Stormbarn, av Anna Granlund och Alex Storm

Stormbarn är den nionde boken i Storm-serien där Anna Granlund får bära facklan i en spin-off om Lily Rose.

Om boken

“Lily Rose skickades till Sverige för att infiltrera Alex Storms kriminella verksamheter. Istället blev hon passionerat förälskad i honom. Efter att ha befriat Alex enda överlevande dotter Frida från mördarsekten Jogai, inser Lily att om barnet och mannen hon älskar ska överleva måste hon ta Frida med sig och aldrig komma tillbaka.

Genom brinnande skogar på franska Rivieran och över Atlantens hotande vågor förföljs de av en mystisk kvinna på jakt efter Frida. Och inget hade kunnat förbereda Lily Rose på den skrämmande sanningen – Stormbarnets hemlighet som hela världen vill åt.

Stormbarn är en halsbrytande actionpackad berättelse om den livsfarliga och vackra lönnmördaren Lily Rose som tillsammans med Alex dotter Frida tvingas fly från både gamla och nya fiender.”

 

Lyckow Rose

Veteranen Maria Lyckow sköter inläsningen. Hon gör det bra, precis som vanligt, även om jag kan tycka att det saknas lite nerv och svärta i tonen.

 

Solo-Rose

Tidigare i år fick vi följa med på Jessica Storms egna äventyr skrivet av duktiga Ramona Ivener och nu är det alltså Anna Granlunds tur att berätta en egen story om Lily Rose, som nog är en av de allra mest kallhamrade jävlar som förekommit i Storm-universat.

Anna Granlund är en jäkla duktig författare, det vet jag ju sedan innan med hennes eldiga böcker i serien om Östermalms brandstation. Hon håller Storm-fanan högt, som väntat. Stormbarn är underhållande, välskriven spänning med mycket nerv. Den håller ungefär samma fart som Storm-böckerna brukar göra, det vill säga – man får sällan hämta andan. Vilket jag gillar. Jag tycker också att Granlund lyckas väl med små medel. Och med små medel menar jag miljöer. För boken utspelar sig ju i princip enbart på båt ute på öppet hav, vilket inte på något sätt begränsar utflykten. Det är lite som Speed, fast med båt (Jag vet att det finns en film som heter Speed 2: Cruise Control, men vi nämner den aldrig igen, okej?). Så rent tekniskt och spänningsmässigt håller det hög klass.

Lily Rose är en karaktär jag verkligen gillat i Storm-böckerna, även om jag kanske inte riktigt trodde att det var en karaktär jag skulle vilja följa i en egen bok, som huvudkaraktär. Granlund förvaltar det bra, men … Och här kommer mitt stora men: Jag tycker inte riktigt att Lily Rose förvandling fungerar. I “originalserien” möter vi en Lily Rose som är oerhört hård och hänsynslös, en take-no-prisoners-karaktär som utan problem sliter tungan ur fiendernas käftar och bränner dom på bål. Hon softar till liiitegrann när hon väl börjar falla för Alex, men behåller sitt hårda skal. Därför känns det lite märkligt när hon i Stormbarn plötsligt gjort en helvändning och blivit “morsa”. Nog lever hennes hårdhet kvar någonstans, men den kommer inte riktigt fram. Att hon exempelvis skulle få samvetskval över en nödställd båt och åberopa den välkända regeln om att aldrig lämna ett skepp i nöd känns verkligen inte som Lily. Jag tycker också att hon själv sammanfattar detta bra någonstans halvvägs när hon i en inre monolog (inte ordagrant, men i närheten) förbannar sig själv för att hon blivit “för mycket morsa och för lite lönnmördare”. Det går för fort, det blir för påtagligt och det tär på trovärdigheten och henne som karaktär, tyvärr. Det blir lite som att få se en bortklippt scen ur Harry Potter där Voldemort plötsligt står och steker pannkakor till ett gäng Voldemort junior-blekfisar och förhör dom i latinsk grammatik. Att Lily Rose i övrigt fortfarande är en riktigt spännande och välutvecklad karaktär spännande att följa kan jag dock skriva under på och hon bär sitt egna äventyr utan problem.

Sammantaget tycker jag att Granlund lyckas förvalta det hela riktigt bra, även om förvandlingen blir väl påtaglig. Välskrivet och utan en lugn stund, precis som en Storm-bok ska vara!

 

Stormbarn landar på 4 av 5 pannkakor.

Skipar min egen rättvisa, av Julius Hjort & Olof Jung

En debuterande duo, så spännande! Den här boken släpptes i våras och har redan hunnit få väldigt många betyg – och snittet ligger väldigt högt – inte konstigt att man blir nyfiken!

Om boken

“När Maria utsätts för den värsta form av övergrepp en kvinna kan råka ut för, vänds hennes tillvaro fullständigt upp och ner. Vid sidan av ångest och smärta, blir även relationen till hennes nyblivne sambo lidande. Sambon, som inte upplever att den svenska polisen gör tillräckligt, bestämmer sig till slut för att ta lagen i egna händer.

“Skipar min egen rättvisa” är en högaktuell kriminalthriller som utspelar sig i Stockholm under det sena 2010-talet, med tillbakablickar mot tidigare decennier. Perspektivet växlar mellan det utsatta unga paret och polisinspektör Peter Johansson som på 80-talet ingår i en ökänd polisenhet.”

 

Granberg, denna gigant

Jag börjar låta tjatig och återigen är jag allt annat än opartisk, men Granberg är en av våra främsta inläsare och är som klippt och skuren för den här boken.

 

En välkänd men annorlunda berättelse

Vilken debut, vill jag börja med att skriva.

Det finns ett par saker som slår mig tidigt under lyssningen:

Språket är väldigt moget och målande. Det kan pendla mellan lite formellt och högtravande och ibland kanske man tar ut svängarna och strösslar ord lite mer än berättelsen kräver, men jag gillar det. Det är nyanserat, ibland lite oväntat och fyllt av återkommande, underhållande uttryck.

Tempot. Tempot! Vi är ganska vana vid att det (inte nödvändigt ordagrant) exploderar redan i första kapitlet för att läsaren eller lyssnaren ska dras direkt in i berättelsen. Jag gillar det greppet och förstår anledningen samtidigt som det bitvis talar för människans växande otålighet – Har internetsidan inte laddat på 0,000015 sekunder så börjar du sucka – Och du känner igen dig i det här, ljug inte!  Hjort och Jung inleder första delen i sin berättelse – för detta ska bli en trilogi – med relativt lugnt tempo. Lite på samma sätt som första filmen i en serie eller väl första avsnitten av en lugnare tv-serie får vi en hel del backstory, både från nutid och åttiotalet, uppmålad. Vi introduceras för karaktärerna och får ta del av deras bakgrund på ett sätt som kanske för vissa och för den övergripande intrigen skulle kunna tyckas långdragen och onödig, men jag märker tidigt att det finns en anledning, att man bygger upp allt detta för kommande delar. Och med det sagt hoppas jag att man knyter ihop såna saker så att det verkligen får bärighet för sammanflätningen.

En sak jag även vill påtala här är en sak som gör sig klart bättre i en fysisk bok än i ljud är tidshopp. Det kan lätt leda till förvirring. I fallet Skipar min egen rättvisa tycker jag dock att författarna förvaltar tidshoppen utan att det leder till trubbel. Det kan också handla om att man inte bombarderar intrigen med horder av karaktärer att hålla koll på.

Och när jag skriver långdraget och onödigt så menar jag inte riktigt på sättet Guillou skulle kunna vandra iväg och berätta om bakgrunden till just den där strömställaren som huvudkaraktären trycker på för att tända lyset och hur plasthöljet tillverkades i en fabrik i utkanten av Gdansk som ägts av samma familj i tre generationer där drivkraften är mer än bara monetär profitering och delägarskapet är 45 respektive 55 procent delat mellan far och son som ligger i en fejd om företagets riktning när framtiden knackar på dörren.

Jag är av naturen också lite otålig, men duon lyckas hålla mig kvar utan problem tack vare språket och sättet att måla upp allt. Åttiotalsskildringarna är snygga och tillför sitt (jag vill säga nostalgi, jag var trots allt 2,5 när åttiotalet tog slut, jag minns det väl).

Jag tycker om dialogen som känns trovärdig och intrigens snygga, filmiska uppbyggnad. Det finns en passage framåt slutskedet där Sam lyckas lura fram vissa sanningar ur en äcklig karaktär på ett lite väl enkelt sätt, men det är petitesser. Ska det gnällas, och det ska det väl i viss mån, så kan jag tycka att främst en av sexscenerna är onödigt spekulativ. Det stör mig egentligen inte, men det känns som något en duktig redaktör hade velat vässa till, främst för att detaljerna i sig egentligen inte tillför något. Samtidigt kan jag tycka att det är lite kul att man vågar ta ut svängarna.

Det finns även vissa andra saker som får detta att sticka ut från den där rätt uttjatade deckarformeln och det är karaktärernas komplexitet, drivkrafter och åsikter. Jag gillar exempelvis att det skär sig mellan Maria och Sam till följd av politiska åsikter. Det är diskussioner som är oerhört vanliga i vårt samhälle men som sällan porträtteras på det här sättet. Det genomsyrar även andra konstellationer när det handlar om nationaliteter, rasism och sexism. Duon räds inte för att beskriva karaktärernas ibland obekväma åsikter och tankar – intressant här är också att man får till just detta på ett sätt som gör det tydligt att åsikterna som tillskrivs karaktärerna inte överförs från författarnas egna övertygelser. Det här är ju något jag tycker att många författare annars har svårt för, även jag själv bitvis, att man gärna och kanske ofta omedvetet, speglar sina egna tankar, åsikter och övertygelser genom karaktärerna på ett sätt som kan bli övertydligt och någonstans sänka en del av upplevelsen. Duons tag kring karaktärernas komplexitet bygger även upp en hatkärlek till så gott som alla – För det är en sak som står klart – Få av huvudkaraktärerna i den här boken är rätt igenom goda eller rätt igenom onda. Det finns svärta och svaghet i samtliga protagonister. Deras moraliska kompasser svajar även om godhet finns i bakgrunden. Beskrivningarna av Marias väg tillbaka till någon form av normalitet och intimitet efter det hemska hon är med om beskrivs också på ett intressant sätt som jag inte kan minnas från liknande böcker där det kanske mest är med i förbifarten.

Så får jag sammanfatta världens längsta recension:

Hjort & Jungs debut är annorlunda och på många sätt imponerande. Den hade säkerligen gått att trimma ned något, men upphör aldrig att intressera eller fascinera och det blir bitvis riktigt spännande, tempo finns hela tiden. Det ska bli ett sant nöje att ta del av kommande delar, för det här är en oerhört stark debut.

 

Skipar min egen rättvisa landar på 4 av 5 pannkakor.

Den åtråvärde livvakten, av Andreas Ek

Ek är en av mycket produktiv och intressant författare. Nu är det äntligen dags för andra delen i serien om Joel Adler. Förhoppningarna är stora med tanke på hur bra första var!

Om boken

“Den tidigare elitsoldaten Joel Adler är nu en fri man efter sin häktning, och är redo att lämna livet som frihetsberövad bakom sig. Han hinner knappt sätta en fot utanför häktet innan han möts av den mexikanske mannen Javier, som står utanför grindarna och väntar på honom.

Javier tar Joel till den förmögna affärsmannen Louis som fruktar att dottern Izabela är i stor fara och måltavla för den mexikanska kartellen. Han ber Joel att agera livvakt för henne i utbyte mot en stor summa pengar. Louis är övertygad om att Joel är den bäst lämpade för jobbet och riskerar inget sämre för sin dotter. Det är ett uppdrag ämnat för Joel, som egentligen vill tacka nej, men pengarna lockar för mycket. Trots hans förmåga och skicklighet kidnappas Izabela och Joel möter en verklighet som är mer skrämmande än något han någonsin upplevt tidigare. Det blir upp till Joel att rädda inte bara Izabela, utan flera andra kvinnor som fått möta samma öde som henne.”

 

Bas-Bengtsson

Björn Bengtsson är som känt en av mina favoriter. Han gör en väldigt bra inläsning och jag vänjer mig efter ett tag även om jag till en början har svårt att bestämma mig för om jag gillar eller ogillar att han läser in både denna och första Adler med betydligt mörkare röst än vanligt. Oavsett är han helt klart rätt man för jobbet!

 

Adler den andra

Det är ingen hemlighet att jag var oerhört förtjust i första Adler-boken. Det är en svensk Jack Reacher på fler än ett sätt. Likheterna är extremt många även om Ek gör sin egen grej av det. Del två lär inte göra någon besviken. Det är lika välskrivet som alltid när Ek är i farten och gaspedalen pressas ned redan i inledningen. Det är spännande rakt igenom. Jag gillar också de olika perspektiven vi presenteras och tycker att “the bad guys” porträtteras på ett intressant sätt. Samspelet mellan Joel och Izabella är underhållande.

Jag har väldigt svårt för övergreppsscener och just det temat överlag men jag tycker att Ek hanterar det bra med devisen less is more. Vi fattar vad som händer, det är hemskt som fan, men det blir aldrig utstuderat.

Boken är nära på 11 timmar lång (eller hälften, om man lyssnar på dubbel hastighet som jag) men det känns som att den är över betydligt snabbare än så. Ett bra betyg till författaren som är en jäkel på att leverera spänning. Ska jag gnälla på nåt – för det får jag väl? – så är det att det ibland blir lite väl mycket repetitivt med beskrivningar av hur stor, stark och attraktiv Adler är. Lite underhållande, men samtidigt – Okej, han får alla kvinnor på fall med sina muskler och tighta tröjor, we get it! Så. End of gnäll!

Sammanfattningsvis: Adler är tillbaka och i riktigt fin form (sorry, var tvungen!) Andreas Ek levererar spänning på riktigt hög nivå.

 

Den åtråvärde livvakten landar på 4,5 av 5 pannkakor

Fräls oss ifrån ondo, av Johannes Selåker

Detta är Slavåkers … Förlåt, Selåkers första soloprojekt efter att ha skrivit ihop med först Joni Nykänen och pågående projekt med Pascal Engman.

Om boken

“Smart och välskriven spänning i sektmiljö med journalisten Selma Halilovic i centrum. En tonårsflicka sänder sitt eget självmord på Instagram. Vem är hon och vad har lett henne fram till denna punkt? Samtidigt som filmen sprids över nätet skakas trakten runt Umeå av ett antal mystiska sabotage som den sparkade kvällstidningsjournalisten Selma Halilovic bevakar på frilansbasis. När Selma får se självmordsfilmen gör hon en fasansfull upptäckt. Finns det en koppling mellan dåden och den flicka som försvunnit från en sekt i Vindeln några veckor tidigare? Parallellt med att Selma brottas med demoner från sitt eget förflutna kommer hon allt närmare den punkt där trådarna tycks löpa samman: den mystiska sekten och en man besatt av hämnd.”

 

Duktig inläsare

Marie Richardson är ju veteran både som inläsare och skådespelare och sköter sig naturligtvis helt suveränt. Bra val av inläsare!

 

Sekten är värst

Selåker har som redan nämnt visat prov på sitt författarskap i samarbete med andra. Främst sticker hans och Engmans (hittills två släppta) böcker ut. TIll minne av en mördare lågt högt upp på prispallen över mina absoluta favoritböcker förra året. Med Fräls oss ifrån ondo visar Selåker att han, till ingens förvåning, klarar sig lika bra på egna ben.

Han har lite uppförsbacke med undertecknad recensent eftersom jag är mer än lovligt less på berättelser om sekter, som snudd på tjatats sönder i både litteratur, film och tv-serier senaste åren. Det vägs snabbt upp av en intressant intrig, bra tempo och – som förväntat – en oerhört välskriven bok.

Aversionerna mot samhällen i norr är intressanta i sig. Intressanta är även karaktärerna och inte minst då Selma med sin bakgrund i Balkankriget, även om det tar ett tag att lära känna henne. Möjligen kan tyckas att några passager hade kunnat kortas ned något, men det är snarare tal om min egen inneboende otålighet än något annat.

Avslutningsvis är det bara lyfta på hatten, tacka för underhållningen och gratulera Johannes Selåker som efter några boksläpp med parhästar förlorat oskulden som soloartist! Jag ser verkligen fram emot nästa bok och konstaterar att Selåker är en författare jag kommer att följa med stort intresse utan att för den sakens skull misstas som stalker.

 

Fräls oss ifrån ondo landar på 4 av 5 pannkakor.

RansomTime, av Åsa Schwarz och Lena Karlin

Duon bakom suveräna Dockfabriken är tillbaka med en ny techthriller!

Om boken

“Exakt klockan tre frontalkrockar tåget som robotikprofessor Clara Sjöberg sitter på. Vid samma tidpunkt sker en rad allvarliga incidenter runtom i Sverige – ett flyg kraschar, tunnelbanan står still och börsen stannar. Ingen kan förklara varför och det ser ut att bli en svår utredning för säkerhetspolisen Alex Lindhage. Han tar hjälp av Clara som han samarbetat med tidigare. Deras outforskade känslor för varandra växer sig allt starkare, samtidigt som utredningen fortgår och hotbilden eskalerar. På Twitter kommer utpressningskrav från någon som kallar sig TimeLord. Det visar sig snart att personen, eller organisationen, bakom pseudonymen har kontroll över något som påverkar stora delar av samhället. Klockan tickar snabbt mot katastrof, om inte Clara och Alex kan stoppa TimeLord innan nästa attentat.”

 

Jönsson jönsar inte

Första boken lästes in av Eva Röse. Den nya läses in av Anna Jönsson, som är en ny bekantskap för egen del. Hon gör det riktigt bra och låter lite som en blandning av Sofia Berntson och Gunilla Leining.

 

Three is a magic number

Jag blev väldigt förtjust i Dockfabriken, som kom ut 2020. Den var välskriven, spännande och intressant. Inte minst gillade jag att duon introducerade oss för en ny typ av deckare – AI-deckare. Eller techthriller, som jag också anser att det kan heta. Nu får vi alltså åter följa med Alex och Clara i jakten på en ny sorts terrorist.

Det finns mycket att gilla här. Det är välskrivet och spännande – Vi får ingen mjukstart direkt utan duon pressar ned gaspedalen redan i första kapitlet. Precis som det ska vara. Jag upplever att den är något nervigare och snabbare än första boken, men det var å andra sidan nästan tre år sen jag lyssnade på den. Och nervigt blir det. Och bitvis riktigt underhållande. Det här är vad jag skulle vilja kalla smart underhållning – Den innehåller spänning och alla ingredienser man vill ha med i den här typen av bok (även lite löööve!) men den lyfter också viktiga ämnen på ett smart sätt. AI är väldigt omdiskuterat och det finns många olika röster i diskussionsforumet. Själv sällar jag mig till skaran som är fascinerad men samtidigt skakar på huvudet och säger “Har ni inte sett Terminator-filmerna, 2001 eller annan valfri film om AI? Det kallades sci-fi förr, jag är villig att säga att det är verklighetsbaserade skräckfilmer som skickats i tidsmaskin för att vi ska ha tid att lära känna det nya hotet.” Oj så dramatiskt det blev där. Men. Åter till ämnet. AI är intressant och det har inte lyfts på det här sättet i litteraturen innan vad jag vet. Konceptet med tid är också intressant – inte minst när man tar upp det verkliga fallet med problematiken kring bevisbördan vid mordet på Anna Lindh då övervakningskamerornas klockor inte var ‘NSYNC.

Jag tycker också att man lyckas bra med att få med sig mindre teknikintresserade läsare och lyssnare. Jag är inte superinsatt i alla turer kring AI och andra techfrågor som lyfts. Det är inte ovanligt att böcker tappar momentum och ibland blir rentav tråkiga när författare ger sig in i haranger för att förklara avancerade skeenden eller går in på detaljnivå i saker i onödan. Här tycker jag att Karlin och Schwarz lyckas förklara saker på ett enkelt och bra sätt utan att gräva ned sig i för mycket teknikpladder. Det är snyggt och drar inte ned farten på spänningen onödigt mycket.

Sammanfattningsvis så tycker jag att RansomTime är en mycket bra och välskriven AI-deckare med intressanta vändningar och aktuella ämnen. Den lovar även gott för framtida delar – och så råkar jag veta att duon jobbar på en helt ny serie som jag ser fram emot att slänga mig över.

 

RansomTime landar på 4 av 5 pannkakor.

Zoopojken, av Peter Hammarbäck

Den här boken har dykt upp i mitt flöde åtskilliga gånger och min namne satt väl med i Nyhetsmorgon veckan innan eller efter att jag själv satt där. Det här är en bok jag verkligen sett fram emot att lyssna på!

Om boken

“Zoopojken är en tänkvärd och underhållande roman om frihet och fångenskap, djur och kärlek – och vilken skillnad en människa kan göra när hon verkligen bestämmer sig.

Adam Vieri är en desillusionerad ung man som jobbar på en djurpark i Stockholm. Hans kärlek till djuren är stark, men han tvivlar på det etiska i att hålla dem instängda. När den nya chefen Camilla berättar att de ska ersätta tråkiga, nordiska djur med spännande, nya arter för att locka fler besökare växer sig hans farhågor allt större. Glädjestrålande avslöjar hon att lejon, gorillor och elefanter ska inhandlas av en konkursdrabbad cirkus. Men både Adam och djurens tidigare skötare Natalie är tveksamma till att parken verkligen är rätt plats för de nya djuren. Deras vänskap utvecklas till kärlek och tillsammans kommer de på en vansinnig plan för att rädda djuren från cirkusen och föra dem till friheten i Kenya.”

 

Åkerblom i rollen som Zoopojken

En av mina personliga favoriter, Viktor Åkerblom, läser in Zoopojken. Han gör det som vanligt suveränt. Han är träffsäker och har en stämma som är förbaskat härlig att lyssna till. Det finns något skört och ibland lite melankoliskt i rösten men han switchar lätt om för de humoristiska delarna.

 

En överraskning

En sak som slår mig med Zoopojken är att den hamnar lite i samma fack som Edda Headshot – Det är väldigt mycket feelgood och samtidigt väldigt mycket roman. Det är underhållande och humoristiskt men svärtan och sorgen glimmar till. Om jag gjort mig skyldig till världens första gamingfeelgood – är detta världens första djurparksfeelgood?

Kanske är det. Sticker ut från mängden gör den hur som helst. På det allra bästa av sätt. Det finns mycket att älska. Språket flyter på som en väloljad motor (eller för oss med elbil – ett fulladdat, välfungerande batteripack).

Karaktärerna är lätta att ta till sig. Adam, hans galna entreprenörsvän David, Natalie och alla andra som befolkar Hammarbäcks debut – Alla för med sig något att gilla. Och mycket värme blir det. Man känner med Adam och Natalie, man känner med djuren.

Det är både intressant, roligt och spännande – inte minst inblicken i arbetet på djurparken. Jag hade av någon anledning trott att en något större del av boken skulle handla om själva räddningen och tiden efter än det faktiskt gör. Ta det inte som något negativt, det var bara en förväntning jag haft, utan att riktigt veta varför. Men, som ordspråket heter: It’s the journey, not the destination. (Rec anm. The jorueny, not the destination är även namnet på ett fantastiskt stycke komponerat av min husgud Max Richter. Passar mycket bra vid valfritt skrivpass).

Sammanfattningsvis så är Zoopojken en oerhört fin debut som bitvis gör mig lite avundsjuk.

 

Zoopojken landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Med livet som insats, av Veronica Palm

Palm är tillbaka med tredje delen i serien om Emilia Berg och den här gången står Almedalen i fokus.

Om boken

“Det har varit en händelserik mandatperiod för kulturutskottets ordförande Emilia Berg, men nu står äntligen riksdagens sommaruppehåll för dörren. Det är snart dags för den årliga politikerveckan i Visby och Almedalen och till hösten drar valrörelsen i gång. Allra mest längtar Emilia efter semester tillsammans med sina barn.

Då händer det oerhörda. Ett bombhot som sätter stopp för vårens allra sista omröstning i riksdagen visar sig vara inledningen på en dödlig konspiration med förgreningar högt upp i ett av regeringspartierna. En sammansvärjning på den absoluta högerkanten tänker genomföra ett blodigt och våldsamt attentat under Almedalsveckan. Emilias namn tillsammans med andra kvinnliga toppolitiker står överst på konspiratörernas dödslista.

Dagarna i Almedalen är en osynlig nedräkning mot det fruktansvärda som är på väg att hända. Emilias personliga koppling till en av konspiratörerna leder henne in i sammansvärjningens hjärta. I slutändan är hon den enda som kan stoppa terrordådet, med sitt eget liv som insats.”

 

Lyckow lyckas

Maria Lyckow står för inläsning och gör det som vanligt riktigt, riktigt bra!

 

Stormvarning från höger

Politiken är en stor del av böckerna om Emilia Berg och det är, som jag påtalat i recension av första boken, något som ger intrigen en extra dimension. Inte minst med tanke på att Palm vet vad hon skriver om, med en politisk karriär i backspegeln.

I den tredje boken är det extremhögern som står för hotet och det är både kompetent, obehagligt och realistiskt beskrivet. Jag pratar ofta om detta med att författare låter egna åsikter återspeglas i karaktärer och intriger. På gott och ont. Det är av naturliga skäl ett nästan övertydligt budskap här, men det gör mig inget, för detta kan utöver att vara ett fiktivt verk även läsas som en samtidsskildring och samhällskritik. Inte minst tror jag att hotet som beskrivs är väldigt nära verkligheten och jag tycker inte heller att man ska blunda för var de starkaste högervindarna har sitt ursprung. “Är det brunt luktar det illa, är det blåbrunt så är det bara förtäckt skitlukt” (recensentens egna ord).

Veronica Palm är en förbaskat bra författare. Det är välskrivet, underhållande, obehagligt och nervigt och spänningen trappas upp på ett riktigt effektivt sätt.

Jag har inte lyssnat på bok nummer två, men klart står att Med livet som insats är snäppet bättre än första boken Inte alla män, som även den är riktigt bra. Palm tar upp viktiga ämnen på ett smart och spännande sätt och behåller trovärdigheten även om det i slutändan är en spänningsroman.

 

Med livet som insats landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Skatflickan, av Nils-Petter Löf

Löf är tillbaka med en ny berättelse som går i samma dystra men vackra skala som Flora-böckerna.

Om boken

“Sedan Mia föddes har hon varit instängd på en vind utan någon som helst kontakt med omvärlden. Hennes enda värld har bestått av en trång isolerad takvåning och hennes enda sällskap har varit de egna tankarna och en handfull böcker. Efter att hon räddats från sin fångenskap vid fjorton års ålder ställs hon inför en värld full av nya intryck och utmaningar.

Skatflickan är en gripande och känslosam berättelse om överlevnad och mod. Det är en bok som kommer att påminna dig om hur viktigt det är att ge hoppet en chans, oavsett hur hopplöst det kan kännas.”

 

En ny inläsare

Matilda Finell läser och vad jag förstått så är detta hennes debut. Jag tycker att hon sköter sig väldigt bra. Visst kan det bli lite monotont här och var, men riktigt bra för att vara första.

 

Genrehoppare i fin form

Nils-Petter Löf har skrivit i många olika genrer – allt från dystopi och fantasy till politisk thriller – och ungdomsromaner, där denna och Flora-böckerna hamnar. Det är vemodigt och sorgligt men det där vänds till något positivt.  Mia är intressant att följa och karaktärerna runtomkring henne likaså. En av de saker jag gillar mest med Löf och som alla hans böcker har gemensamt är förmågan att förmedla utsatta karaktärer. Och udda. Ta det återkommande exemplet med Kärnpartiet där vi får följa en influencer och en uteliggare – en otippad duo som fungerar väldigt bra.

Skatflickan är inget undantag. Den är välskriven, precis som böckerna om Flora, om än inte med samma poetiska tyngd. Berättelsen flyter på bra, mycket tack vare kompetent språk och intressanta karaktärer.

Jag blir inte riktigt lika känslomässigt påverkad som av första Flora-boken (nu jämför jag med den väldigt återkommande, men det beror på att de har många gemensamma beröringspunkter), men det gör inte så mycket.

Mias kamp för att lära sig alla svåra ord och prata som vanligt efter ett liv i isolation är intressant, bitvis rolig och känns trovärdig, men ska jag gnälla på nåt så är det möjligen att det blir lite stort fokus på just det. Kanske är det för att den av förklarliga skäl stappliga dialogen inte alltid gör sig jättebra på ljud, eller för att jag gillar karaktären stenhårt och väntar på den där klyschiga Hollywood-vändningen när hon överraskar genom att briljera inför de som sett ned på henne just för att hon inte lärt sig prata “som alla andra”.

Det här räknas kanske som en ungdomsbok, men jag tycker att den fungerar utmärkt även för vuxna och tar som vanligt upp viktiga ämnen som utsatthet och frånvarande föräldrar. Den är vacker och håller rakt igenom, även om det inte når upp till riktigt samma nivåer som Vad rimmar på Flora?

 

Skatflickan landar på 4 av 5 pannkakor.

Sommaren 1985, av John Ajvide Lindqvist

Ajvide är tillbaka och bjuder på, ja, vad?

Om boken

“På Särsö i Roslagens skärgård finns ett kompisgäng – fyra killar och tre tjejer som hängt ihop så länge de kan minnas. Sommaren 1985 har alla utom en fyllt fjorton år och relationerna börjar förändras.

För att visa sig tuffa inför tjejerna gör killarna en båtutflykt till den svårtillgängliga ön Svärtan. På en undangömd strand finner de något otroligt: en sjöjungfru. Inte Disneyvarianten utan en rätt otäck havsvarelse med mänskliga drag. Den är fastknuten och döende eftersom den inte kan ta sig ner till vattnet. Killarna beslutar sig för att ta med varelsen hem, där de gömmer den i ett vattenfyllt badkar i en sjöbod. Men snart visar det sig att sjöjungfrun har förmågor som verkar splittrande på gänget. Vad är den egentligen kapabel till och varför var den fastknuten?”

 

Författarinläsning

Ajvide läser som vanligt in själv och det är jag tacksam över, för han gör det så jäkla bra.

 

Live Aid och en sjöjungfru

Även om Ajvide egentligen sedan länge lämnat sitt forna skräcklandskap – åtminstone sett till hur hans imponerande karriär började – så återfinns alltid något övernaturligt i hans böcker. Utöver det faktum att han skriver oerhört bra så är hans användande av övernaturligt något av det som alltid imponerat mest på mig – inte att han har med det, utan för förmågan att förmedla det.

Han har bland annat bjudit på vampyrer, zombies, märkliga entiteter som rör sig i avloppen och nu är det så dags för en sjöjungfru. Det tål att nämnas att den här berättelsen nog hade funkat riktigt bra även utan övernaturliga element, om de ersatts med något annat obehagligt skav, men jag är glad att han vågar. För egen del tillför det något. Och i vanlig ordning älskar jag hur Ajvide lyckas få med de övernaturliga elementen och få dem att kännas så pass realistiska. Det blir inte för mycket av något utan han lyckas förmedla det gemene man inte tror på men på ett sätt som får oss att köpa det. Det är faktiskt få författare som lyckas riktigt bra med.

Och intrigen i övrigt. Ja. Det är relationsdrivet, uppväxtdrama med Live Aid-sommaren 1985 som backdrop och det funkar fint. Här kanske jag inte har intresset på topp hela tiden, men det är så välskrivet att jag följer med – och det där andra återkommande temat blir lite som grädde på moset. Jag gillar hans återkommande film- och samtidsreferenser som kryddas ut tillräckligt ofta. Och den där underfundiga humorn som återkommer. Det är inte hans bästa, men jag gillar det skarpt. Jag gillar också längden. Varken för kort eller för långt. Möjligen slutar den i något avseende lite abrupt, men det mesta knyts ändå ihop bra.

 

Sommaren 1985 landar på 4 av 5 pannkakor.