Omega, av Lina Areklew och Alex Storm

Omega är Areklews Storm-spinoff om hårhudade Bella Stassi.

Om boken

“Omega är den första fristående delen i spinoffserien om den hämningslösa Bella Stassi, och den trettonde boken i den omåttligt populära serien om Alex Storm.

Bella Stassi jobbar för Omega, en topphemlig grupp inom polisen med befogenheter utöver det vanliga. Hon saknar Alex Storm som har flytt Stockholm för att undkomma den undre världens hämnd. Bella anar att chefen för Omegagruppen, Sven Arne, har rekryterat hennes egen man Marco för att spionera på henne. Men Bella Stassi är inte en person som låter sig kontrolleras.

Ett terrordåd skakar om Stockholm och Bella börjar misstänka att det finns en koppling till den mytomspunna Kingpin. När en man med machete bryter sig in i hennes hus står det klart att hon är på rätt spår, men också att hon är i livsfara. Tillsammans med sin kollega Jonna bestämmer sig Bella för att en gång för alla ta reda på sanningen om Kingpin och ta makten över Omegagruppen.”

Gunilla Leining

Leining står för inläsning och gör det som vanligt klanderfritt. Men nog hade man kunnat informera om en sån sak som att Peter Baos förnamn uttalas som Peter i Peter Parker och inte Peter i Peter Westberg…

Stassistik

Bella Stassi är en av många färgstarka karaktärer Leffe Grimwalker utvecklat för Storm-universumet. Vem bättre att förvalta henne än fantastiska Lina Areklew? Ja. Jag är ju inte direkt opartisk längre, del av Storm som jag är, men jag kan väl ändå identifiera förmåga och coolness för den sakens skull? Areklew är en suverän författare och Omega bevisar att hon kan kliva utanför sin redan etablerade bokserie för att ge oss en Storm-thriller.

Jag tycker att Areklew ger oss en nyanserad och intressant inblick i Stassi. Inblandningen av övriga Storm-universumet sköts via något kapitel, ett par samtal och några omnämnanden och jag tycker att det är mer än nog – Det återspeglar hur Marvel-universumet har berättelser som står helt på egna ben sånär som på någon liten cameo eller ett kort gästspel. Bella Stassi är en nog intressant karaktär att stå på egna ben och hennes första egna äventyr bjuder på puls och humor. Men främst är det en smart berättelse med många lager, vilket känns igen från Areklews författarskap.

Det är således spänning, underhållning, sex och trasiga själar som står till buds och här finns inget att klaga på. Areklew är en suverän författare som axlar Stassis universum som om det vore hennes eget. Kudos.

Omega landar på 4 av 5 pannkakor.

Deadline, av Martina Royy

En debutant jag haft i min lista ett bra tag, alltid lika spännande!

Om boken

“Alivia Krans har lämnat livet som konsttjuv i den så kallade Projektgruppen bakom sig. Ändå är samtalet från hennes före detta arbetsgivare, den gåtfulla M, inte oväntat. Inte när Alivia samma dag fått reda på att hennes personliga skatt vid regnbågens slut – Fabergés kejserliga mosaikägg – kommer till Stockholm.

När hennes pappa Henry i samma veva diagnostiseras med cancer och plötsligt står inför ekonomiska svårigheter bestämmer sig Alivia för att tacka ja till erbjudandet. Snart slits Alivia mellan sjukhusbesök och intensiv planering inför den tidspressade kuppens Deadline. Dessutom skapas oreda bland hennes känslor när hon på nytt behöver arbeta tillsammans med sitt ex Adrian. Och vad är det för nyfikenhet som väckts till liv av kvinnan med de isblå ögonen?

Parallellt söker den nyexaminerade polisen Lina Wallson tillsammans med kriminalinspektör Stellan Andersson efter spår som kan leda dem till den eller de personer som under flera år stulit ovärderliga antikviteter. Men förblindar Linas ambition henne för vad hon har mitt framför sig?”

Callin

Callin Dellmar står för inläsning och gör det – i vanlig ordning- mycket bra. Jag vill påstå att hon kommit att bli en av de vassare i en bransch där konkurrensen är hård.

It was the mo’fuckin’ butler

Det finns mycket att tycka om här. Varför? Läs baksidestexten, den ger en ganska bra bild. Det här är en blandning av deckare och spänningsroman som vågar sticka ut. Konsttjuvar och fabergéägg tillhör knappast vanligt förekommande ingredienser i våra romaner.

Jag dras snabbt in i Martinas intressanta intrig. Det är dessutom välskrivet och karaktärerna är färgstarka, trovärdiga. Det är filmiskt berättat och får mig att tänka på heist-filmer, Netflix-serien Lupin och mycket annat. Tempot är jämnt och trevligt och jag uppskattar Royys humor som skiner igenom här och där.

Några passager hade kanske kunnat finslipas mer med rätt redaktör, men det är egentligen småsaker. Jag gillar författarens vision och det här är en förbaskat trevlig debut. En eldfackla som brinner starkt i ett hav av likasinnade intriger. Det är oförutsägbart, rappt skrivet, underhållande och lovar gott inför framtida manus.

Deadline landar på 4 av 5 pannkakor

Stranden, av Anna Breitholtz Monsén

Stranden är Breitholtz Monséns debut, första delen i Sandinge-serien.

Om boken:

“Det är 1988. Sextonåriga Erik och Peter har sommarlov och fördriver de långa dagarna på stranden med freestylelurarna i öronen. Från en dag till en annan försvinner Peter spårlöst. Rymde han hemifrån eller drunknade han? Det enda han lämnade efter sig var några blodiga kläder på stranden.

Drygt trettio år senare kommer den före detta polisen och livvakten Lina Lantz till skånska Sandinge. Hon har ärvt ett gammalt hus efter en vän till familjen och beslutar sig för att börja ett nytt liv i den lilla kuststaden tillsammans med sina katter.

När en ung man hittas mördad på stranden dras emellertid Lina motvilligt in i en utredning som leder henne tillbaka till händelserna den där sommaren för länge sedan.

Stranden, en deckare med både humor och mörka undertoner, är första delen i serien om Lina Lantz och hennes egensinniga morfar, den pensionerade polisen …  “

Ewerlöf

Kan man kräva att en så talangfull och omtyckt inläsare ska förvalta ens debutroman? Ja, Anna, det kan man. Framförallt om den är så välskriven som Stranden (oj, där kom en recensionsspoiler i fel stycke. Bad dog!). Ewerlöf gör Sandinge part 1 med bravur.

Strandad and loving it

Stranden är en imponerande debut. Vi börjar så. Den utspelar sig i nutid och under åttiotal och det är fullt med trevliga referenser till en tid innan smarta telefoner och Google. Det är förbannat välskrivet och intrigen är smart konstruerad. Karaktärerna är lätta att ta till sig och drivet är konstant.

Det finns väldigt mycket att tycka om här, helt enkelt. Sandinge, platsen där det hela utspelar sig, är fiktiv. Vi vet ungefär vart Sandinge är tänkt att vara placerat och det häftiga med boken är att miljöerna känns väldigt levande. Jag brukar inte tänka på det överdrivet ofta men Anna lyckas verkligen måla upp allt ifrån stranden till butiksstråket på ett sätt som gör att det känns som att jag är där och rusar omkring själv. Det är imponerande och kul att kunna måla upp egna bilder av det, främst när det återigen rör sig om mestadels fiktiva miljöer. Riktigt snyggt.

Lina Lantz är en tacksam huvudkaraktär, men hennes morfar är faktiskt den riktiga stjärnan. En helt fantastisk karaktär som nästan förtjänar en spinoff.

Stranden är en på många sätt imponerande debut som förtjänar 4 av 5 pannkakor

Ghettokrig, av Sammy Jeridi

Jeridi är tillbaka med sjätte delen i den populära, prisbelönade spänningsserien om Leon Jaziri!

Om boken

“Leons kamp för att undkomma förorten, skapa en framtid för sig och sin lillebror och bli en äkta Svensson närmar sig sin skoningslösa upplösning.

Ghettokungen Leon Jaziri har fått i uppdrag att skydda AI-forskaren Katalin Vargas. Det är bråttom. Vargas, som håller ett föredrag i Vinterträdgården på Grand Hôtel, befinner sig redan i livsfara. Det vimlar av hemliga agenter och alla är beredda att döda för hennes revolutionerade AI Veritas.

I en annan del av stan ska kriminalkommissarie Margareta “Maggan” Palm och kollegan Fredrik Envall viga sig när de får larm om skottlossning. När Palm får veta att civilministern mördats och att en viss Leon Jaziri försvunnit med den inbjudna AI-forskaren inser hon att smekmånaden är inställd.

Utan att veta vem som är vän och vem som är fiende flyr Leon med Vargas i släptåg genom Stockholm. Ska de undkomma sina förföljare måste det ske på Leons hemmaplan. Endast i förortsdjungeln har de en chans att överleva – där är Leon kung och hans fiender villebråd.”

Jonas Jaziri

Jonas Malmsjö står som vanligt för inläsning och han är lika synonym med Jeridis böcker som med Grimwalkers. Han ÄR karaktärerna och gör det så förbaskat bra.

Leon den sjätte

I den sjätte delen hamnar Leon som vanligt mitt i skitstormen. Jag älskar Jeridis lekfullhet. Hans filmiska sinne, som även jag själv delar, speglar sig så tydligt och berättarglädjen smittar av sig. Det är således berättat som en snabb, intensiv actionfilm och det finns referenser utströsslade utan att man blir skriven på näsan.

Jag tycker väldigt mycket om Jeridis sätt att gå sin egen väg och slänga oss in i överraskande intriger. Där första boken kanske sniffade lite på Lapidus Snabba Cash fast med ett helt annat språk och bättre nerv så har vi bitvis rört oss ifrån realismen – Inte minst i del tre och framåt. Det är inte menat som kritik utan ett rent konstaterande. I det här fallet är det AI vi snackar om och det ÄR en realitet även om jag kan tänka mig att vissa följare av serien kan tycka att det luktar lite för mycket sci-fi – Jag håller inte med, men kan förstå tanken. Själv gillar jag det. Vi bjuds på samma nerv, samma underhållande samspel mellan karaktärerna (Sarmed är och förblir min favorit även om Leons inre kamp alltid är intressant), och det är full fart från start till slut. Det finns även en snygg vändning i en relation som jag tycker väldigt mycket om – Jag sniffar mig till den innan, men det är likförbaskat skitsnyggt gjort.

Jag är kanske lite less på AI därför att det diskuteras så flitigt i såväl författarkretsar som världen i övrigt. Intressant, fascinerande, skrämmande och här för att stanna, men jag har matats med det lite väl mycket sista tiden. Av den anledningen tänker jag först att jag kanske ska tröttna på en intrig som är så fokuserad på ämnet, men Jeridi vet vad han gör.

Jag tycker själv fortfarande att första delen (Ghettokungen) och femte (Ghettoexit) är seriens absoluta toppar. Ghettokrig når inte riktigt upp dit, men den ger mig precis vad jag vill och förväntar mig av en Jeridi-roman. Jag hoppas på mer i serien, för jag är inte mätt på Leon och hans vänner, men jag är minst lika spänd och förväntansfull på vad Sammy Jeridi ska bjuda på härnäst. Det kommer att bli nervigt, underhållande och välskrivet. Så mycket vet jag.

Ghettokrig landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Klubben, av Christian Unge

Christian Unge har skrivit böckerna om Tekla Berg. Nu är han tillbaka med något helt annat.

Om boken

“En död, naken man dumpas på Stureplan i Stockholm. Polisen kallar in alla resurser då mannen visar sig vara vd för världens största streamingtjänst. Kriminalkommissarie Hanna Mansouri har varit sjukskriven för utbrändhet men slungas nu rakt in i den komplexa utredningen. Det står snart klart att inget är vad det först ser ut att vara. Hanna och hennes kollegor ställs inför en härva av småkriminella losers som tagit sig vatten över huvudet, internationella konstligor och kicksökande överklass. Klubben är en virvlande spänningsroman med ett rikt och udda persongalleri. Det är den första delen i en ny serie om polisen Hanna Mansouri.”

Turestedt

Mirja Turestedt står för inläsning och gör det suveränt. Suverän inlevelse och tempo. Hon lyckas skifta röstlägen, ibland utan att man tänker på det, på ett sätt som ökar dramatiken och nerven riktigt snyggt!

Inte min typ av klubb

Nej. Rikemansklubbar är väl inget för en författare som drar in merparten av sina stålar i byggsvängen? Men den här boken, däremot. Det är min kopp te, så att säga. Jag har lyssnat på ett par av Unges böcker om Tekla och gillar dem, även om jag ärligt talat har lite svårt för protagonisten.

Med Klubben bjuder Unge på något helt annat. Det sticker ut på många sätt. Intrigen är annorlunda, jäkligt smart berättad och genomtänkt in i minsta detalj. Karaktärerna, från Hanna och ned till bikaraktärerna, är suveränt gestaltade. Rent språkmässigt är det också av yttersta toppklass. Ni ser. Jag har kunnat skriva toppklass, men valde att lägga till ett “yttersta” för att förstärka hur jävla bra det är. Och där kom en svordom, bara för att förstärka det ytterligare. Ja, jävlar.  Intrigen fascinerar och överraskar. Jag undrar ofta hur mycket research som ligger bakom och hur många gånger Unge bara tänkt att “Ja, så här jobbar de riktigt rika, jag behöver inte ens försöka överdriva”. Det finns rejäl med nerv och en hel del härlig humor. Och så kommer vi till det här med längden. Hur lång ska en bok vara? Den ska vara så lång som den bör vara för att kunna berätta historien författaren vill dela med sig av. Själv skriverj ag relativt korta böcker – De pendlar mellan en tredjedel och hälften av Klubben, för att ge en måttstock. Jag har själv svårt för långa böcker och det beror inte på böckerna i sig utan det faktum att jag har så satans många böcker att avverka i min lista att det helt enkelt är enklare, och trevligare, att ge mig i kast med korta böcker. Dessutom kan det kännas motigt – En bok som visar sig vara halvdan men bara sju timmar lång är ganska enkel att ta sig igenom. En bok som är Klubben-lång men halvdan kan däremot kännas som att springa ett maraton samtidigt som man blir slagen i ansiktet var femtionde meter. I det här fallet blir jag kanske lite otålig ibland. Möjligen hade man kunnat klippa ned några passager, men samtidigt levererar Unge på en sån oerhört hög nivå och jag kan ärligt talat inte pekat ut en passage som jag anser behöver kortas ned. Jag kan bara gå tillbaka till mig själv och det faktum att mitt ljudbokslyssnande och det faktum att jag numera ingår i Storm-universumet skänkt en mild ADHD. Unge bjuder verkligen på en godispåse med extra allt och den är verkligen värd att smälla i sig även om det tar ett tag.

Klubben landar på 4 av 5 pannkakor.