peterwestberg - Sida 2 av 52 - En Blogbiz-blogg
Skip to content
Okategoriserade

Recension: Eldsmärkt

Eldsmärkt, av Anna Granlnd

Eldsmärkt är andra delen i Granlunds serie om Östermalms brandstation.

Om boken

“Brandingenjör Jessica Frank kastas rakt in i hetluften när en hänsynslös pyroman börjar härja i Stockholmsområdet. Flera människor råkar illa ut och alla offer tycks ha något gemensamt, frågan är bara vad, eller vem?

Medan brandmästare Stefan Berg och grupp 4 på Östermalms brandstation kämpar för att rädda liv, dras Jessica allt längre in i polisutredningen kring dåden. Spåren tar henne bakåt i tiden och gamla sår rivs upp. Men sökandet efter gåtans lösning är inte utan risker. För ibland lurar den verkliga faran närmare än vi vågar tro.”

 

Berntson

Som inläsare hittar vi, precis som i första delen, Sofia Berntson. En av mina personliga favoriter, vilket inte är någon hemlighet. Hon gör i vanlig ordning ett suveränt jobb med att blåsa liv o Granlunds ord.

 

Hett om öronen

Det har gått runt två år sen jag lyssnade på första delen, Den röde hanen, så jag har den inte färskt i minnet. Däremot minns jag att jag tyckte om den. Något jag med säkerhet kan säga är dock att uppföljaren är snäppet bättre, som ofta är fallet. Den är förbaskat välskriven, kanske något tightare och mer intensiv än den första. Och sen har vi ju det klassiska – Nu har vi lärt känna karaktärerna lite så startsträckan är inte lika lång. Jag upplever även att det mesta kring karaktärerna fördjupas. En av sakerna jag minns vagt från den första var att jag kunde tycka att vissa karaktärer förblev ganska ytliga och så kan det ju ofta vara i första delen av en tänkt serie.

Vi dras snabbt in i intrigen som är snyggt iscensatt och väl genomtänkt. Jessica Frank är en intressant huvudkaraktär som även hon växer och vändorna kring hennes privatliv känns även de intressanta och inte bara som utbyggnad. Man planterar ut frön till vändningar i intrigen på ett snyggt sätt som inte förtar spänningen – även när man man (eller åtminstone) börjar ana hur saker och ting ligger till. Det är överlag snyggt konstruerat, intensivt och spännande.

Det är väl inte mycket mer att säga än att jag verkligen ser fram emot del tre, Se dig brinna, som kommer så snart som 10/1-2023.

 

Eldsmärkt landar på 4,5 av 5 pannkakor

Okategoriserade

Recension: Magnaten

Magnaten, av Bo Kaiser

Kaisers debut handlar om kvällstidningsmurvlar, högt uppsatta gubbar och ett skitigt nittiotal.

Om boken

“Våren 1994. Sverige tapetseras med löpsedlar om unga kvinnor som spårlöst försvinner. Den unge journalistvikarien Viktor får i uppdrag att gå till botten med historien tillsammans med tidningens rutinerade stjärnreporter Bittan.

Deras efterforskningar leder till en lyxkrog i Stockholm, tidens populäraste tillhåll för kändisar, politiker, affärsmän, fotomodeller och kulturarbetare. Den ägs av mångmiljonären Sten Danius och stjärnkocken Georg Nelson. Men pusslets sista bitar saknas.

I nutid får Viktor ett oväntat meddelande. Han återförenas med Bittan. Ska de äntligen kunna avslöja sanningen?”

 

Brynolfson

Reine Brynolfson står för inläsning och han är som klippt och skuren för detta. Hans lugna, något nasala stämma passar suveränt.

 

I herrans år ’94

Det här är den tredje boken jag lyssnar på i år (tidigare: Till minne av en mördare, Lust & Fägring) som utspelar sig med historiska händelser signerade 1994 i bakgrunden. Att bädda in en fiktiv berättelse i en slöja av verkliga händelser kan bli riktigt snyggt om det tillför något – och det gör det här, liksom i de tidigare exemplen. Det ger en extra dimension – och de samtida nyhetsrubrikerna Kaiser strösslat med är både underhållande och sorgliga. Magnaten målar upp en ganska skitig bild av kvällstidningsredaktionen vilket är intressant att följa. Detsamma gäller de rika arslen som hamnar under tidningsmurvlarnas lupp. Deras ageranden får det att krypa i kroppen på en, inte minst med tanke på hur verklighetsnära det är. Karaktärerna vi får följa är även de väldigt fint utmejslade och intressanta. Främst Bittan som framställs som en både kaxig, respekterad, naiv och bitvis ganska sorglig. Hon är förbaskat underhållande i all sin rättframhet och bjuder på en del skratt.

Intrigen i sig puttrar på i makligt tempo och det blir väl egentligen inte överdrivet spännande. Det gör dock ingenting, för Magnaten är underhållande och medryckande från början till slut. Det är karaktärerna, de samtida referenserna, de rappa dialogerna och jakten på sanning som vävs ihop snyggt. Jag tycker att Kaiser fått till ett levande persongalleri och jag undrar ofta (utan att läsa på) hur pass mycket som är rotat i verklighet både vad gäller karaktärer som kändiskockar och de miljöer (främst restauranger) vi rör oss runt.

Kort och gott: Underhållande rakt igenom. Jag gillar Magnaten.

 

Magnaten landar på 4 av 5 pannkakor.

Okategoriserade

Recension: Hybris

Hybris, av John Lapidus

Lapidus. John Lapidus. Snubben som vann Lava Förlags stora manustävling. En stor vinst – runt 1000 inskickade bidrag!

Om boken

“Ingenjören Jonas är en anonym men viktig medarbetare till Byron Frost och hans företagsimperium. Jonas rör sig fritt mellan rymdraketer och elbilar, men har ett särskilt intresse för Synapsföretaget. Där vill man använda robotkirurgi för att operera in trådar i hjärnan, och på så sätt skapa direktkontakt med den artificiella intelligensen.

När Jonas och hjärnkirurgen Melissa bestämmer sig för att experimentera bakom ryggen på Frost, har de höga ambitioner. Men komplikationer leder till att deras arbete riskerar att avslöjas och Jonas hamnar i oönskade situationer.”

 

Balders balle, sådan inläsning

Fredde Granberg står för inläsning. Och ni vet att jag inte kan vara helt opartisk här, men va’ fan: Balders Balle så bra han gör det. Det finns en passage här där han imiterar olika fågelläten. Till en början undrar jag fan som försiggår, men så får Granberg spela ut sin teatraliska (och djuriska) ådra och jag sitter och asgarvar. Rent litterärt är det kanske en tveksam passage, åtminstone om man läser det – men med Fredde som imiterar en rovfågel har man inte tråkigt!

 

Framtiden är här, AIGHT!

Hybris är något friskt. Visst har jag sett en hel del filmer som tar upp ämnen som berörs här men jag kan faktiskt inte minnas att jag lyssnat på något riktigt som Hybris. Vi snackar AI, robotkirurgi och framtidsvisioner. Det är intressant och det är välskrivet. Karaktärerna fungerar bra, även om varken huvudpersonen Jonas eller hans bikaraktärer kanske egentligen är superintressanta, men det gör inte så mycket. Mest intressant och underhållande är naturligtvis Byron Frost, Hybris-universumets Elon Musk. Men han är ju naturligtvis mer än löst baserad på verklighetens Musk sett till diverse tankar och excentriska drag. Hur mycket av hans egen bakgrund och liv som faktiskt är direkt lånat eller omskrivet från Musik har jag inte djupdykt i, men det spelar ingen roll – Det fungerar bra och ger extra krydda åt historien. Möjligen kan jag tycka att man tar det steget för långt och spelar lite på att skriva lyssnaren på näsan när man ändrar om namnet, inklusive namn på hans diverse företag och annat, men behåller namnet Cybertruck och plockar med det världskända fiaskot när bilens okrossbara rutor visade sig vara allt annat än just det. Det är en förbaskat rolig händelse, men det blir lite övertydligt och kanske lite onödigt – återigen kanske mer så för att man behåller bilens riktiga namn – Det här är typexempel på en sån där “kill your darling”. Inget stort i sammanhanget, men det fastnar i minnet och stör lite när så mycket annat flyter på så bra.

Återigen. Det här är välskrivet, bitvis ganska underhållande – och smart. Förbaskat intressant och kul att följa, även om det aldrig blir direkt spännande, men det gör inte så mycket med tanke på drivet och intressanta vinklingar.

Tidigare nämnd passage med Fredde Granbergs djurläten funkar i ljudboken, men måste kännas rätt märklig att läsa.

En annan sak som slår mig, vilket inte alls har med boken att göra: Lapidus vann Lava Förlags stora manustävling där de aktuella genrerna var feelgood och deckare. Hybris ligger på Storytel under kategori spänningsroman och jag måste säga: Det är ganska långt ifrån en deckare i mina ögon. Jag skulle kanske kalla det för en teknoroman. En ny genre? Oavsett är det en förbaskat intressant och välskriven bok och det ska bli spännande att se hur intrigen utvecklas i en uppföljare. För det kommer väl en?

 

Hybris landar på 4 av 5 artificiella pannkakor

 

Okategoriserade

Recension: Bävermannen

Bävermannen, av Daniel Sjöberg

Sjöberg följer upp debuten “Nästan Friends” med första delen i en ny spänningsserie.

Om boken

“En man torteras till döds i en övergiven industrilokal i Enköping en het midsommarnatt. När polisen förstår vem offret är inser de att det finns tusentals misstänkta och att mördaren kan finnas var som helst i världen. Samtidigt som Sverige hukar i en ofattbar sommarvärme påbörjar en grupp poliser jakten på en ansiktslös person som gömmer sig i skuggorna av ett enormt digitalt hat.

I Enköping sitter en polis med förmågor som skulle kunna hjälpa utredningen framåt, men som samtidigt försöker överleva en personlig tragedi som krossat allt framtidshopp och begravt gamla ambitioner i sorg.

På andra sidan Atlanten förbereder sig någon för att ta den slutliga hämnden för ett oförlåtligt brott. En hämnd som kan komma att påverka USA:s politiska framtid för många generationer framåt och därmed världen i stort.”

 

Granberg

Sjöbergs skrev nyligen ett inlägg om den minst sagt trevliga upplevelsen att höra Fredde Granberg läsa boken. Jag kan inte annat än hålla med.

 

Bävermannen i Enköping

Titeln Bävermannen syftar alltså inte på att det här är någon svensk version av Wolf Man förpassad till Enköping (även om det hade varit ganska ballt, och det finns ju även en Enköpings-författare som skriver om varulvar, men dessa är inte heller bosatta i Enköping).

Jag tänker inte avslöja vad titeln har för betydelse, det får ni själva ta reda på. Vad jag däremot kan avslöja är nedan:

Bävermannen är förbaskat välskriven. Sjöberg bygger upp intrigen effektivt och naglar mig fast snabbt – det brukar vara ett bra betyg. Vad bättre är – Han lyckas hålla mig fast i det där greppet. Karaktärerna är välskrivna – Sara Lindén är en karaktär jag verkligen gillar att följa. Hon bär på ett intressant bagage som det tidigt hintas om och som lär hänga med och både utveckla och sätta tonen för intriger i kommande del(ar). Hennes backstory höjer faktiskt intrigen och spänningen inte bara ett snäpp och gör henne högintressant. Det finns en del riktigt mörka, jobbiga passager mitt i det spännande – det främst framåt slutet. Här tycker jag verkligen om att Sjöberg blandar in lite historiska händelser vilket alltid ger lite mer slagkraft när det hanteras rätt.

I Bävermannen finns även återkommande inslag av en underfundig humor som jag uppskattar. Intervjun med vittnet och apelsinerna är ett sånt exempel som var både vrickat och underhållande – En sån där kul extrakrydda jag själv hade kunnat dra till med. Mycket uppskattat. Men i grund och botten är det naturligtvis ingen smågullig, skojsig roman. Det är mycket mörker. Sorg. Utanförskap. Och några trevliga vändningar.

Och. Det är jäkligt bra. Jag hade hoppats att Bävermannen skulle vara en bok för mig och jag kan glatt konstatera, om ni inte redan lagt ihop ett och ett: Det – är – en bok för mig.

 

Av någon anledning började signaturmelodin från “Jaws” spelas när jag såg den här bilden.

 

Bävermannen landar på 4 av 5 pannkakor

 

 

 

Okategoriserade

Recension: Mord överbord

Mord överbord, av Sofia Rutbäck Eriksson

Rutbäck “Ruterik” Eriksson följer upp Katarina Zapp med en spin-off om svärfar Herkules!

Om boken

“Herkules Persson, pensionerad försäkringsutredare, förstår inte alls varför bonusdottern Katarina skulle tvinga iväg honom på en jorden-runt-kryssning. Fartyget är fyllt av översociala kryssningsgäster, en aktivitetsledare som inte kan ta ett nej, och som om det inte vore nog sker ett mord innan han ens hunnit äta sin första frukost. Nåja, det är åtminstone inte Herkules skyldighet att utreda fallet. Det borde det väl ändå finnas kompetent personal till?
Men inget blir som Herkules tänkt sig, han tvingas tackla situationer som hans inrutade vardag aldrig förberett honom för, och han kämpar mot ryggradsreflexen att vilja bringa ordning i kaos. Men kommer Herkules kunna hålla sig borta från kryssningens mysterium? Eller är det dags att hans gamla yrkeskunskaper och fyrkantiga tänkande äntligen får komma till användning?”

 

Granberg överbord

Fredde Granberg står för inläsning och gör det såklart fantastiskt. Lite märkligt att höra Katarina, som är med litegrann i boken, läsas upp av honom efter att ha hört Ellen Jelinek sköta det i tolv böcker. Men kul!

 

Jorden runt, statistiskt sett

Herkules är ju en karaktär vi fått lära känna lite flyktigt i Zapp-serien och jag har sett fram emot den här egna serien som jag vetat om ett bra tag (Det gäller att ha tillgång till inside information ibland!). Mycket känns såklart igen från Rutbäcks nu pausade Zapp-serie. Och det positivt menat. Nya karaktärer (och gamla, kära återseenden), och en ny uppläsare. Upplägget i annat påminner mycket om de andra böckerna, vilket är trevligt. Även om Herkules nu betydligt mer motvilligt slängs in i Mord överbord-intrigen. Vilket gör det ännu lite roligare. Det är färgstarkt och trevligt persongalleri vi får möta på kryssningen. Språket flyter på lika bra som alltid och det bjuds på en hel del galenskaper.

Herkules då? Jo. Han är en smått fantastisk huvudkaraktär. Lite gubbgrinig och vill helst vara själv. Väldigt fyrkantig. Lite autistisk. Och ack så älskvärd. Jag ser fram emot att få bekanta mig mer med honom i kommande böcker.

Och viktigast, för er som gillar Zapp-böckerna och hoppas, hoppas, hoppas: Ja. Gillar man Zapps äventyr så kommer man att gilla det här!

 

Mord överbord landar på 4 av 5 pannkakor.

Okategoriserade

Recension: Nu är det mord igen

Nu är det mord igen, av Sofia Rutbäck Eriksson & Mattias Boström

Den tolv (!) i serien om Katarina Zapp och hennes detektivbyrå är här!

 

Om boken

“Julen närmar sig för vännerna på Malmudden i Luleå och ingen är mer peppad än privatdetektiv Katarina Zapp. Samtidigt är ingen mer under isen än hennes parhäst Greta Asplöv, efter att ha trampat djupt i klaveret på PRO. När Katarina äntligen har chansen att börja nysta efter sin biologiska pappa blir en av stadens främsta välgörare mördad ett stenkast från Katarinas hem – iklädd tomtekläder. Det blir startskottet för en jul där ingenting längre kommer bli sig likt för Katarinas eminenta detektivbyrå. Kommer Greta kunna återvinna sin status hos seniorerna? Kommer Katarina äntligen få svaren kring sitt eget ursprung? Och vem har tagit livet av tomten?”

 

Jelinek

För tolfte gången: Jelinek passar perfekt till materialet, okej? Hon gör ett suveränt jobb.

 

Bakom lucka tolv hittar vi…

Det är ju sagt att Katarina & Co ska ta en paus efter den här delen och det kan de ju faktiskt behöva efter tolv delar släppa inom loppet av ett halvår – Nä, skoja. Men typ 1,5 år då. En liten semester där svärfar Herkules får ta över och bjuda på skojsigheter.

Nog om det. Det är ju en bragd att lyckas hålla en serie vid liv i mer än fem böcker och här är vi alltså uppe i tolv. Trots detta dussinet böcker som släppts på kort tid så har duon Rutbäck & Boström aldrig trampat vatten. Visst är inte alla delar lika starka, men man lyckas hitta sätt att förnya sig och introducera nya karaktärer och vedermödor för de redan existerande så att det hela känns färskt.

Del tolv är inget undantag. Faktum är att detta kan vara en av de starkaste. Det är dels, i vanlig ordning, bitvis väldigt roligt (de återkommande vansinnesfärderna under vilka deckarduon sitter i telefon med diverse viktiga människor är ett återkommande kul koncept som här är riktigt jäkla roligt!). Här är dock intrigen överlag snäppet allvarligare än vissa tidigare delar. Både vad gäller begånget brott och de saker våra kära karaktärer går igenom. Och jag gillar det. Man blandar skämt med svärta på ett riktigt fint sätt och det finns ett driv i berättandet här som jag verkligen gillar.

På sätt och vis tycker jag att det är skönt att de får en paus, att man “slutar med flaggan i topp”. Dessutom är jag väldigt nyfiken på den nya serien om Herkules äventyr (inte att blanda ihop med han den tecknade Disney-figuren som dricker Herkuläsk). Samtidigt hoppas jag att man återvänder till Zapp & Co med nya fräscha idéer, för nog kommer jag sakna dem efter de dryga 75 timmar jag tillbringat med diverse galenskaper.

 

Nu är det mord igen landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Okategoriserade

Recension: Dollar

Dollar, av Lee Child

Dollar (originaltitel: Killing Floor) är första boken i den populära serien om stenhårda Jack Reacher.

Om boken

“När Jack Reacher, f.d. militärpolis, hoppar av Greyhoundbussen i en sömnig liten håla i Georgia, USA, har han inga planer på att stanna. Men inom loppet av en timme har han gripits och kastats i fängelse, misstänkt för mord.

Reacher är den ende främlingen i stan och det första mordet som inträffat i Margrave på trettio år sätts omedelbart i samband med honom. Men Reacher är ingen vanlig lösdrivare. Långa, tuffa år som militärpolis har format hans psyke och kropp och tränat honom att tänka snabbt och handla ännu snabbare.

När så rykten och detaljer om den skoningslösa konspiration som ligger bakom mordet börjar läcka ut, sprider sig paniken och händelseutvecklingen tycks okontrollerbar. Snart blir det också allt mer uppenbart för gärningsmännen att Jack Reacher är en livsfarlig motståndare.”

 

Roosmann med rösten

Magnus Roosmann, en klar favorit, står för inläsning. Så har jag nåt att klaga på? Nej. Faktiskt inte.

 

Reacher nummer ett

Okej. Jag har sett första säsongen av serien (riktigt bra, för övrigt) som baseras på den här boken. Det märks tidigt att serien följer boken ganska bra, vilket är kul. Jag har dragit mig – länge – för att börja lyssna på de här böckerna. Varför? Trots att några tillförlitliga och många möjligen tillförlitliga källor sagt att böckerna är bra så drar jag mig för att börja av samma anledning som det känns motigt att ta sig in i en tv-serie som gått i flera år: Det är så mycket material att beta igenom och jag har så mycket annat att lyssna på så kommer jag verkligen mäkta med att ge mig på en serie som är uppe i typ 25 böcker?

Ja. Nu är jag uppenbarligen där. Och vet ni vad? Det är jag ganska glad över. Kommer jag lyssna på alla Reacher-böcker? Det är än så länge oklart, men något jag kan garantera är att jag åtminstone kommer ge mig på några till. Sen får vi se om jag tycker det håller eller börjar bli tjatigt. På tal om tjat – Get on with it!

Dollar är en förbaskat underhållande bok. Den är berättad ur förstapersonsperspektiv vilket jag tjatat om tidigare att jag kan störa mig på. Så för repetition: Varför? Jo. Jag upplever ofta att det tar edge av spänningen när en historia är berättad ur jag-perspektiv. Det kanske bitvis är fallet här också, men jag tänker faktiskt inte på det så mycket så med andra ord fungerar det väldigt bra. Det är välskrivet och underhållande (bra översättning, Bellis!). Mycket intressanta anekdoter och små underhållande gimmicks som förhöjer underhållningsvärdet. Karaktärerna är färgstarka och intressanta rakt igenom. Trots att boken är nästan 20 timmar lång så blir jag inte rastlös. Det händer saker hela tiden, även om det förekommer en del repetition som kan kännas onödig. Men jag underhålls verkligen av Reachers första äventyr – och överraskas av att han inte framställs som riktigt så genommacho som jag hade väntat mig – Positiv överraskning! Visst är han stenhård, stark som en oxe och så men han har ett ganska rikt känsloliv och är dessutom väldans smart. Ett plus är även att hans kärleksintresse får mycket plats och visar sig stark och smart istället för att stå i “skuggan av männen”, vilket jag nästan hade trott när boken har några år på nacken och diverse andra fördomar.

Just det: Nämnde jag att Dollar är riktigt rå och våldsam? Nej? Dollar är riktigt rå och våldsam! Negativt? Välj själv.

 

Dollar landar på 4 av 5 pannkakor.

 

Okategoriserade

Recension: Markoolio, mörkret och den rosa bubblan

Markoolio, mörkret och den rosa bubblan, av Marko Lehtosalo och Gustav Gelin

Markoolio hoppar på biografitåget och bjuder på en resa långt bakom kulisserna.

Om boken

“För Markoolio var livet en skön fest och allt ett skämt – för Marko Lehtosalo var livet en kamp. Mot styvfarsans slag med bältet, mot morsans spritmissbruk och mot att hånas i skolan för märkeskopior och skidor hittade i soprummet.

”Markoolio – mörkret och den rosa bubblan” är den osannolika berättelsen om hur en dömd ungdomsbrottsling från Orminge utanför Stockholm blev en av Sveriges största artister. Med Markoolio skapade Marko Lehtosalo en hitmaskin och tog listorna med storm. Han kastades in i ett framgångshjul som snurrade allt snabbare. Samtidigt bar han på mörka minnen från barndomen.

I ett uppmärksammat sommarprat 2018 avslöjade Marko hemligheterna som han och hans familj burit på i så många år – nu berättar han för första gången hela sin historia.”

 

Markos egna ord

Marko läser själv in boken och det är såklart den enda rätta vägen. Han gör det riktigt bra. Det blir lite känslosamt ibland även om han för det mesta håller ungefär samma rytm och tonläge. Lite kul imitationer förekommer också emellanåt.

 

Mörker, skoj och röjiga fester

Det är onekligen intressant och underhållande att följa med “bakom kulisserna” i Markos liv. Det kretsar mycket kring en hård uppväxt kantad av morsans missbruk och hennes radda karlar som misshandlar. De bitarna är svåra och tuffa och det är fint att våga öppna upp – vilket jag vet att han gjorde i sitt sommarprat (som jag inte minns om jag lyssnat på eller ej). Ursäkterna kring den mobbing och annat han ska ha utsatt klass- och skolkompisar kanske däremot blir lite… Slätstruken. Det blir ingen djupare analys än att han agerade jävligt dumt och har ångrat sig, men det fyller nog en funktion. Men återigen. Den tuffa uppväxten är något inget barn ska behöva genomlida, fy fan.

Markoolio är ju en artist jag själv aldrig tagit på allvar, av förklarliga skäl. Jag har dock fått för mig att han är en ganska trevlig prick privat, inte minst när han mognat till sig – och den mognadsprocessen märker man successivt i berättelsen. Jag är en av få som kan stoltsera med att ha sett honom dyka i bollhavet på kontoret, det ni. Att han har någon form av bokstavskombination har han själv kommit fram till och det gjorde även jag för länge sen… Det är ganska uppenbart, och han gör mycket för att få utlopp för den.

Men utöver det här med morsans missbruk som kantat så mycket av tillvaron så blir det kanske ingen större djupdykning utan förhåller sig som en ganska ytlig men underhållande biografi. Markoolios framgångssaga är enorm och det är intressant att följa med på den – från enkla spelningar till riktiga turnéer och inspelningar av musikvideos och senare teveserier som Fredde Granberg stått bakom. Jag kan tycka att det är lite kul hur man lägger stor vikt vid materiella saker och här framhävs tydligt relationen och inställningen till pengar – och det är nånstans både provocerande och skönt ärligt – “Jag har en 85-tums-TV, men inser att jag måste köpa en ny om ett par år” (Inte ordagrant. Den kan ha varit större och möjligen nämnde han även vad den kostat).

En sak som kan störa mig lite under lyssningen är tidshoppen. Det är i sig inga problem att hoppa tillbaks emellanåt, men jag upplever att det saknas lite struktur. Först får vi ett par kapitel ur något sånär nutid, sen är vi plötsligt tillbaka hos Marko, 12 år gammal. Man finner sig rätt snabbt och det går att se förbi, men lite märklig uppdelning kan jag tycka. Hur som helst: Överlag en väldigt underhållande biografi.

 

Markoolio, mörkret och den rosa bubblan landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Okategoriserade

Recension: Mitt ibland oss

Mitt ibland oss, av Evin Cetin och Jens Liljestrand

Advokaten Evin Cetin ger oss en skrämmande och fascinerande inblick i gängkriminaliteten. Boken är skriven tillsammans med prisade journalisten Jens Liljestrand.

Om boken

“Hur blev dödsskjutningar bland unga män en del av vardagslunken i ett av världens rikaste länder?

I sitt jobb som advokat har Evin Cetin mött såväl offren som förövarna i det gängvåld som skakat om vårt svenska samhälle. I “Mitt ibland oss” träffar hon huvudpersonerna själva: dem som beställer morden, dem som lever med ett pris på sitt huvud och dem som rekryterar narkotikans barnsoldater. Genom deras berättelser kastar Cetin nytt ljus på frågan ingen verkar kunna besvara: Vad är det som händer – och går det att stoppa?”

 

The more the merrier

Mitt ibland oss har flera inläsare. Anja Lundqvist, Jens Liljestrand, Philomène Grandin, Roy Rizk samsas om ordet. Anja läser in själva grundberättelsen. Evin har träffat och intervjuat ett flertal människor involverade i dne här världen. Roy ger röst åt de manliga busarna medan Philomène tar de kvinnliga perspektiven. Ett grepp jag gillar skarpt.

 

Knock-out

Det här är, som rubriken avslöjar, inget annat än en knock-out. Ett slag i magen. Det här är en förbaskat fascinerande och skrämmande bok. En värld så nära min egen men ändå så långt bort. Premisserna för livet de här människorna lever, främst killar, är så mörka. Man gör allt för pengar – och pengar tjänar man i massor om man gör rätt. Och tar risker. Och risken? Att få en kula i pannan, eller att någon i familjen råkar bli collateral damage. Det är intressant att följa och ta del av den här sidan av samhället. Bristen på respekt för mänskligt liv är nog det som skrämmer mest. De som är något äldre, och då snackar vi ju snubbar i sådär tjugofemårsåldern, som beskriver hänsynslösheten hos den yngre generationen. Att det någonstans funnits någon form av “hederskodex” kring att barn, gamla och kvinnor – utomstående – inte ska komma till skada. Att den nya generationen utan problem kan peppra en lägenhetsdörr med automatgevär utan en tanke på vilka som befinner sig på andra sidan utöver deras måltavla.

Det är sällan jag dras in i en bok på det här viset. Jag är verkligen helt fast från första stund. Evins perspektiv och hennes personliga reflektioner är oerhört intressanta att ta del av. Och vi kan lugnt säga att det inte är något fint framtidsscenario som målas upp. Vi lever i en vardag där dödsskjutningar tillhör vanligheten, där man knappt ens reagerar över såna inslag i nyheterna. “Jaha, idag igen?” Och begrepp som självsanering. Skrämmande. Men det är ju så: Så länge det finns efterfrågan på droger existerar gängen. Och för en som levt ett liv förskonad från allt vad droger heter är det ganska läskigt – men föga överraskande – hur utbredd användningen är hos gemene man. Jag säger inget om det i sig – Jag skiter fullständigt i om folk drar i sig näsgodis på löpande band. I praktiken. Vi vet väl alla att alkohol hade blivit totalförbjudet om det introducerats i samhället idag och inte redan varit en vedertagen självklarhet? Vem som missbrukar vad bryr jag mig inte om, däremot har jag oerhört svårt att förstå hur man kan köpa på sig eller nyttja substanserna med vetskapen om industrin som ligger bakom och alla offer den skördar. Nog om nog.

Mitt ibland oss är en av de starkaste böcker jag lyssnat på i år.

Evin Cetin och Jens Liljestrand

Fullpott. Mitt ibland oss landar på 5 av 5 pannkakor.

Okategoriserade

Recension: Inertia

Inertia, av Johan Daisne

En flamländsk klassiker, nu på svenska. Johan Daisne (1912-1978) bjuder oss på tågresa.

Om boken

“I enlighet med tröghetslagen – inertia – tenderar en rörelse att fortsätta en stund även efter det att den har avslutats, som till exempel när en motor stängs av.

En man sitter på kvällståget efter att ha föreläst i grannstaden. Han slumrar till som hastigast, och när han vaknar är tågvagnen helt stilla. Vad som först inte verkar uppseendeväckande framstår snart som väldigt besynnerligt – sover verkligen alla? Hur länge har han själv egentligen sovit? Ljuset och det förbipasserande landskapet utanför tågfönstret tycks inte alls stämma överens med klockans läge. Är hans resa ens verklig?”

 

Konduktör Winclair

Lars Winclair står för inläsningen av Daisnes klassiker. Ni som följer bloggen vet sedan tidigare att Winclair är en av de inläsare jag verkligen kommit att tycka om. Han gör en suverän inläsning!

 

Tröghetståget

Som framgår i beskrivningen är alltså inertia ett annat ord för tröghetslagen. En lag som beskriver hur trög en författare emellanåt känner sig när han sitter med ett manus som inte rör sig framåt. Nä. Inte riktigt, men. Inertia är en kort roman. Eller kortroman, om man inte särskriver. Inslag av magisk realism och lite Inception-feeling. Språket är vackert – det kan vi tacka översättare Urban Lindström och framlidne Daisne för. Karaktärerna vi möter är trevliga och det blir en ganska besynnerlig resa vi får åka med på. Men lite fantasieggande och intressant.

Jag ska ärligt säga att jag inte riktigt vet vad jag egentligen ska tycka om Inertia. Jag har lyft positiva saker och håller fast vid att det finns något intressant i den och att den är välskriven. Och återigen med en väldigt trevlig inläsning av Winclair. Men berättelsen lämnar mig inte med några större intryck även om det är både filosofiskt, fint och existentiellt.

Inertia landar på 3 av 5 pannkakor.