Havsgrav, av Jeanette Bergenstav

Havsgrav är tredje delen i Bergenstavs serie om antihjälten Jennifer Sundin. Två inläsare i den här. Coolt, säger jag som älskar greppet.

Om boken

“Längst ut i Bohusläns havsband samlas en grupp främlingar för att förändra sina liv. Den karismatiska retreatledaren utlovar rening från skam och skuld. Men till vilket pris? När tillvaron på den karga ön tar en mardrömslik vändning är det omöjligt att veta vem som är vän och vem som är fiende.

I en annan del av skärgården kämpar journalisten Jennifer Sundin mot sina egna demoner. När en ung kvinna hittas död i vattnet dras hon in i fallet. Kvinnans förflutna visar sig innehålla både våld och mörka hemligheter.

Efter att en man lämnats att dö, fastsurrad på grunt vatten med skärsår över hela kroppen, slår sig Jennifer samman med fotografen Petter och polisen Strömberg. De inser att de jagar en mördare med smak för det grymma och spektakulära – alltid med en koppling till havet.”

 

Berntson och Malmsjö

Här är vi som sagt bortskämda med två inläsare, och inte vilka som helst. Sofia Berntson är en av mina absoluta favoriter (partisk, jag vet) och Malmsjö gör väl aldrig någon besviken heller? Kombinationen fungerar riktigt bra.

 

En sekt att dö för

Det här är som sagt tredje delen i serien om Jennifer Sundin. Jag tycker väldigt mycket om de tidigare två och håller fortfarande del ett som min personliga favorit. Det ska sägas direkt att jag känner igen mig i en tidig beskrivning av den där sekten som tvingar en att förvandlas till Skalle-Per. I’m in it, ni vet.

Havsgrav är välskriven, mörk och bygger upp en hemsk och smart genomtänkt intrig. Den har ingredienserna för en riktigt bra spänningsthriller. Möjligen kan jag tycka att den känns lite väl lång, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad och var man skulle ha kunnat kapa ned.

Men. Det tar ett tag innan jag verkligen kommer in i berättelsen och det beror inte på att intrigen inte sitter eller för att den är långsam. Tvärtom så lyckas Jeanette återigen visa hur skarp hon är som författare. Jag är skitless på berättelser om sekter. Varför? För att jag upplever att det blivit så extremt uttjatat i böcker, filmer och serier senaste åren att jag snudd på suckar inombords (är det möjligt, kan man fråga sig? Svaret är ja!) när jag läser om intriger som rör sekter. Här ska dock sägas att Jeanette lyckas bra, för hon kliver utanför mallen och gör det så pass snyggt att jag snabbt kommer över min gubbgrinighet.

Men nu svamlar jag runt ämnet. Anledningen till att jag har lite svårt att komma in i boken är för att jag upplever att den skiljer så mycket från Jennifer Sundins tidigare äventyr. Stämningen, mörkret – Det är så mycket här som känns annorlunda gentemot de första böckerna. Missförstå mig rätt – Jag älskar mörka berättelser, men jag tycker att Jeanettes underfundiga humor, som var en av de saker jag tyckte stack ut och gjorde främst första boken extra fantastisk, nästan saknas här. Det glimmar till ibland, och jag älskar en viss scen på en restaurang där hon konfronterar ett gäng snuskgubbar, men jag kan inte komma ifrån att det känns som en annan typ av bok. Det är lite som om Batman Begins hade gjorts mer lik den gamla hederliga 60-talsserien med quirky humor och sen följer man upp med en klart mörkare Dark Knight där alla är lite mer skitnödiga och gloomy. Nja, riktigt så extremt var det inte, där överdrev jag, men poängen finns där. Jag tänker liksom att Havsgrav lika gärna hade kunnat ha en helt annan huvudkaraktär än Jennifer Sundin. Det hade kunnat vara första delen i en helt ny serie och det hade funkat lika bra. Samtidigt gillar jag att man faktiskt vågar gå utanför seriens ramar på det viset. Det är vågat och uppskattas säkert av många!

Det kanske låter hårt, men det är en känsla som lever kvar större delen av lyssningen även om Jennifer som sagt glimmar till och känns igen emellanåt. Jag ska inte sticka under stolen med att Jeanette fått ihop en spänningsthriller som kryper under skinnet, leker med med mina nerver och visar på mänskligt bråddjupsmörker och dessutom är smart och spännande. För en riktigt bra bok är det, trots “förvandlingen”.

 

Havsgrav landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Den enda överlevaren, av Andreas Ek

Den svenska motsvarigheten till Jack Reacher återvänder i ett tredje, hårdkokt actionäventyr. Är ni redo?

Om boken

“Den tidigare elitsoldaten Joel Adler vaknar mitt i natten till ljudet av tre militärer som bryter sig in i hans stuga. Mot alla odds överlever han deras mordförsök, men lämnas ovetande om vem som stod bakom attacken.

Joel beger sig högt upp i de norska fjällen, till den plats som han och hans stupade kamrater kallade ”Sista utposten”. Men när han kommer dit upptäcker han att någon varit där före honom och lämnat kryptiska meddelanden. Ledtrådarna för Joel till Berlin där han möter en bekant från sitt tidigare liv som soldat. Mörka avslöjanden uppdagas och Joel ställs öga mot öga med fiender från hans förflutna. Med hämnd i sikte ger han sig iväg på jakt efter bevis för att skipa rättvisa.”

 

Björn Reacher

Skådespelaren Björn Bengtsson står återigen för inläsning. Jag har nämnt att han inför de två första körde lite mörkare röst än jag var van vid sen tidigare. Inget fel i det, det passade innehållet mycket bra. Här har han återgått till att låta mer “som innan”. Låter det här som gnäll? Missförstå mig rätt. Bengtsson är en av mina favoriter och han gör Adler suveränt.

 

SENASTE NYTT: Vältränad man blev knivhuggen – fick ligga

Det är tredje gången vi får hänga med Joel och i den här ytterst vältränade ex-soldaten har Ek lyckats skapa en karaktär som sticker ut lite i svensk litteratur. Att han är en kopia, om än mer vältalig sådan, av Jack Reacher går ju inte att ignorera – men som jag påtalat tidigare så gör det inget, för Ek gör ändå sin egen grej med serien.

Det är nervigt, våldsamt och välskrivet. Karaktärerna Joel möter tillför känsla och spänning och här börjar det ju faktiskt nästan luka kärlek, banne mig.

Jag tycker att intrigen Ek jobbat fram, likt tidigare böcker, är intressant och smart uppbyggd. Vi får åka ut i världen på våldsamt äventyr med Joel och det blir inte en lugn stund. Den här boken är kortare än de tidigare och således lite tightare, men jag upplever inte att den känns stressad på något sätt. Allt sitter där det ska, precis som Adlers vältränade kropp som trånas efter. Möjligen kan det bli lite för mycket fokus på just trånandet och fina kroppar, men det är ganska underhållande. Personligen tycker jag att bok två av någon anledning var snäppet nervigare, men jag konstaterar samtidigt att Adler är en karaktär man skulle kunna bygga vidare på under lång tid om publiken håller sig kvar (och fler hittar honom, för han förtjänar större publik!) och intrigerna inte blir slentrian.

Andreas Ek är en av våra mest intressanta spänningsförfattare och visar på en bredd som innefattar både nervig action, stunder av underfundig humor och ja, vad fan, det finns ju känslor med här också!

 

Den enda överlevaren landar på 4 av 5 proteinpannkakor.

Där ingenting någonsin händer, av Hamit Aktas

Hamit Aktas debut Med mörkret som vittne räknar jag som en av förra årets bästa böcker. Det innebär naturligtvis att förväntningarna på uppföljaren är högt ställda.

Om boken

“I det lugna villaområdet tar en sexårig pojke sin åttaåriga syster i handen för att gå till sina morföräldrar. De kommer aldrig fram. Veckan därpå hittas flickan strypt och dumpad i sjön. Poliskommissarierna Alina Rosander och Hreinn Sigurðurson sätts på fallet.

Julia, idag 17 år, missbrukare och hemlös, utsattes åtta år tidigare tillsammans med sin lillebror Theo för ett kidnappningsförsök. Julia lyckades undkomma, men Theo återfanns aldrig. Minnet av att inte ha kunnat rädda sin lilllebror har aldrig bleknat.

John Messmer har dragit sig tillbaka efter avtjänat fängelsetstraff, utan tanke på att någonsin återvända till yrket som utredare.

När utredningen kring de försvunna barnen visar sig vara ett seriefall hör polischef Claes Brandeby av sig till sin tidigare stjärnvärvning. Johns omedelbara reaktion är ett klart och tydligt nej. Men efter att ha övertalats av sin fru bestämmer han sig för att hjälpa sina före detta kollegor.”

 

Malmsjö

Jonas Malmsjö står återigen för inläsning och här finns inget att klaga på. Han gör det suveränt, som alltid.

 

Jag sympatiserar med dina känslor

Det tåls att upprepas: Första boken, Med mörkret som vittne, är en av förra årets bästa böcker. Den var lyckad på så många plan.

Jag slås av att det är en ganska kort bok. Ännu kortare med tanke på att det är Malmsjö som läser, men ändå sitter allt. Jag tycker inte att storyn känns ruschad eller att något missas. Lite impad blir jag med tanke på att Aktas, mitt i all nerv, ändå hinner slänga in saker som att låta Messmer känna av historiens vingslag när han rör sig inne i stan. Vi får återkommande små historielektioner om till exempel platser som besöks. Överflödigt? På något vis ja, och det här är en typisk detalj som ofta brukar störa mig (som när Kepler ska slänga in en förklaring om bakgrunden till ortsnamnet Tensta, vilket inte tillför något alls), men det funkar av någon anledning – Aktas lyckas med bedriften att charma mig med ovidkommande information! Likaså gäller att Aktas lyckas på andra plan – delar av intrigen känns väldigt överdriven, men det är skrivet på ett sätt som gör att köper allt. Jag vet inte riktigt hur stor eller liten trovärdigheten i polisarbetet eller Messmers återkomst i form av konsult egentligen är, men samma sak där – Jag köper det utan att ifrågasätta. Ralf är en av berättelsens arslen. Han beter sig på ett sätt som gör att jag undrar om han verkligen hade kunnat behålla en sån position i verkliga livet, men så vet man ju att det händer. Att höra honom sättas på plats blir en njutning.
Min gråhåriga Ljudboksklubbskollega pratar ofta om realistiska karaktärer som i grund och botten är superhjältar – diskbänkssuperhjältar. Messmer är en sån, som beskrivs som den bästa av de bästa. Han är inte ofelbar, men han är en jävla supersnut som alla (nej: de flesta) absolut vill ha tillbaka i tjänst för att han är övermänskligt duktig på det han gör.

Och på tal om hemska människor så förekommer en hel del såna: pedofiler, barnamördare. Där ingenting händer skiljer sig på många sätt från debuten tycker jag, men inte på ett dåligt sätt. Den är mindre i skala eftersom debuten tog oss till Frankrike för parallellhistorier medan den nya är Stockholmsbaserad. Jag tycker att den är lika bra, håller en ännu högre nerv.

Och nu kommer det: Det stående skämtet “Jag sympatiserar med dina känslor”, ord som uttalades när debuten recenserades av Ljudboksklubben, har smugits in som ett easter egg. Det är ta mig fan lika fint som när Jeridi skrev in två mazarinmissbrukande, gnabbande snutar vid namn Carlén och Westberg.

Och nu kommer det, del två: Ibland händer det att jag lyssnar på böcker och blir avundsjuk. Som författare. Ibland kan det handla om idéer jag önskar att jag själv hade fått, men oftast handlar det om språkbruk. Att en författare lyckas formulera sig och driva intrigen fram på ett så vackert vis att jag kan sitta och tänka att “Sådär hade jag inte kunnat skriva”. Senast var det när jag läste Andrev Waldens “Jävla karlar”. Nu är det Hamit Aktas jävla förmåga att jonglera med orden som faktiskt bitvis gör mig stum av förundran. The force is strong in this one.

 

Där ingenting någonsin händer landar på 4,5 av 5 pannkakor