Författare Peter Westberg

En av dem, av Qaisar Mahmood

Qaisar synliggör de osynliga, i det här fallet de matbud vi dagligen ser stressa längs gatorna.

Om boken

»You Pakistani?«

Hans ögon lyser av förväntan i det kalla kvällsmörkret.

Men i nästa stund hör jag hur ett »Nej« kommer över mina läppar. En rysning går genom kroppen. Hur kommer det sig att jag så instinktivt blånekar att jag skulle ha någon som helst koppling till landet jag föddes i?

När Qaisar Mahmood en dag stannas av ett pakistanskt matbud blir det starten på en resa där han själv till slut drar på sig de färgglada kläderna och ger sig ut på gatorna. Där möter han inte bara en osynlig del av samhället, han finner också ledtrådar till vem han hade kunnat vara.”

 

Salzberger

Alexander Salzberger läser in. Han är något av en veteran, ändå har jag själv bara lyssnat till ett fåtal böcker han läst in, Lapids Paradis City exempelvis. Han sköter detta suveränt, kanske en ny favorit?

 

Synliggör de osynliga

Jag blev väldigt nyfiken på Qaisars bok när jag läste om den i ett Facebook-inlägg. Det är ett väldigt intressant ämne och säger väldigt mycket om vårt samhälle. För visst är det så att det finns grader i helvetet, så att säga? Klasskillnader, folk som mer eller mindre passerar för osynliga trots att de rent bokstavligt jobbar häcken av sig för låga löner för att kunna ge oss mer priviligierade ännu mer komfort.

Det finns något djupt empatiskt och berörande i Qaisars sätt att bemöta dessa människor genom att faktiskt “bli en av dem” som jag gillar skarpt. Vi får ta del av hans bakgrund och vardagsliv och han återknyter till hur hans egna föräldrar, om de kommit till Sverige i nutid, troligen också hade jobbat som matbud. Berättelsen om kvinnan som kommer till introduktionen vars son i lågstadieålder agerar tolk är både tragisk och vacker.

Det här är en bok som både underhåller och är viktig. Den vidgar vyer och ger mig en välbehövlig bild av dessa hårt arbetande människor. Inte för att jag på något sätt trott annat än att de jobbar hårt, stressar och har relativt dåliga löner. Och som person försöker jag att alltid bemöta andra med vänlighet och respekt, så även de extremt få gånger jag faktiskt beställt hem mat via bud. Men jag tror att detta är en ögonöppnare som kan behövas för väldigt många i min omgivning.

 

Stark, viktig och underhållande. 5 av 5 hemlevererade pannkakor.

Släpp mig fri, av Stina Flodén

Flodén följer upp sin suveräna debut Nu dör vi med en fortsättning.

Om boken

“Camilla och barnen lever under ständigt hot efter att maken Mikael mördats. Mannen som kidnappade dottern Hedda är fortfarande på fri fot, och Camilla och Hedda är de enda vittnena. En kväll knackar Camillas förflutna på dörren till familjens nya hem på skyddad ort. Maj-Lis, numera utredare för polisen i Falun, behöver hennes hjälp. I sitt arbete har hon kommit över en gammal video med en okänd flicka som filmats på platsen där Hedda hölls fången. Hon är nu fast besluten att ta reda på vem flickan är och var hon finns innan det är för sent. Camilla kan inte riskera att förlora Hedda igen, men för att bli fri från sitt förflutna kan hon inte längre leva ett liv på flykt. Genom att hjälpa polisen kan hon sätta stopp för mannen som hotar dem. Hon måste bli den som jagar.”

 

Leining håller oss fast

Gunilla Leining ger liv åt boken och gör det som vanligt fenomenalt.

 

Släpp dem fria, men lås in Flodén i sin skrivarlya

Jag blev ju oerhört förtjust i debuten, som kammade hem fullpott. Jag vill minnas att Stina skrivit och slitit med det manuset i uppemot sju år innan den blev antagen – Jag må vara envis, men där får nog även jag anses nedputtad från prispallen. Hur som helst så visade det sig värt allt slit, för debuten var helt suverän. I uppföljaren slängs vi rakt in i hetluften som är Camillas liv. Det som börjar är en hisnande, spännande och obehaglig kamp mot såväl sig själv och gnagande samveten som en pedofilring.

Tempot är högt, det är minst lika välskrivet som sist och Flodén är förbaskat duktig på att gestalta sina karaktärer.

Jag tycker inte nödvändigtvis att det når upp till precis samma nivå som första boken, men det är inte långt ifrån. Och jag vet inte riktigt varför, bör tilläggas. Oavsett så är detta förbaskat bra och Stina Flodén kommer att fortsätta växa och bjuda oss på ännu mer hiskeliga och hisnande välskrivna spänningsromaner.

 

Släpp mig fri landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Almedalen har fallit, av Erik Lewin

En författare med gedigen kunskap inom säkerhetstjänsten som skriver om terror under Almedalsveckan låter väl kittlande?

Om boken

“Terrorister slår till mot Visby mitt under Almedalsveckan. Alla innanför murarna – däribland Sveriges högsta politiker, näringslivsprofiler och landets överbefälhavare – tas som gisslan och Sverige ställs inför sin värsta säkerhetskris någonsin.”

 

Björn Bengtsson

En av mina absoluta favoriter läser in och han gör det som vanligt riktigt bra.

 

Tänkvärt scenario

Det märks att Lewin har erfarenheten med sig. Han skriver på ett sätt som gör hela scenariot kring Almedalsterrorn trovärdig. Ett dagsaktuellt ämne och ett scenario jag själv tänkt som möjligt. Rent litterärt så märks det kanske bitvis att detta är en av författarens första böcker (inte debuten, för den skrevs några år innan under pseudonym). Kanske inget gemene man lägger märke till, men det skiner igenom i vissa formuleringar och bitvis forcerad dialog. Men vad gör det när man serveras en actionrökare med det fantastiska driv som Lewin bjuder på?

Det tar inte många minuter innan jag faller pladask för intrigen. De flesta karaktärerna förblir ganska tunna och opersonliga, men det passar faktiskt innehållet riktigt bra. Dialogen känns trovärdig och det är väldigt svårt att pausa den här boken när gaspedalen pressas i botten.

Det var länge sedan jag drogs in såhär pass i spänningen och det i sig är ett väldigt fint betyg. Det finns en del liknande böcker, jag tänker kanske främst på Lars Wilderängs politiska thrillers, men det är få som levererar den här sortens puls. En riktigt trevlig överraskning och jag blir genast väldigt sugen på att ge mig i kast med Lewins övriga böcker.

 

Almedalen har fallit landar på 4 av 5 pannkakor.

Ur askan, av Lina Areklew

Areklews debut och tillika första del i Ulvö-serien blev veckans första lyssning!

Om boken

“Fredrik Fröding är en avhoppad polisaspirant som förlorade hela sin familj i Estoniakatastrofen.

Sofia Hjortén är utredaren som återvänt till Örnsköldsvikspolisen efter en framgångsrik karriär i Stockholm.

För femton år sedan hade de en kort romans. Nu möts de igen i semesterparadiset Ulvön i Höga kusten. Hon som utredare av ett brutalt mord. Han som misstänkt.

När det första mordet följs av flera sprider sig skräcken och Sofia och hennes kollegor står inför sitt svåraste fall hittills.”

 

Turestedt

Mirja Turestedt står för inläsning och gör det som vanligt mycket bra!

 

High Coast noir

Skådeplatsen är alltså Höga Kusten och på senare år har vi blivit lite bortskämda med så kallad norrländsk noir.

Ur askan är en ganska vemodig berättelse, minst sagt. Karaktärerna är trovärdiga och intressanta att följa. Det är en välskriven berättelse som till en början artar sig ganska långsamt för att efter halvtid få upp farten rejält. Det tar faktiskt ett bra tag innan jag verkligen fastnar och kan inte riktigt sätta fingret på varför – det kan handla om tempot men skulle lika gärna kunna vara min egen dagsform. När jag väl dras in så är jag däremot fast. Främst sista tredjedelen visar prov på bra spänning och många twister i intrigen. Ett par av svängarna, mindre viktiga för huvudintrigen i sig, listar jag ut, men den stora hemligheten är riktigt klurig och snygg. Hatten av för den, för att låna Lars Winclairs favorituttryck.

Sammanfattningsvis: Välskriven debut och en intrig som tar sig och blir riktigt intressant. Det ska bli intressant att se vad övriga delar av Ulvöserien bjuder på, men mest nyfiken är jag faktiskt på att få ta del av Areklews kliv in i Storm-universumet, “Grimverse”, som kommer senare i år!

 

Ur askan landar på 4 av 5 pannkakor.

Flykt, av Emmy Walt

En lovande debut som jag läst väldigt mycket om, intressant!

Om boken

“Journalisten Mila är i Frankrike för att skriva ett reportage om flyktingkrisen. Plötsligt lamslås Europa av flera samordnade terrorattentat. Milas tolvåriga dotter Sophia blir ett av terrorns offer och när Mila får kontakt med pappa Marcus ligger Sophia i koma. Det går snart upp för Mila att alla flyg är inställda. Europa stängs, gräns för gräns, samtidigt som Marcus vakar på sjukhuset hemma i Sverige.

Mila, som nyligen har återhämtat sig efter en utmattning blir alltmer desperat av oro för sin dotter. Men hon inser också att hon har mycket att vinna på att rapportera från ett Europa i brand.”

 

Kauppi läser

Lo Kauppi står för inläsning. Vi behöver inte orda mycket mer om det – Hon gör ett suveränt jobb som vanligt!

 

Debut med krut

Det här är en bok som figurerat flitigt i mina sociala medier och jag har även läst en hel del positivt, så det är klart med stora förhoppningar jag ger mig in i Walts debut. Lägg till att jag är oerhört svag för intriger som innefattar terrordåd – Det kan kanske tyckas vara ett välanvänt tema och har varit så länge men mitt intresse har inte svalnat. Och görs det bra så spelar det som vi alla vet ingen roll om man uppfunnit hjulet eller ej.

Och det står snart klart att Emmy Walt är en mycket skicklig författare. Det är välskrivet och det är spännande ända från start. De olika karaktärerna vi får möta är välmejslade och intressanta. Tempot är högt så gott som rakt igenom men man gör inte avkall på djup. Walt tar upp många aktuella och viktiga ämnen på ett tänkvärt och snyggt sätt – Och hon gör det utan att man känner sig skriven på näsan eller påprackad åsikter. Det är vida känt att vi författare emellanåt kan färga våra manus lite väl mycket med egna åsikter, politiska eller religiösa övertygelser et cetera, men Walt sköter detta på ett mycket snyggt sätt.

Jag ser fram emot att få lära känna Mila bättre i kommande böcker. Hon är en intressant och stark karaktär som kommer att blivit riktigt trevlig att följa.

Avslutningsvis: Vilken jäkla debut, Emmy! Ta åt dig av alla superlativ folk skriver om Flykt. Den förtjänar alla vitsord och uppmärksamhet.

 

Flykt är en finfin debut. 4,5 av 5 pannkakor.

 

Jag var död en gång för länge sen, av Sofia Rutbäck Eriksson

Rutbäck Eriksson är tillbaka med tredje boken i serien om Arvidsträsk.

Om boken

“Arvidsträsks egen deckarförfattare, Riita Niemi, har fått i uppdrag att skriva en artikelserie om gamla olösta kriminalfall i Älvsbytrakten. Men ett av de där brotten, ett fall från 1960-talet, gör henne extra nyfiken. En timmerflottare hittades död i Piteälven intill strandkanten, men på ett mystiskt sätt försvann liket. Det fanns tydliga misstankar om att ett brott begåtts, men polisen stod handfallen utan något att gå på. Medan Riita gräver vidare i det förflutna, drabbas hela byn av en tragisk händelse – ett nytt dödsfall i Arvidsträsk. Den pensionerade kommissarien Rolf Ström och Älvsbyns nuvarande polisstyrka tvingas åter göra allt för att skipa rättvisa bland nya brott och gamla synder. Alltmedan åldrige Knut lever ett liv på flykt och livet tar oväntade vändningar i fler av husen kring sjön.”

 

Granberg

Fredde Granberg är som klippt och skuren för detta, men det visste vi redan. Hans porträttering av 106-årige Knut är helt fantastisk.

 

Karaktärer i centrum

Det är något speciellt med den här serien. Första delen släpptes som julkalender och bjöd på den första riktiga julfeeling jag upplevt sen barnsben. Uppföljaren var mysig och underhållande och så även denna. Det är även oerhört välskrivet. Humoristiskt och lite lätt vemodigt på samma gång. Den faktiska intrigen hamnar lite i bakgrunden, kanske än mer här än i de två föregångarna. Det gör mig inte särskilt mycket med tanke på att detta är en väldigt karaktärsdriven serie. Och karaktärer att följa och älska finns det gott om. De flesta sticker ut på ett eller annat sätt och känns genuina. Men till ingens överraskning är det bokens 106-åring Knut som kammar hem förstapris som favorit. Han är så förbaskat väl utmejslad, så underbart rolig och omöjlig att värja sig emot. Man ser honom verkligen framför sig, inte bara för att han på många sätt påminner mig om min egen stålfarfar (vila i frid) med sitt envisa sinne och skarpa humor.

Det blir aldrig direkt spännande, men drivet är solklart och hålls uppe främst av alla karaktärernas egna resor och det är, precis som i tidigare böcker, en fröjd att följa. Och trevligt med en deckare som inte behöver en hög bestialiska handlingar och lemlästade lik för underhållningsvärdet.

 

Jag var död en gång för länge sen landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Jag är inte din Flora, av Nils-Petter Löf

Löf följer upp sin oerhört poetiska, vackra och vemodiga berättelse Vad rimmar på Flora?

Om boken

“Flora återvänder till sin älskade gård i skogen efter åratal i koma men något har förändrats. Hon kan knappt gå, tänka och tappar ibland medvetandet. Men det är inte bara Floras kropp som svikit henne. Även människorna i hennes närhet har förändrats, och inte alltid till det bättre.

Ska Flora våga sig på det omöjliga för att ens kunna fortsätta leva?”

 

Kauppi

Precis som i första boken är det Lo Kauppi som står för inläsning. Ett mycket vist val, för hon passar perfekt!

 

Inte din Flora

Första boken kom som en blixt från klar himmel. Den påminde en hel del om Där kräftorna sjunger, en bok jag dock fann ganska långtråkig bortom alla fina miljöbeskrivningar och annat. Flora var poetisk, rörande och var för mig en av 2021 års absolut bästa böcker.

Mycket känns igen i uppföljaren. Det poetiska språket fullt av liknelser och tyngt av vemod. För det är ingen solskenshistoria. Vi som lyssnat på första boken vet att Floras liv är kantat av misär mellan vackra ögonblick och fortsättningen går i samma spår.

Det tar ett litet tag innan jag fastnar och kanske beror det mest på att jag måste påminna mig om hur första boken slutade. Som vanligt bjuder Nils-Petter på en oförutsägbar berättelse. Miljöerna är nästan lika viktiga som karaktärerna och är således väldigt levande och fint beskrivna. Jag tänker inte spoila mer av historien än som framgår i baksidestexten, men jag tycker att Löf knyter an till karaktärer från en annan bok på ett väldigt fint och passande sätt.

Jag är inte din Flora är en väldigt välskriven bok och budskap om medmänsklighet och att ta vara på bygden och miljön och se upp mot stjärnorna istället för ned på skärmarna är väldigt fint. Jag är glad att få återse Flora även om jag kanske inte upplever samma magi som med första boken. Men den är å andra sidan något av ett norrländskt, havregrynsdoftande mästerverk och sådana är svåra att bräcka.

 

Jag är inte din Flora landar på 4 av 5 pannkakor med hjortronsylt

Det dåliga samvetet, av Pernilla Ericson

Fjärde boken i serien om Erla-gruppen är äntligen här!

Om boken

“En kvinna hittas död i sin bostad i centrala Stockholm. Hon var en framgångsrik och omtyckt entreprenör, som plötsligt och oväntat tycks ha begått självmord. Edith, Rickard, Liv och Aminah – Erlagruppen – återförenas för att utreda fallet. När de börjar skrapa på den glamourösa ytan visar det sig att kvinnan levt ett helt annat liv i kulisserna. Och kort därpå hittas ännu en känd företagare död, även han med mörka hemligheter. Vad har fått personerna att begå självmord? Har de utpressats? Tvingats att ta sina liv? Jakten på sanningen leder utredningsteamet in på farliga vägar – och skakar om gruppen i grunden.”

 

Kauppi

Lo Kauppi är en av många väldigt duktiga inläsare. Hon har en timing, tonfall och inlevelse som passar den här boken perfekt.

 

Fjärde gången för våra hjältar

Min käre poddkollega Peter Carlén liknade Erla-gruppen vid ett gäng superhjältar och jag kan inte annat än instämma. De besitter såklart inga övernaturliga superkrafter, men det de har använder de för att göra gott, ofta med livet som insats. Jag gillar serien om Lilly Hed, men böckerna om Erla-gruppen är snäppet tätare. Alla som ingår i gruppen är välmejslade, intressanta karaktärer. Liv Kaspi är en suverän huvudkaraktär och jag gillar hur Ericson här även kryddar till med ett litet triangeldrama som tar precis den plats det behöver – och tillför något till berättelsen, framförallt.

Intrigen i den fjärde delen är väl genomtänkt och fascinerande. Jag tänker inte avslöja mer än det som framgår i baksidestexten men vi bjuds på en jakt på en typ av förövare som är ganska vanlig på film men kanske inte fullt lika vanlig i bokserier jag lyssnar på. Det är trevligt och oväntat även om det såklart inte uppfinner hjulet på nytt.

Det är välskrivet som alltid när Ericson är i farten och spänningen är på topp så gott som från början till slut. Kanske är den här fjärde delen rent av lite tätare och nervig än tidigare, men det var ett tag sedan jag fick hänga med hela Erla-gruppen. Hur som helst är det ett kärt återseende och jag skulle oerhört gärna vilja följa med dem på ytterligare äventyr om Ericson finner inspiration och en intrig värd att berätta. Nog om det. Det dåliga samvetet är en av Pernilla Ericsons hittills bästa böcker och visar åter prov på hennes styrkor som författare.

 

Det dåliga samvetet landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Irina och jag – Vänskap på liv och död, av Jessica Springfeldt Råket

Irina och jag är en av böckerna jag fick upp ögonen för under Storytels event för ett par veckor sen.

Om boken

“Detta är Jessicas egen berättelse, hon berättar själv om hur hon och Irina, två unga kvinnor från två helt olika världar förenas av ett mörkt öde och hur deras vänskap ger dem kraft att besegra allt.

Jessica levde det perfekta livet. Hon hade man, två underbara barn och bodde i en vacker villa i stadens finaste kvarter. Utifrån såg hon ut att leva som en prinsessa. Ingen kunde ana att hennes liv var ett fängelse. En dag hörde hon talas om Irina, en rysk ung kvinna som tagits till Sverige av en man som höll henne gömd i en liten lägenhet som sin “älskarinna”.

Mot alla odds blir de två unga kvinnorna bästa vänner och deras vänskap ger dem styrka att bryta sig loss för att börja bygga sina liv, på sina egna villkor.

Men deras vägar skiljs åt – Irina flyttar tillbaka till Ryssland och åren går. Tills Jessica en dag många år senare hittar en hopknycklad lapp som hon fick av Irina då, i det som nu känns som ett annat liv. Och historien om deras vänskap tar en ny vändning … “

 

Författarinläsning

Irina och jag är inläst av författaren själv. Något jag oftast tycker är en positiv sak om det rör sig om en biografi. Det kan såklart vara lite hit-and-miss beroende på hur inlevelsen och därmed upplevelsen blir. Tack och lov tycker jag att det funkar riktigt bra här.

 

På liv och död

Jag kan börja med att säga att Irina och jag inte riktigt utspelar sig som jag “förväntat mig”. Jag baserar det nog en del på att jag fick höra Jessica berätta om sin bok på eventet och det byggde upp en viss bild. Det börjar med att vi får följa med henne som ung och hon är ganska vilsen. Blir mamma tidigt, får inte till de bästa relationerna och så vidare. Jag undrar först vart det ska ta vägen – och så träffar hon Irina. Och det är då det tar fart och greppar tag om mig, åtminstone för en stund. Berättelsen om den ryska älskarinnan som fått en egen lägenhet i småstaden och som blir övergiven av mannen som aldrig flyttar till Sverige är tragisk – och vacker. Jessica, som av den som står skriven på lägenheten ombeds besöka Irina för att hjälpa henne, bygger upp fördomar om en ung, snygg kvinna som klär sig promiskuöst. Något av en lyxprostituerad. Istället möter hon nästan sin egen spegelbild och får en vän för livet. Hela den här delen av berättelsen är intressant och riktigt vacker. Hur de lär känna varandra, hur hon lär Irina engelska och tar henne under sina vingar.

Irina har sitt mörker och delar med sig av alla sina hemligheter och Jessica vice versa. Är Irina i fara? Ja, med största sannolikhet. Är Jessica i fara som låter henne bo hos sig och umgås med henne? Ja. Antagligen. Jag ska inte avslöja mer av handlingen än vad som står i beskrivningen, men där avslöjas å andra sidan en hel del. Irina åker tillbaka till Ryssland och där dör liksom dramatiken ut lite. Vi får följa med Jessicas fortsatta liv med allt det innebär. Det blir inte riktigt den där gripande berättelsen om saknad och stark vänskap som jag hade väntat. Nog är den beskrivna vänskapen oerhört fin och bandet starkt som håller i så många år, men rent dramaturgiskt blir det kanske lite haltande.

Det är först på slutet som jag får upp intresset igen när den här lappen åker fram och kontaktförsök görs. Det som sker däremellan blir liksom som en egen berättelse, en slags utfyllnad som inte känns överdrivet viktig för bokens syfte även om jag förstår vart den är på väg. Det kan låta hårt och är inte menat att trampa nedåt, men det är min personliga känsla. Och det ska tilläggas att självbiografiska böcker är förbaskat svåra att recensera, då det känns lite förmätet att sätta ett betyg på en människas liv och upplevelser. Jag baserar det dock mestadels på den dramaturgiska uppbyggnaden. Bör tilläggas att deras relation byggs upp på ett varmt sätt som gör att jag genuint vill veta hur framtiden ser ut – Så vem vet om vi kanske får en liten uppföljare när en viss världssituation förändras? För nu blir det, av naturliga skäl, lite lösa trådar.

 

Irina och jag är intressant och vacker även om det haltar. 3 av 5 pannkakor.

Elddopet, av Jesper och Patrick Ersgård

Maskhålsveteranen Jesper teamar upp med brorsan Patrick “Breväraren” Ersgård för en ny spänningsserie.

Om boken

“En författare på ett spionuppdrag möter en ökänd vapenhandlare. Vad kan gå fel? Precis allt! Författaren Sam Miltons debutroman blev en världssuccé, men efter en personlig tragedi har han blivit vilsen och osäker på vart hans liv är på väg. När en hemlig avdelning inom svensk underrättelsetjänst helt oväntat vill att han ska hjälpa till med ett uppdrag i Grekland, tackar han ja i hopp om att skaka om sitt liv och få en ny start. Uppdraget verkar lätt och ofarligt – inleda en kontakt med en ökänd vapenhandlare som älskar Miltons debutroman, bygga upp ett förtroende och sedan lämna över till en professionell agent. Men Sam Milton anade inte vad han tackade ja till. Han måste använda all sin kreativitet som författare för att överleva i en värld som ligger långt från hans romantiska bild av spionlivet. Han upptäcker snart att alla vill komma åt och döda en och samma person — Sam Milton. Elddopet är en rafflande actionthriller med mycket humor, många bottnar och tvära kast. Huvudpersonen Sam Milton är en osannolik hjälte och en högst motvillig agent.”

 

Undercover-Granberg

Granberg behöver ingen närmre introduktion och jag borde ha ett kortkommando för att prisa hans inläsningar. Han gör Elddopet med bravur. Såklart.

 

Full frys med Patrick och Jesper

Jag har ju alltid löjligt höga förväntningar när Jesper Ersgård producerat något nytt. 1986 tillhör mina all-time-favoriter när det kommer till lyssning. Nu har han allstå slagit sig ihop med brorsan Patrick, som tidigare mest skrivit filmmanus och agerat brevbärare i Ersgårdarnas klassiska skräckfilm Besökarna, som för övrigt fortfarande är den bästa, och kanske enda på allvar läskiga film som producerats i vårt land (om vi inte räknar med Göta kanal 2 – Kanalkampen, som är läskig av helt andra anledningar). Resultatet?

Precis som jag väntat och hoppats: Full fart framåt. Det är välskrivet, drivet är på topp rakt igenom och det finns inte en tråkig sekund. Det påminner litegrann om Sky & Fall-serien minus övernaturligheter, vilket jag gillar. Nog har vi fått vår fair share av motvilliga undercoveragenter förut, kanske främst i film, men det är ett tema jag älskar. Något annat jag fortsatt älskar är Ersgårds ständigt återkommande filmreferenser som får mig, i egenskap av film- och seriemissbrukare, att njuta i fulla drag.

Sam Milton är en trevlig karaktär att följa i hans klumpiga James Bond-light-äventyr. Övriga karaktärer kanske inte sticker ut direkt, men det gör absolut ingenting. Samspelet med den ökända vapenhandlaren och tillika Miltons nemesis är kul och välkomponerat. Miljöerna är trevliga – Jag konstaterar att jag inte besökt Grekland överdrivet ofta vare sig i litteratur eller film. Säkerligen har Bond kört motorcykel över nåt skrangligt grekiskt tak men annars minns jag inte att jag sett Grekland sedan någon utsatte mig för tortyren att genomlida första Mamma Mia!-filmen. Jag som är både författare, vinälskare och undercoveragent (oops!) har mycket trevligt i Ersgård-brödernas nya serie.

Det enda jag egentligen kan klanka ned på, för det måste jag ju få göra, är att den där ordleken “hot gates” bitvis tjatas om i vart och vartannat stycke. Det fyller sin funktion och är ett smart litet ordpussel, men det nämns så pass ofta att jag börjar nynna på Tom Jones “Sex bomb” med orden utbytta mot “Hot gates”. Då har det gått långt.

 

Elddopet landar på 4,5 av 5 eldiga pannkakor.