mörka hemligheter som alla kan ligga bakom barnens försvinnande. Jakten på de bortförda barnen blir allt mer desperat – ska man hitta dem innan det är för sent?”

 

Pulshöjning med Anja

Skådespelaren Anja Lundqvist står för inläsning och gör ett riktigt bra jobb. Fin inlevelse ger pulshöjning.

 

En mardröm för föräldrar

Jag tycker mycket om de E.P. Uggla-böcker jag hittills konsumerat så det är naturligtvis med stora förväntningar jag tar mig an hennes steg in i spänningsgenren. Det börjar nervigt. Riktigt nervigt. Jag sugs in i berättelsen direkt och den målas upp på ett spännande, obehagligt och – upplever jag det – realistiskt sett. Vi får lära känna ett flertal karaktärer mitt under rådande kaos samtidigt som ledtrådar nystas upp.

Det är rafflande tempo precis hela tiden och det ska sägas att Uggla verkligen fått till en smart intrig. Det är oförutsägbar, edge-of-your-seat-spänning (för att sno ett uttryck som engelskspråkiga filmrecensenter ofta slänger sig med) som inte släpper taget förrän epilogen.

Det är också väldigt, väldigt välskrivet. En annan sak jag förväntade mig av en bok signerad E.P. Uggla. Vackert, sorgligt, obehagligt – och underhållande. För mitt i all nerv och alla hemskheter återfinns emellanåt lite humor, lite referenser – och lite sex. Det finns, som ni förstår om ni inte är väldigt segstartade, extremt mycket att tycka om här. Dialogen är trovärdig, karaktärerna både färgstarka, intressanta och spännande att följa. Förvecklingarna är många och ja, jag har skrivit det tidigare och gör det igen: Intrigen är smart.

Med Bortförda visar Uggla att hon behärskar realistisk spänning utan blomsterdystopiska inslag och det ska bli förbaskat intressant att se vad hon ger sig i kast med härnäst. Jag hoppas att hon hittar tillbaka till skräcken emellanåt också, något jag själv också vill och har lösa planer på.

 

Bortförda landar på 4,5 av 5 pannkakor

 

Recension: Döparen

Döparen, av David Renklint

Renklint, en skräckförfattare av rang, är här med sin första spänningsroman för vuxna.

Om boken

“Mardalen är ingen oskuldsfull plats. Gängvåldet växer sig starkare, sekter breder ut sig och tittar man noga på höghusen hittar man så småningom kulhål. Men när ett mördat barn hittas på en lekplats är invånarna långt ifrån beredda. Allra minst Lilja Leander, själavårdare i en frikyrka och mamma till nioåriga Julia. Hon oroar sig för sin dotter, och läser frenetiskt allt hon kan komma över om fallet. Det blir något av en besatthet, åtminstone tills hon själv blir en del av utredningen. Hos polisen blir nyexaminerade Mikael trots sin bristande erfarenhet involverad i fallet, som ter sig mer och mer hopplöst. Inom honom växer desperationen. Hur ska han kunna sona sitt mörka förflutna om inte genom att lösa det här vidriga brottet? Och tänk om ännu fler barn står på tur?”

 

Åkerblom läser

Charlotta Åkerblom står för inläsning. Hon har en del ljudböcker på sitt samvete men jag tror att det här är den första jag lyssnar på. Jag tycket att hon sköter sig rätt bra även om det kan låta lite monotont ibland.

 

Mardalen del ett

Det här är första delen i Renklints Mardalen-serie. Jag gillar hans sätt att skriva och har lyssnat på hans suveräna ungdomsböcker och en del annat. Det här är dock något helt annat. En blandning av deckare och spänningsroman i högt tempo. Jag är ju förtjust i författare som lyckas skriva intressanta, spännande böcker UTAN att de blir tegelstenar. Det är Renklint bra på.  Första delen klockar in på precis under 6 timmar, något som är både en styrka och en svaghet. Återkommer till det längre ned. Döparen håller högt tempo och det hinns med en hel del vändningar.

Karaktärerna sticker ut, inte minst själavårdaren Lilja som är en av huvudkaraktärerna – Hur ofta har du lyssnat på böcker med själavårdare i huvudrollen? NÄ JUST DET. Det ger en intressant inblick i frikyrkan och de karaktärer som tillhör den. Likaså är polisen Mikael ett intressant perspektiv.

Tempot är som sagt högt och Renklint kliver utanför boxen på många sätt. Men det finns också saker som skaver här. Dialogen är oftast väldigt välskriven, men känns ibland lite forcerad. Jag kan uppleva intrigen som delvis rörig, kanske beror det på att man försöker klämma in väldigt mycket på kort tid i första delen av en ny serie med allt det innebär. Karaktärsfördjupningen kan också kännas lite påklistrad av samma anledning. Exempelvis får vi en tillbakablick till Mikaels barndom och hans förflutna som mobbare, något som grämer honom rejält i vuxen ålder. Det är snyggt berättat och gör honom intressant, men tillbakablicken skaver ändå då den känns lite inklämd och utdragen. Känslan blir med andra ord återigen att det känns jäktat. Men Renklint har lyckats skapa en intressant miljö, spännande karaktärer och en intrig som lär hålla finfint för flera delar. Inget är som det verkar och det blir både underhållande och obehagligt.

Jag ser fram emot att få hänga med till Mardalen igen för en liten fördjupning av allt och samma höga tempo.

Döparen landar på 3,5 av 5 pannkakor

Recension: Det här ska han få faan för

Det här ska han få faan för, av Gabriel Odenhammar

Gabriel berättar hur den där Håkan-Bråkan förändrade hans liv.

Om boken

“Det här är historien om pojken som blev ett känt ansikte redan som sjuåring, då han spelade Håkan Bråkan i julkalendern 1991 och därefter Max i Svensson Svensson som blev en succé i tv-rutan. Uppväxten bestod till stor del av berömmelse, beundran och applåder efter utfört arbete.

När han blev vuxen slutande telefonen att ringa, strålkastarljuset slocknade och därmed en stor del av det som varit hans liv. Klyftan mellan jaget och kändis-alter egot blev för stor och han föll handlöst ner i den inre ravinen när han förlorade greppet om sin identitet. Alkoholen dämpade symptomen men löste ingenting. Räddningen blev i stället byggandet av en ny grund att stå på samt öppenhet kring det svåra. Bit för bit läkte själen och en dag började han sätta ord på sina upplevelser. Boken är hans egna ord och han tar oss med på en smärtsam och ärlig resa med ett fantastiskt fint språk, stor öppenhet och närvaro. Från en barnstjärnas liv, via en destruktiv avsaknad av identitet till en nutid där han som trebarnsfar leder flygplan.”

 

Författarinläsning

Gabriel läser själv in berättelsen om sitt liv och han gör det förbaskat bra. Han borde kanske överväga en liten sidosyssla som ljudboksinläsare?

 

Struligt med Håkan-Bråkan

Så gott som alla i det här landet har en relation till Sunes lillebrorsa Håkan eller Max i Svensson, Svensson. Jag har själv vuxit upp med dem och sett Sunes sommar fler gånger än Jurassic Park. En liten bedrift, kan sägas. Gabriels berättelse är en jag verkligen sett fram emot att ta del av och jag vill börja med att säga att det här hade kunnat göra sig riktigt bra som spelfilm, paradoxalt nog. En sån där trevlig biopic med ups and downs.

Gabriels berättelse om den levnadsglada spellevinken som vid sju års ålder får världens chans är fylld av känslor. Den är intressant rakt igenom (och känns, trots sina 12 timmar i speltid inte för lång). Det märks också på Gabriels sätt att skriva att han uppskattar det skrivna ordet väldigt, vilket han även säger. Det finns stor potential här så jag hoppas att planer finns på något skönlitterärt i framtiden.

Det här ska han få faan för är både rolig, spännande, intressant, sorglig och vacker. Vad de här framgångarna gör med unge Gabriel beskrivs på ett öppenhjärtigt och samtidigt ändlöst sorgligt vis. Jag tycker det är intressant detta med att man på senare år börjat med intimitetskoordinatorer för inspelning av exempelvis sexscener, men att man trots den stora självmordsstatistiken kring barnstjärnor inte kommit längre.

Det är viktigt att poängtera att man inte på något sätt hänger ut folk eller beskyller någon specifikt för de mörka dalar Gabriel upplevt till följd av allt som hänt. De vuxna har agerat på ett sätt de trott varit bra. Naivt? Ja, absolut. Jag har redan berömt Gabriel för inläsningen men slår ett slag till för det – Det blir alltid en extra dimension med författarinläsningar, inte minst när de är så pass bra som här.

Ska jag gnälla på något så är det väl att det finns några passagar där man gör lite märkliga hopp i berättandet – Anekdoter som “tar över” den ursprungliga scenen är nog min enklaste förklaring. Det är inget som förstör och kan vara gjort helt med avsikt men det kan förvirra för en stund.

Sammanfattningsvis så är detta en oerhört fascinerande biografi och det är väldigt intressant att få ta del av snubben bakom två av våra kanske absolut mest välkända tv-karaktärer. Tycker för övrigt att det är märkligt att inget av de större förlagen nappade fullt ut på den här boken, men som jag förstått mellan raderna så beror det till stor del på att Gabriel prompt ville ha sin bok så som han tänkt det och inte så som förlagen såg det. Strongt, säger jag.

 

Det här ska han få faan för landar på 4,5 av 5 pannkakor.