Recension: Det hon slåss för

Det hon slåss för, av Andreas Ek

Den produktiva författaren och kriminalteknikern Ek är tillbaka för att följa upp förra årets debut inom deckargenren, Mörkret inom honom.

Om boken

“Mats Cronstedt, vd på Sveriges mest framgångsrika advokatfirma, drabbas av ett inbrott och blir bestulen på sin mörkaste hemlighet. När en anställd hittas mördad förstår Mats att det har kopplingar till stölden och att han kan stå på tur. Jannica Brandt på enheten för grova brott i södra Stockholm får huvudansvaret för mordutredningen. Tillsammans med kollegorna nystas ärendet upp och ett avslöjande som visar sig dölja en fruktansvärd sanning skapar ett eko runt om i världen.”

Genrehopp

Det här är andra boken om polisen Jannica Brandt. I första boken fick vi följa med på en jakt efter en mördare som gav sig på folk i joggingspåret. Jag som tyckte mycket om Eks första böcker Raseri och Törst, vilka tillhör en genre jag själv också skrivit mycket – nämligen dystopi – blev först lite lätt besviken när det meddelades att han skulle hoppa över till deckare. Besvikelsen blev dock kortvarig. Dels är han hyperaktuell i år med en spinoff-trilogi till ursprunget, men så var Mörkret inom honom också en riktigt tät och välskriven thriller.

Jannica Brandt, del två

I den här boken får vi lära känna nya sidor av Jannica, en karaktär jag tycker att Ek lyckats göra riktigt intressant. Hennes roll som sambo och bonusmorsa är intressant. Det är kul att slippa de värsta klyschorna vi träffar på i många andra deckare. Rivaliteten som blossar upp  är också småkul och visar en lite ny sida av Jannica som jag först tyckte skavde lite innan jag insåg att … Nä, that thing called love kan få alla att gå lite ur karaktär. En tio år gammal händelse gör sig också påmind i ett annat sammanhang och leder till sena efterdyningar som gestaltas skickligt. Intrigen i del två känns väl genomtänkt och obehaglig, om än välbeprövad. Men så har Ek en liten ace up his sleave.

Välskrivet, som vanligt

Redan när jag lyssnade på Raseri så stod det klart att Andreas Ek skulle bli en författare jag kommer att följa nära (inte stalkernära) och det har befästs mer för varje bok. Språket flyter på och har utvecklats rejält sedan första boken, likaså har Ek varit s-u-v-e-r-ä-n på spänning ända från start. Det tycker jag att han lyckas hålla i rätt bra även i denna genre som jag ofta kan tycka lätt blir lite segdraget i diverse utredningsfaser. Hans egen bakgrund som hårdkokt snut gör ju naturligtvis sitt till för att sätta prägel på kollegornas språk och handlande. Viss samhällskritik får vi också!

Do the twist

I slutändan så tycker jag nog att Det hon slåss för är lika bra som första delen, även om jag tyckte att spänningsnivån låg ett snäpp högre där. Det tycker jag dock räddas rejält av ett perspektiv och en utveckling i handlingen framåt slutet som jag verkligen älskar. Älskar. Men så finns den där sista twisten som jag känner att … Ja, den funkar, och den är finurlig, men är den nödvändig? Får den påföljder i kommande bok eller böcker är svaret ett klart ja, men annars: ett halvt stilpoäng, men domaren måste ändå säga att sluttampen var så gott som fulländad även innan.

Inläsning

Just det, vi ska nämna inläsningen, som likt i del ett görs av Sandra Andreis. Utöver några små petitesser med fel uttal så tycker jag att hon gör ett riktigt bra jobb.

Nu ser jag fram emot lite förödelse, fruktan och flykt.

Andreas Ek, författare och supersnut. Foto: Bee Thalin

Det hon slåss för landar på 4 av 5 pannkakor.

 

Serverat på Nobelfesten

Recension: Jag är inte död

Jag är inte död, av Erik Engelv

En rykande färsk biografi från Storytel original som i skrivande stund, redan efter en vecka, har över 2200 betyg i appen.

Jag är inte död – Baksidestext

“Hej mamma. Jag är inte död.
Jag skrev ett brev till dig, som blev en hel bok.”

Eriks föräldrar kommer med begravningsfika. Tårta, kaffe och en bukett rosor. De ska ta farväl av sin son. Han sitter där livs levande, men för dem är han snart borta för alltid.
Han vädjar till dem, de vädjar till honom, men de kan inte nå varandra. Det finns ingen kompromiss i det här, Erik måste få leva. Då måste han dö för dem.

Erik Engelv dödförklarades av sin familj när han kom ut som homosexuell. För ett Jehovas vittne kommer Gud före allt, även familjeband. 
Så han dog – och föddes på nytt.

”Jag är inte död” är Eriks kärleksförklaring. I ett slags brev till sin mamma berättar han om allt hon missar. Det är också en vacker skildring av en trygg och lycklig uppväxt i ett litet jämtländskt samhälle, skriven med en unik inblick i Jehovas vittnen. En varm gemenskap som plötsligt byts mot ett iskallt utanförskap.

Men Erik är inte död, han lever sitt liv.”

Som så ofta förut börjar jag med inläsningen, som i det här fallet görs av Erik själv. Jag har läst lite kommentarer på Storytel om att det går en aning långsamt – öka farten på uppspelningen. Jag lyssnar alltid på 2.0x fart för att inte bli galen och så gör jag även här. Erik gör ett riktigt bra jobb som inläsare och min upplevelse förhöjs garanterat av att han lotsar oss genom sin egen berättelse, det skänker extra tyngd och känsla.

Vacker och sorglig bok

Jag är inte död är en oerhört vacker bok. Det är sorgligt och bitvis jäkligt frustrerande när man i tid och otid helst vill kliva in i berättelsen och skaka om förblindade människor. Erik berättar både sakligt, vemodigt och humoristiskt om hur det är att växa upp som en del av Jehovas vittnen för att sedan bli lämnad utan familj. Jag tänker ofta på religioner och dess fascinerande, och ofta väldigt skrämmande, påverkan på människan.   Att den starka tron på högre makter kan få så många att följa förpliktelser, traditioner och förhållningssätt som generationer sett till att inpränta. Att till exempel vända ryggen mot en familjemedlem, en son, trots att all kärlek flödar. Det är ofattbart och bitvis svårt att ta in.

Erik öppnar upp

Och det är här Erik öppnar upp och visar vilket oerhört stort hjärta han har. Som räcker ut sin hand i försoning med hjälp av en bok. Att han dessutom, trots det Jehovas förhållningssätt lett till, inte baktalar utan tvärtom ständigt omnämner såväl trossamfundet som de människor som sårat med yttersta respekt. Något jag själv aldrig hade klarat av. Det gör att min upplevelse av boken blir en blandning av glädje, hopp, sorg och enorm frustration.

Det låter lite banalt att avsluta såhär, men de första ord jag fångar i min överaktiva hjärna är:

Det här är en oerhört viktig bok som jag tror kommer att kunna hjälpa många andra.

Författaren Erik Engelv. Foto: Rodrigo Soto / Storytel

“Jag är inte död” kammar hem en fullpott. 5 av 5 inkluderande pannkakor.

 

Recension: Stormfödd

Stormfödd, av Dan Buthler & Leffe Grimwalker

En hett efterlängtad uppföljare till Kastvindar, boken med så högt tempo att en nästan fick magsår.

“Alex Storm har förlorat nästan allt och när det är som mörkast riskerar han även förlora sin fru Jessica, om han inte klipper banden med sin bror Peter, ledare för en mäktig Hongkongtriad. När Alex reser till Hongkong för att ta reda på mer om sitt ursprung tvingas Jessica styra upp en kokainaffär i Colombia. Samtidigt utsätts Peter för ett mordförsök. Hämndlysten vill han städa upp bland sina fiender – även bland dem som står Alex närmast.”

Inläsare är i vanlig ordning Jonas Malmsjö och han gör det som vanligt förbaskat bra.

Stormfödd tar vid efter den rafflande, hemska upplösningen i Kastvindar och virvlar vidare i full storm. Tempot är nästan lika högt som i bok nummer två, men här får vi några sekunder att andas emellanåt. Språket är lika rappt och tufft och flyter på precis lika jäkla härligt som i de två föregångarna. Det finns många karaktärer att gilla. Wong och Lily Rose är två favoriter, främst den sistnämnda som är supercool och helt jävla galen på samma gång (hennes version av kärleksförklaring är helt underbar, men kanske inte något att efterapa själv). Vi får lära känna brorsan Peter lite närmre och Alex får reda på en hel del saker om sin egen familj och ursprung.

Det är ju spännande nästan rakt igenom och en gigantisk jäkla eloge vill jag börja att ge herrarna för påhittighet, för det är allt annat än förutsägbart. Berättelsen tar oss till en massa härliga platser i bästa Bond-manér, nya allianser skapas och nya fiender möts, relationer skaver och andra tar vid. Det är en actionrulle på ljud (eller i skrift, för den som inte är lat som jag) och trovärdigheten tummas ju såklart på en del, men det gör absolut inget.

Jag har lite svårt att köpa Alex och Jessicas reaktioner efter allt som hände i föregående bok. Alla hanterar sorg och dylikt på olika sätt och under olika lång tid, men på något vis tycker jag ändå det känns som att det hamnar i backspegeln lite väl snabbt. Nu påverkar det i och för sig en hel del av svängarna i berättelsen, men jag tycker ändå att det saknas något.

Buthler & Grimwalker är mästare på spänning, allt känns väldigt genomtänkt och samtidigt tycker jag att det skiner igenom hur jäkla roligt det måste vara att skriva om Storm. Ändå känner jag mig inte riktigt lika förälskad i Stormfödd som jag gjorde med Kastvindar. Den når inte riiiiktigt upp i samma nivå men är fortfarande en riktigt jäkla bra spänningsroman som har god chans att hamna på topplistan för 2021.

Vi får en eller flera cliffhangers även här och nog fasen blir man sugen på att genast få slänga sig över nästa del.

Stormfödd landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Recension: Natten jag dog

Natten jag dog, av Peter Erik Du Rietz

Jag har länge varit nyfiken på Du Rietz böcker så det var med stor glädje jag insåg att denna fanns som ljudbok. Att jag inte kollat upp det tidigare har jag endast mig själv att skylla.

“Långsamt sänker jag mig mot hans ansikte och slickar honom varsamt över läpparna. Hans döda ögon stirrar bakåt mot sänggaveln och munnen är vidöppen, varm och välkomnande. När jag långsamt trycker handen mot hans bröstkorg känner jag den söta doften av hans sista andetag pressas mot min tunga. När jag var yngre begick jag många beklagliga misstag när jag dräpte eftersom jag lät känslorna ta överhanden. Nu för tiden ser jag det mest som ett jobb. Den intensiva njutning jag kände vid en attack är för länge sedan förbi och ibland saknar jag känslan. Inte för att det spelar någon roll egentligen. Jag gör det som måste göras, vare sig jag får utlösning eller ej. Carl Cronhammer, medlem av ett litet och löst sammansatt sällskap vars ursprung och historia har gått förlorade, förmedlar en fasansfull men spännande berättelse om sitt liv i formen av en historisk resa, ett äventyr i fästningsstaden Göteborg och svunna tiders Köpenhamn, men också i vikingarnas Normandiet och 1700-talets London.”

 

Vi kör igång med inläsningen. Martin Halland passar perfekt för den här boken, i mitt tycke. Han har en trevlig och ibland lite högtidlig röst att lyssna till.

Natten jag dog är något alla skräckfantaster lär älska. Ändå vill jag faktiskt dra mig lite för att kalla det för skräckroman. Det är större och djupare än så. Natten jag dog är en blandning mellan skräck och historia. Ett oerhört lyckat giftermål, kan tilläggas. Den är bitvis något av en “slow burner”, men utan att det någonsin känns långdraget eller tråkigt. Jag, som emellanåt har lite svårt att fastna för böcker som tar in tid är här hänförd från första till sista sida. Du Rietz språk är helt makalöst, detaljerna med vilka han beskriver de gamla miljöerna gör att det känns som att man själv spatserar längs gatorna i Göteborg, London och alla andra platser vi får besöka. Det är detaljerat utan att det någonsin känns onödigt, allt har sin självklara plats och det märks att Du Rietz gjort gedigen research för att få till de historiska detaljerna. Det avspeglas även i karaktärernas språk, vilket känns tidstypiskt och naturligt.

Jag tänker ofta att den påminner om Niklas Natt Och Dags 1793 med uppföljare. Inte märkligt med tanke på att detaljrikedomen och språket känns igen, så även de skitiga, råa miljöerna vi vistas i – även om Natten jag dog inte är i närheten så rå. Korsa Anne Rice, Niklas Natt Och Dag och George R.R. Martin (Feberdröm!) så har du Peter Erik Du Rietz. Jag är inte nämnvärt intresserad av de mörkrets varelser boken beskriver, men här görs det på ett sätt som i kombination med de levande miljöerna och karaktärerna plötsligt känns realistiskt och lättköpt. Vidare tycker jag även att Du Rietz lyckas undvika många av de mest förekommande klyschorna och gör något helt eget av vampyrismen.

Natten jag dog kammar fullpott. 5 av 5 blodsdrypande pannkakor.

Recension: Amerikansk jord

Amerikansk jord, av Jeanine Cummins

Detta är en bok som fått väldigt bra kritik och som florerat mycket i ljudboksgrupperna på Facebook.

“Nyss var ledaren för knarkkartellen Los Jardineros en omtyckt kund i Lydias bokhandel. Nu har han visat sitt rätta ansikte. Som hämnd för ett avslöjande reportage har hans män dödat hennes journalistmake och ytterligare 15 familjemedlemmar. Endast Lydia och den åttaåriga sonen Luca undkommer. De flyr, först på måfå, sedan norrut. På vägen möter de barmhärtighet och medmänsklighet men också livshotande faror.
Amerikansk jord är en oavbrutet spännande roman om hur långt vi är villiga att gå för att rädda dem vi älskar.”

Mirja Turestedt står för inläsning och gör enligt mig en i vanlig ordning suverän insats.

Det här är en spännande, obehaglig, jobbig och vacker bok. En bok som verkligen får mig att stanna upp och inse hur pass bra ens liv är, hur skyddat många av oss lever. Grymheten hos kartellerna har porträtterats i x antal filmer och tv-serier och det är svårt att tänka sig in att verkligheten ser ut på det viset. På samma sätt är det svårt att tänka sig in i hur det är att leva på flykt, med rädsla för sitt liv.

Amerikansk jord är en berättelse om kärlek och att göra allt för att skydda sin familj. Den är välskriven, spännande, obehaglig och hemsk – utan att det någonsin blir för detaljerat. En eloge till Cummins för sitt “less is more”.

Jag tänker inte avslöja mer om bokens handling, men jag kan varmt rekommendera den till alla som tycker om spänningsromaner med verklighetsanknytning.

Amerikansk jord landar på 4 av 5 pannkakor.

Recension: Paradis city

Paradis City, av Jens Lapidus

Lapidus, en av Sveriges klart mest framgångsrika författare, är tillbaka med en ny spänningsroman.

“Sverige i en nära framtid. Segregationen har löpt amok och motsättningarna exploderat: för att skydda resten av samhället har murar byggts runt no-go-zoner där invånarna kontrolleras genom ”särområdeslagar”. Största området är Järva, även kallat Paradis City. När inrikesministern ska hålla sitt valtal där händer det som inte får hända: kravallstaketen vräks omkull, skottlossning utbryter och hon förs bort av maskerade män.
Politisk härdsmälta hotar och polisen står handfallen. Men ledningen vill ha lösningar, oavsett metod. Den anhållne Emir skickas in för att hitta ministern. En gång var han legendarisk MMA-fighter, idag lider han av njursvikt. Hållhaken är obarmhärtig: utan dialys dör han inom fem dagar.”

Vi börjar med inläsningen som görs av skådisen Alexander Salzberger. Han har fått en hel del dålig kritik i kommentarerna på Storytel, men jag instämmer inte i klagokören. Visst finns det några ställen där betoningar hamnar lite fel, men jag tycker på det stora hela att han gör detta riktigt bra. Han tar i lite med förortslingot ibland, men jag upplever att han klarar balansen.

Paradis city verkar ha blivit något av en vågdelare att döma av recensioner och, återigen, Storytel-kommentarer. De flesta har någon form av relation till Lapidus och hans Snabba cash. Oavsett om man läst böckerna, sett filmerna eller bara hört talas om dem. Paradis city påminner på väldigt många sätt om Lapidus tidigare verk och samtidigt inte alls.

VI får följa en liknande blandning av karaktärer som vanligt. Emir påminner mycket om Teddy, exempelvis. Språket känns naturligtvis igen det också och det är ju känt att Lapidus har ett speciellt sätt att skriva. Den återkommande slangen och inblandningen av utländska ord i förortstugget är säkert också den en vågdelare. Jag gillar att han låter personerna avspegla sig så i språket. Det är rappt berättat och ofta fyndigt, precis sådär som jag gillar. Däremot är jag oerhört glad att jag lyssnar istället för att läsa för emellanåt irriterar jag mig på det frekventa användandet av kolon i meningarna. det hörs även när det inte syns. Det är Lapidus stil, jag vet, men just den detaljen: något jag inte riktigt pallar.

Jag både gillar och ogillar steget in i en liten light-dystopi. Gillar för att det är något nytt och annorlunda från en känd författare. Inte alls vad jag väntade mig. Ogillar för att jag dels börjar ledsna lite lätt på dystopier (Även jag! Jag vet!), men även för att jag upplever att mycket av förortsdystopivibbarna känns … påklistrade. Delar av det känns fullt realistiskt och även riktigt fyndigt, många av de små detaljerna får mig att le. Samtidigt finns det mycket som känns mindre trovärdigt och någonstans drar ned lite i vad som i övrigt i mångt och mycket känns som en trovärdig berättelse. Jag tänker inte djupdyka i det, men jag är klart kluven och känner att man hade kunnat få till en minst lika rafflande och intressant story utan att mura in Järva.

Däremot är det fartfyllt och spännande rakt igenom. Till skillnad från Lapidus tidigare böcker som jag bitvis upplevt som lite väl långdragna så tycker jag att Paradis city är av trevlig längd. Det är varken hans sämsta eller bästa roman, men Lapidus är aldrig tråkig.

Paradis city landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Recension: Patienten

Patienten, av Sebastian Fitzek

Första bekantskapen med tyske Fitzek!

“Ett försvunnet barn, en desperat pappa, och en resa ner i helvetet.
Sexårige Max har varit försvunnen i ett år, och polisen är övertygad om att den nu inspärrade barnamördaren Guido Tramnitz är den som har kidnappat och förmodligen mördat pojken. Guido är dömd för två andra barnamord, och sitter nu på sluten psykiatrisk anstalt, men han vägrar att prata om Max. Riktiga bevis saknas, och Max föräldrar blir alltmer desperata och vill veta sanningen om vad som hänt deras älskade son.
Till slut föreslår en av utredarna något extremt; han kan ordna så att pappan Till kan få komma in på samma avdelning som mördaren, med hjälp av en ny identitet och en fejkad journal. Kanske kan han komma nära Guido och få information, eller till och med ett erkännande? Han accepterar erbjudandet, inget kan vara värre än ovissheten. Eller?”

Patienten är uppläst av veteranen Sauk, som i vanlig ordning gör ett bra jobb.

 

Vi kastas rätt in i intrigen och det är full fart så gott som hela tiden. Patienten är en ganska rå och brutal historia som på väldigt många sätt påminner om Buthler/Örhlunds Silfverbielke-serie, inte minst för att denna romans antagonist i princip känns som en kopia av denne. Han är smart som satan, beräknande, kall som få och – naturligtvis – oerhört charmig och snygg. Jag tänker många gånger under bokens gång att den känns väldigt mycket som ovan nämnda serie.

Jag ska inte säga att det stör mig, för det gör det inte. Tvärtom gillar jag vändningarna och de vägar Fitzek tar för att underhålla, skrämma och överraska. Patienten är en både spännande, obehaglig och sorglig berättelse om desperation och saknad.

Den tänjer ju på trovärdighetens gränser med jämna mellanrum, men det är faktiskt mest charmigt – och sedan har vi ju slutspurten som. Nä. Inga spoilers.

Gillar du spänning så lär du gilla detta. Under förutsättning att du klarar av de mer magstarka partierna – men klarar man av de återkommande detaljerade våldtäkterna i Silfverbielke-serien så är detta ärligt talat inte så farligt. Tramnitz är dock minst lika skojsig.

Jag kan inte skriva recensionen utan att nämna författarens tack. Det är genialiskt.

Patienten landar på 4 av 5 pannkakor. 

Recension: Svekets spel

Svekets spel, av Mattias Lönnebo

Det här är min första bekantskap med Lönnebo som romanförfattare. Jag har tidigare tagit del av en av hans skräcknoveller i Monsterboxen, uppläst av fantastiska Emil Eriksson.

“Lars Marten, gymnasielärare i Uppsala med bakgrund från Försvarets tolkskola, ska vara ledare på ett sommarläger med ryska fotbollsknattar. Där träffar han den unge Dima och ju mer de lär känna varandra, desto mer inser han vilka fasansfulla upplevelser den unge pojken bär med sig. Men när Lars ingriper spårar situationen ur och plötsligt står han själv oskyldigt anklagad för det värsta av alla brott. Hans svägerska, polisen Johanna Meyer, riskerar långt mer än sin egen karriär när hon försöker rentvå honom och samtidigt upptäcker en konspiration med förgreningar ända in i polishuset.
”Svekets spel” är en skakande och mycket spännande kriminalroman om en brutal verklighet, där begären härskar och allt är till salu.”

Svekets spel är inläst av Magnus Schmitz, som har en hel drös ljudböcker i sin resumé. Jag har alltid tyckt att Schmitz är stabil som uppläsare.

Boken då? Det tar ett tag innan jag verkligen får grepp och berättelsen och börjar få fatt på vad Svekets spel vill förmedla. När det väl står klart inser jag att snabbt att detta är något annorlunda.

Unikt vågar jag inte säga utan mer kött på benen, men annorlunda kan vi snabbt fastslå. Svekets spel berättar en omskakande historia men ur ett relativt ovanligt perspektiv. Det är obehagligt, spännande och realistiskt. Det märks att Lönnebo gjort noggrann efterforskning och vet vad han skriver om, även om det delvis naturligtvis är en ren spänningsroman.

Jag älskar det faktum att han vrider om en ganska beprövad intrig med nya perspektiv både vad gäller offer och gärningsmän. Det är välskrivet, jobbigt och drabbande. Men ärligt talat så hade den mått bättre av en mer slagkraftig och säljande titel.

Svekets spel är viktig och riktigt bra bok som förtjänar sina 4 av 5 pannkakor.

 

Recension: Vit syren

Vit syren, av Cecilia Sahlström

Sahlström är en ny bekantskap och Vit syren är första delen i serien om Sara Vallén.

“Försommaridyllen spricker när en ung tjej hittas brutalt misshandlad i Lunds stadspark. Gärningspersonens tillvägagångssätt verkar ha symbolisk betydelse och i offrets hand vilar en kvist av en sällsynt vit syren.
Kommissarie Sara Vallén vid våldsroteln i Lund blir tilldelad fallet, men hennes utsikter att vara en del av lösningen försvinner snabbt när hennes son blir huvudmisstänkt. Trots att hon är berövad sina befogenheter känner hon sig tvungen att lösa fallet. Hon måste rädda Johannes. Hennes son skulle aldrig göra någonting sådant. Aldrig.
I Vit syren sätter Cecilia Sahlström mänskligt förfall i kontrast till lärdomsstadens polerade yta. Boken är den första i en planerad serie om kommissarie Sara Vallén och inspektör Rita Anker.”

Boken är inläst av Maria Lyckow, som gör ett bra jobb, även om jag upplever att det kan bli lätt monotont ibland.

Vit syren är en väldigt välskriven bok. Det märks att Sahlström har bakgrund inom rättsväsendet då det polisiära beskrivs väldigt realistiskt. Intrigen är spännande, sorglig och obehaglig. Sara Vallén kommer närmre fallet än önskat och leder utredningen med klump i halsen, minst sagt. Det tar ett litet tag innan jag verkligen kommer in i boken. Till en början tycker jag att den känns lite som en dussindeckare, vilket bland annat kan hänga ihop med att jag lyssnat på v-ä-l-d-i-g-t många liknande romaner under senaste året, men så lägger Sahlström i en ny växel och både drar in mig i intrigen och golvar mig på samma gång.

Det finns även sidointriger här som jag tycker berikar boken mycket och bidrar till en intressant karaktärsutveckling.

Vit syren är en riktigt bra kriminalroman som bjuder en hel del spänning och obehag och lovar riktigt inför de kommande böckerna om Vallén.

Slutbetyget blir 4 av 5 pannkakor.

Recension: 1986 (säsong 1-3)

1986 (säsong 1-3), av Jesper Ersgård

Jag har skjutit upp den här ett tag av den gamla vanliga anledningen – Jag fullständigt avskyr Original-upplägget då det inte är användarvänligt för fem öre. Men efter att ha lyssnat på Svart stjärna av Ersgård-bröderna och läst mycket gott om 1986 kände jag att det var dags att ge den en chans.kungahuset

“28 februari 1986. En gammal förvirrad man påträffas vilse i snön i Stockholm. Han pratar osammanhängande om att han är i fel kropp i fel tid och varnar sedan för att Olof Palme kommer att bli mördad. Några timmar senare skjuts Sveriges statsminister till döds på Sveavägen i Stockholm.
Polisen går upp i full beredskap och förhör den gamle mannen. Hur kunde han känna till mordplanerna? Den gamle vägrar att säga något innan han fått tala med någon som heter Elias Werner.”

Inläsning görs av veteranen Stefan Sauk. Han gör ett riktigt bra jobb.

Vi river av plåstret direkt: 1986 är något utöver det vanliga. Som nämns ovan tar den sin början kring mordet på Olof Palme och spänner sig sedan vitt och brett (no spoilers). Berättelsen som tar vid är något filmnördar som jag sett prov på i många sci-fi-filmer. Det är tidsresor och invecklade förklaringar kring rum och tid och vad händer om du skjuter din farfar i pannan och drar katten i svansen och sedan återvänder till framtiden? Tidsresor har gjorts mycket både i film och litteratur. För en som konsumerat mycket popkultur i ämnet är det ärligt talat uttjatat. Men. Där kliver Jesper Ersgård in och böjer på tid och rum (hö hö). Jag ska inte komma och säga att han återuppfinner genren, men handlingen och de många vändningar i 1986 är inget annat än geniala. Jag vill gärna berätta detaljer om allt underfundigt, smart och trevligt vi får uppleva, men jag biter mig i kinden och håller käft, för jag avskyr spoilers.

Många gånger kommer jag på mig själv med att le fånigt åt vissa vändningar, vissa popkulturella referenser som träffar klockrent. Det är full fart, spännande och underhållande rakt igenom. Jag har tidigare varit bitvis kritisk till Original-satsningarna. Även Ersgård-brödernas Svart stjärna, som jag i mångt och mycket gillade mycket, blev bitvis väldigt tjatig. Så är inte fallet med 1986. Den snurrar inte in på långdragna spår utan tar ut svängarna precis så ofta som krävs och just när jag börjar undra om Ersgård verkligen ska klara av att ta mig igenom över trettio timmar i samma fart. Och han gör det. Med bravur. Jag kanske inte älskar slutet, men vet ni vad? Det gör inte ett jäkla skit, för 1986 är en sån oerhört trevlig resa. Lite som en nostalgitripp till tider som kanske eller inte ägt rum. Jag skrev tidigare att jag är lite less på tidsresor i film och serier, men 1986 hade gjort sig riktigt jäkla bra som tv-serie.

En LITEN spoiler i form av ett önskemål: Ersgård. Jesper. Snälla. En liten spin-off där ett förvirrat Hitler-medvetande finner sig själv i en annan kropp och tid.

Fullpott till 1986. 5 av 5 tidsreseförvirrade pannkakor.
Till startsidan