Författare Peter Westberg [email protected]

En ny medborgare, av Leif Wallsby

Jag vet, jag bryter mot bloggens namn igen genom att recensera något som inte är ljudboksrelaterat, men låt mig vara ty det är min blogg!

En ny medborgare är Leif Wallsbys andra publicering (det är även Lionvalley Publishings publicering numero dos, direkt efter romanen Stayin’ Alive, som kommer att recenseras här senare). Den första är novellen Hovnarren (vilken jag inte läst) som förekommer i antologin Tusen och en natt. Jag har varit sugen på att läsa den här ett tag och nu när jag faktiskt tagit tag i att inte åter börja läsa lite smått istället för att enbart lyssna så tog jag chansen att köpa den här på Adlibris.

Så, vi saxar in lite om handlingen:

“I ett dystopiskt Stockholm erbjuder tekniska framsteg både robotar och avancerade implantat, men samhällsklimatet är också hårdare än någonsin.

Journalisterna Anna och Leah tar till okonventionella metoder för att utreda projektet som förvandlar uteliggare till produktiva medborgare. De riskerar allt för att nå en sanning som inte får läcka ut.”

Det här är alltså en dystopisk framtidsvision, en ganska dyster sådan som sig bör. Trots fåtalet sidor lyckas Wallsby bygga upp en riktigt levande värld (eller levande kanske är fel ord att beskriva dystopin, men ni fattar) och en handling som utan problem går att spinna vidare på till ett helt epos. Det jag först och främst fastnar för är hans språk. Det är vackert och nyanserat men utan onödiga utsvävningar. Jag vet även, utifrån diskussioner, att Leif skriver sina karaktärer på ett sätt jag gillar – och som funkar väldigt bra för den här novellen: De tillskrivs sina könsidentiteter först när deras berättelse är nedskriven. Jag tycker att det märks väldigt tydligt i En ny medborgare – Anna och Leah hade lika gärna kunnat heta Anders och Lars eller Andy och Lena. Ni fattar. Det får mig genast att tänka på vissa RPG-spel där man i början av berättelsen själv får bestämma om man ska spela en manlig eller kvinnlig avatar utan att valet nödvändigtvis påverkar historien. Det är ett förhållningssätt jag både uppskattar djupt och delar. Inte nödvändigtvis för att jag själv tilldelar mina karaktärer identitet i efterhand, utan för att jag höjer på ögonbrynen när frågor i stil med “Hur ska jag tänka när jag skriver ur en kvinnas perspektiv” dyker upp i sociala medier. Skriv ur ett mänskligt perspektiv, så löser det sig.

Sorry, nu vandrade jag iväg. En ny medborgare tilltalar mig starkt och ger ofrånkomligen vibbar av såväl filmer som Blade Runner och den något underskattade svenska tv-serien Äkta människor. Jag rekommenderar den här novellen varmt och ser fram emot att ta del av Wallsbys kommande alster.

En ny medborgare är medryckande och förtjänar sina 4,5 av 5 pannkakor.

Samvetsmakaren del 1 & 2, av KG Johansson

What? En dubbelrecension? Sí sí. Lyssnade på dessa två i tät följd och tycker att de följde varandra så pass väl att jag rent av upplevde som en och samma bok. Dock inte hunnit med del tre ännu.

Saxat från baksidan av del 1:

“Aly är sjutton år gammal när hans liv vänds upp och ned och han måste lämna sitt hem. Han har vuxit upp på en lantlig och ålderdomlig värld, men nu kastas han ut i det myllrande imperium som är människans hörn av Vintergatan. Hans situation tvingar honom att arbeta inom något som kallas för kyrkan. Trots sitt namn är kyrkan religiöst obunden – den verkar för att lösa konflikter och skapa förståelse överallt i imperiet.
Aly möter svåra problem och lyckas inte alltid lösa alla. Med tiden börjar han ana att det finns mer i världen än kyrkan och imperiet känner till.”

Jag har lyssnat på några andra av KG Johanssons romaner utan att riktigt fastna. Samvetsmakaren lyckades dock hålla mig fast överraskande bra med tanke på att jag vanligtvis inte alls är särskilt förtjust i den typen av sci-fi.

Först och främst är det språket jag faller för. Samvetsmakaren är berättad ur ett jag-perspektiv, vilket jag (höhö) oftast tycker blir lite monotont i längden. Det blir det väl till viss del även här, men KGs vackra språkbruk lyfter det ändå riktigt bra. Jag gillar de existensiella och filosofiska tankarna som boken lyfter. Den är bitvis väldigt känslosam och vacker. Dock kan de där filosofiska delarna ibland verka lite på bekostnad av spänning – för i ärlighetens namn tycker jag inte att någon av de inledande två böckerna är jättespännande. De glimmar till ibland, men puttrar mest på. Det som håller mig fast är intressanta karaktärer, vackert språk och leken med känslolivet.

Och så var det inläsningen, som görs av en av mina nyfunna favoriter: Magdi Saleh. Jag älskar skörheten i hans röst, som passar dessa böcker riktigt bra.

Gillar du sci-fi rekommenderar jag Samvetsmakaren del 1 och 2 varmt. Betyget slutar på 3,5 av 5 pannkakor.

Järvflickan, av David Renklint

Jag vet. Bloggen heter “Ljudboksrecensioner och författarskap”, men det här är faktiskt en “vanlig” bokrecension. Järvflickan är David Renklints andra vuxenroman. Hans första, Det går en liten ängel, även den utgiven hos Miramir Förlag, finns däremot som ljudbok på Storytel etc. Den rekommenderas om du vill lyssna på en mysig liten skräckberättelse.

Saxat från omslaget:

“Kusin Aron bor i Fårporten, en liten by på en obestämd plats, i en obestämd tid. Gränsen till byn utgörs av de omärkta träkorsen under vilka kusinerna begraver änglarna, de dödfödda barnen som deras gud Den Siste Av Dagar tar hem.
På grund av sin syssla tvingas Aron ut i skogen som ingen annan vågar vara i och det är där han ser järvflickan. Hon som påminner om en ängel, men med ögonen för långt isär och klumpfötter vikta under sig. Hon som med öppna sår och stanken av död omöjligt kan vara vid liv.
Vad vill hon Aron? Varför hemsöker hon honom i hans mardrömmar? Frågorna blir snabbt fler och fler, men Fårporten är ingen plats för den som söker svar. De andra kusinerna och byns ledare uppskattar inte frågor. Samtidigt ökar järvflickans hemsökelser och kusin Aron måste försöka rädda sig själv.”

Det här är en kort bok, 136 sidor, och jag måste säga att jag gillar formatet. Jag läser sällan själv, men försöker bättra mig på den punkten. Järvflickan läste jag dock ut på tre kvällar (korta sittningar), så det får sägas vara ett bra betyg i sig.

Det är en riktigt mörk och mysig berättelse Renklint bjuder på. Jag älskar det faktum att vi inte blir skrivna på näsan kring när eller var Järvflickan utspelar sig. Det kan vara för länge sedan men skulle lika gärna kunna vara modern tid fast i någon sekt som bosatt sig i skogen (jag tänker återkommande på filmen The Village av M. Night Shyamalan).

Författaren Tobias Söderlund recenserade denna på Instagram nyligen (typ igår, eller kanske rent av idag) och han kommenterade bland annat bokens längd med orden “alla böcker behöver inte vara 300-400 sidor. Hellre en kort chockupplevelse än en utdragen äckelfest”. Jag håller helt med. Järvflickan är en bitvis ganska äcklig berättelse som stinker järvsekret. Inget illa menat. Jag älskar det, och jag tror även här att kortromansformatet är mer förlåtande. Det känns aldrig för detaljerat eller frossande i äckeldetaljer.

Den bästa delen av boken är helt klart framåt slutet när … Nej. Jag ska inte spoila, jag lovar.

Renklint har i Järvflickan lyckats hitta en lite unik touch, det är en annorlunda skräckupplevelse. Något jag verkligen älskar är språket. Det är vackert, genomtänkt och har ett riktigt bra flyt som gör att jag gärna läser typ fem-tio sidor fler åt gången än jag från början tänkt (i mitt fall säger det rätt mycket då jag oftast bara läser 30-60 minuter åt gången).

Jag rekommenderar verkligen den här mörka skapelsen. Jag kan nästan garantera att andra skräckälskare finner denna både väldigt obehaglig och läskig, även om jag själv aldrig rörs till obehag  – men jag är å andra sidan avtrubbad och skulle mer troligt skrämmas rejält av en sliskig romance än en skräckroman.

Järvflickan rekommenderas varmt till alla som vill läsa en riktigt välskriven och mörk saga. Den förtjänar sina 4,5 av 5 järvsekretstinkande pannkakor. 

Krisboken, av Vanja Persson

“När hamnade du i ekonomisk kris senast? Kontakta Blue St …” Nej. Gör mig en tjänst: Ta inga kortfristiga lån med sathög ränta i ett försök att “lösa” situationen tillfälligt.

Saxat:

“Har du blivit av med jobbet, blivit sjuk eller gått i pension? Är din ekonomi sämre än du någonsin kunnat föreställa dig? Håller det på att knäcka dig att aldrig ha tillräckligt med pengar? Då är det här boken för dig!
Ekonomiböcker handlar ofta om hur du blir miljonär, sparar i aktier eller andra saker som förutsätter att du har några pengar att spara. Det gör inte den här boken. Tanken med Krisboken är att den ska vara en hjälp när det verkligen är kris – oavsett om svackan är tillfällig eller livslång. ”

Vanja drabbades oförklarligt av ME – kroniskt trötthetssyndrom och en ny vardag tog sin början. I Krisboken ger hon tips på hur man underlättar vardagen när ekonomin tryter. Det är nyttiga tips kring allt ifrån onödiga inköp, saker man kan odla själv till diverse “vardagslyx” som man utan problem kan leva utan. Vi får även exempelberättelser från andra människor som drabbats av ekonomisk kris och efterföljande råd kring hur man själv kan påverka sin ekonomi en bit i taget.

Nu har jag själv aldrig befunnit mig i någon ekonomisk kris, men även jag börjar faktiskt tänka på vilka onödiga kostnader man drar på sig. Olika inköp man lätt skulle kunna avstå utan att ens tulla på den standard man är van vid.

Jag tror att Krisboken är en viktig bok som definitivt lär hjälpa många som befinner sig i en jobbig sits. Det finns få saker som kan göra oss så stressade och sårbara som bristande ekonomiska förutsättningar. Det förekommer många smarta idéer. En del tips kan anses rätt självklara men jag kan tänka mig att ett visst tunnelseende i kriser gör att man verkligen behöver ögonöppnare. Det finns onekligen många sätt att agera betydligt mycket mer medvetet och på så vis leva riktigt sparsamt och jag tycker att Vanja får fram det på ett pedagogiskt och enkelt sätt. Det är en bok som ingjuter hopp, samtidigt som Vanja är öppen med att förbereda den drabbade på att det bitvis kommer att kännas, och vara, riktigt tufft.

Det här är en viktig bok som kan peppa och hjälpa många, jag tycker att den förtjänar sin fullpott. 5 av 5 pannkakor.

Mikael Persbrandt: Så som jag minns det, av Carl-Johan Vallgren

Vi kan börja med det uppenbara: Den här boken är inläst av Persbrandt själv, så jag har inget att klaga på där. Jag skulle gärna lyssna på fler böcker av honom, för jag är övertygad om att hans röst och inlevelse är jäkligt härligt även när han inte läser om sitt eget liv.

Vi saxar lite kort;

“I Så som jag minns det berättar Mikael Persbrandt för första gången om uppväxten med en ensamstående mamma, kampen för att slå igenom som skådespelare, drömrollerna på Dramaten och filmsuccéerna som följer på varandra. Om de kaotiska åren med missbruk och livet idag.
En självutlämnande och brutalt ärlig berättelse om att nå botten och ta sig upp igen.”

Det här är en svår bok att betygsätta. Persbrandt är en av våra största skådisar. Personligen har jag alltid gillat honom i de roller han gjort. De flesta av oss känner väl till att han levt ett, vad ska vi säga, struligt liv? Löpsedlar om att han kört rattfull, snortat på krogen, haft affärer, allt det där.

Det är inte bara en avgrund vi får följa honom på. Faktum är att större delen av hans vuxna liv har kantats av självdestruktiva spiraler som lett ned mot botten. Missbruket och den notoriska otroheten som pågått precis hela tiden. Jag tänker ofta under den här boken att “Ja, vilket jävla praktsvin han är. Eller har varit, åtminstone.” Han inleder dock med att jag erkänna att han är bipolär, och det är ju förklaringen till att han levt så destruktivt och varit så gränslös på alla sätt.  Så. Svineriet ska där alltså få sin förklaring. Det är både fascinerande och jobbigt att lyssna på det hårda liv som levts. Fascinerande för den fantastiska karriären han haft, och har, och hur han på något vis lyckats hålla det igång trots missbruket. Jobbigt med tanke på att… Ja… Det är jobbigt att följa “Ett svin på resa” i flera timmar.

Häxjakten från kvällspressen har ju inte varit nådig och det är en skitig värld som offentlig person. Värst såklart för människorna i hans närhet som dragits med i dramat.

Det är bitvis jävligt svårt att sympatisera med en person som ställt till med allsköns djävulskap, även om det mest destruktiva varit för honom själv, trots en bakomliggande diagnos. Å andra sidan är det inte meningen här utan meningen är att berätta den brutala sanningen, helt naket och öppet. Och att tjäna lite monetas på att göra den, såklart.

I slutändan är detta ändå en intressant bok, för alla som har något intresse av att veta vem Persbrandt är, eller har varit, utanför filmrutan. Den är personlig och naken. Dock kan jag personligen känna att den bränner på lite väl länge.

… Så som jag minns det förtjänar 3,5 av 5 pannkakor.

 

Biotika, Av KG Johansson

KG Johansson är en intressant författare. Han har skrivit böcker som De kallar oss zombier och Samvetsmakaren. Biotika är en bok som jag länge var väldigt nyfiken på. Läste i grupper på Facebook att den skulle vara riktigt äcklig. Och bra.

Saxat:

“Något som liknade en människa växte långsamt mittemot henne. Det svarta kletiga materialet ljusnade, mörkgrått till ljusgrått, ljusare och ljusare. Detaljer växte fram. Sofie såg tomt vart biotikan var på väg. Antingen hade den något slags känselorgan, eller också tidigare erfarenhet: hur som helst byggde biotikan inte bara en kopia av en människa i vit skyddsdräkt med en eldkastare i händerna. Biotikan skulle bli räddningen, men ledde i stället till undergången. Sofie färdas genom en värld där allt levande kan vara dödligt – ändå brinner hennes kropp av längtan efter det farligaste som finns.”

Biotika är slafsig, apokalyptisk skräck. På pappret borde den passa skräckälskaren i mig helt perfekt. Det var det jag hoppades och trodde, men så blev det inte. För mig faller Biotika platt. Den är slafsig och äcklig så det finns och blir över. Den är även välskriven, KG har ett bra flyt i språket. Jag blir dock, längden till trots, aldrig direkt intresserad av storyn och fastnar inte heller för karaktärerna. Spänningen blir aldrig påtaglig.

Faktum är att jag kände ungefär likadant inför De kallar oss zombier.  Den hade en kul premiss men mynnade ut i något som puttrade på halvfart utan nerv. Jag har däremot uppskattat Samvetsmakaren och lyssnar i skrivande stund på dess uppföljare. Kanske är det bara jag som inte faller för stilen när det kommer till KG’s försök till skräck, däremot tycker jag att han är en suverän sci-fi-författare.

Biotika var helt enkelt inte för mig. 2 av 5 pannkakor.

 

  

“Men. Har du lagt ned firman nu eller?”

Den frågan har jag fått ett par gånger efter att Europa Pandemus släpptes. Har boken sålt så pass bra att jag inte längre behöver arbeta? Nej. Såklart inte. Tyvärr. Eller nåt. Jag gillar ju mitt vardagsyrke och det faktum att det går jäkligt bra. Bra? Ja. Att nästan dubbla omsättningen mellan ett år och nästföljande får väl ändå anses som bra?

Jag har inga anställda. Jag anlitar duktiga underentreprenörer som gör jobben och det funkar riktigt bra, även om jag inser att projektledare behöver anställas snart. Det tar tid att driva eget företag och flänga runt hela Stockholm (och nu även utanför huvudstaden) på olika ventilationsentreprenader.

Så. Återigen. Nej. Mitt författarskap har inte inneburit några miljonvinster. Min debut har tvärtemot sålt halvdant. Trots överlag riktigt jäkla bra utlåtanden. Det är frustrerande, om än väntat. Jag är en okänd författare som släppt min debutroman, jag kan således inte förvänta mig jättemycket om jag inte flashar skinkorna i live-tv och på så vis blir känd. Shit. Där har vi ju en ingång, noterar jag. Lägger det på minnet.

Romaner, noveller, alster

Under år 2019 var jag med i åtta novellsamlingar. Det är ett ganska fint antal. Jag tackade även nej till en samling. Men novellsamlingar av en hop mer eller mindre okända författare är svårsålda (Sorry, inblandade förlag, men det är sant). Inte minst när man själv romandebuterat. Det intresse man mötte som novellantologidebutant har liksom dämpats.

Det heter inte längre “Åh vad kul att du är med i den samlingen!” utan snarare    “Jaha! En samling till!” vilket resulterar i att de är svåra att kränga till vänner och familj. Däremot är jag stolt över samlingarna jag medverkar i, inte minst Tabu, Folktro och Skriv om ditt liv. Den sistnämnda är en fin samling där författare delar med sig av egna erfarenheter kring att skriva berättelser som berör, peppande texter ämnade till folk som också drömmer om att skriva. För nog finns det många där ute som upplevt saker värda ett dela med sig av?

TRIPPELPODD

Året 2019 har även bjudit på andra mycket roliga samarbeten. I början av året började jag lyssna på podden Monsterboxen, där Emil Eriksson varvar att berätta om olika typer av monster med uppläsning av noveller. Det pratas om drauger, zombier och allsköns otrevliga varelser. Novellerna är en blandning av berättelser han själv skrivit och noveller han fått skickade till sig av andra författare. Det är en magisk podd och jag fastnade väldigt snabbt för Emils säregna, underbara inläsning. Så till den milda grad att han fick bli rösten till Europa Pandemus. Helt rätt.

Under sommaren startade Erik Ekblad, småbarnsfarsa i Söderköping, podden Radioväsen. Upplägget påminner om Monsterboxen men Erik vill fokusera mer på just väsen – nordisk folktro ligger honom varmt om hjärtat.

Synonymt mellan dessa poddar är att herrarna samarbetar. De hjälper och stöttar varandra, ger tips och ja. Det är en fin liten bromance där även undertecknad själv ingår. En liten ohelig trio. En annan sak de har gemensamt är att båda Emil och Erik spelar in sina poddar hemma. I sina radonkällare.

Under hösten har jag haft äran att figurera i båda dessa underbara poddar, något som glädjer mig oerhört. I Radioväsen har man kunnat lyssna på hela tre av mina noveller. Först ut var “Isolator”, som även återfinns i Marwa Förlags antologi “Farliga Kretsar” som handlar om teknik gone apeshit. Isolator handlar om en ung man som köper en muskelstimulator vilken visar sig vila på en förbannelse. Novell nummer två var häxberättelsen “Baltora”, specialskriven till Radioväsen. I den får vi följa en ung man som nystar i gamla legender om häxor i Baltora utanför Norrtälje. Den är nästan helt självupplevd. Eller var det så att karaktärerna existerar men historien är uppdiktad? Det vill ni gärna veta va? Den tredje novellen, och den jag är mest stolt över, är “Tomtejäveln”, som återfinns i Miramir Förlags antologi “Folktro”. Den handlar om Anna och hennes två hundar Sarek och Thor som terroriseras av en mordisk liten, just det, tomtejävel.

I oktober månad var jag även med i Mattias Edborgs podd Mannen med den gula rocken, där säsongerna består av stafettskrivna berättelser. Jag fick äran att skriva den mörka del tre av fyra i den mörka berättelsen “Det som göms i död”, där Monsterboxen-Emil tog över stafettpinnen och avslutade.

I början av december släpptes så även ett avsnitt av Monsterboxen som innehåller min novell “Maginot”. Det är, enligt mig själv, en av de bättre noveller jag skrivit. I den får vi följa med till Frankrike mitt under brinnande världskrig. Ned till underjorden i en bunker som ingick i den misslyckade Maginot-linjen, fransmännens skrytförsvar som inte alls blev den succé eller räddning de hoppats på. Vi blandar realistisk krigföring med zombier i en riktigt härlig och actionfylld berättelse. Det här var även ett mastodontavsnitt för Emil och hans parhäst Jonathan som hjälper till att mixa fram slutresultatet. Med musik, ljudeffekter och röstinsatser av sju pers (mig själv inkluderad) var slutresultatet inget mindre än en ljuvlig radioteater. Jag fick äran att gestalta Heinrich Himmler. Resultatet? Jo. Helt okej, men jag ska nog inte ge mig på en karriär som ljudboksinläsare.

När släpps nästa bok?

Ja. Det undrar jag också. Böckerna “Bara vanlig” och “Beskyddaren” är båda färdigskrivna sedan nästan ett år. Båda böcker har fått oerhört mycket beröm för innehåll, utveckling och författarstil. Några förlag har även visat intresse. Dock enbart för hybridutgivning, vilket inte är intressant. De här böckerna är bra och starka nog för traditionell utgivning, medan jag ändå någonstans kan förstå att man inte vågar satsa på en biografi om en man vars dotter har kognitiva funktionsvariationer eller en roman om en sjöjungfru.

En sak som är något mer säker är att ni kommer att få läsa (och förhoppningsvis även lyssna) på Europa Pandemus: Del 2 någon gång under 2020.

Sen har jag ju ett hemligt projekt som delas med 11 andra fantastiska författare. Men det nämner vi inget mer om förrän senare. Kanske till hösten.

Kejsaren, av Dan Buthler och Dag Öhrlund

Okej, jag vet. Jag börjar i fel ända. Kejsaren är den nionde och avslutande romanen i serien om psykopaten Silfverbielke. Det är här man ska knyta ihop säcken, som det så fint heter. Den här serien har blivit omåttligt populär, och jag kan förstå det. Det är fascinerande att följa fullblodspsykopaten i hans galenskaper, lika fascinerande och spännande som det är att följa de stackars poliser som jagar honom. Det är lite popcornunderhållning över det hela, lite publikfrieri och något som ska ges författarduon en eloge för är fantasin.

Man vet helt klart aldrig vad Silfverbielke ska ta sig för härnäst och hans upptåg, mordiska, diaboliska och hemska som de är, uppför aldrig att förvåna. Så på ett sätt är dessa böcker något så härligt som ORIGINELLA kriminalromaner. De har sannerligen lyckats på så vis, för även om jag (som ni kommer att läsa här nedan) har många betänkligheter kring böckernas kvalitet och innehåll så VILL man veta vad som ska hända, hur det ska sluta.

Något jag dock aldrig kunna släppa är äckelkänslan de lämnar mig med, för i dessa böcker behandlas alla kvinnor som objekt och handelsvaror. Ja, jag vet, det reflekterar Silfverbielkes sjuka hjärna, men någonstans måste min moralklocka ändå klämta – Hela den här bokserien fokuserar EXTREMT mycket på hur Silfverbielke våldtar sina offer, en återkommande mening är hur “han trängde in i hennes anus”. Det är liksom så långt över gränsen att det nästan får ses som fascination, det riktigt vältrar sig i explicita och återkommande våldtäktsscener. Jag tror att Silfverbielke har omnämnts våldta åtminstone 70% av alla kvinnor som florerar i dessa böcker.

Nå. Åter till den avslutande delen. Jag ska försöka att inte spoila någonting.

Saxar:

“Livet börjar äntligen att arta sig igen för psykopaten Christopher Silfverbielke. Han har lyckats att ta sig från tillvaron som gigolo till en äldre amerikansk mångmiljonärska. Men han behöver fortfarande pengar och genomför därför sin mest ondskefulla idé hittills. Den numera slitne kommissarien Jacob Colt bestämmer sig för att det enda sättet att stoppa Silfverbielke är att döda honom.”

Den här boken är näst intill smärtsam att lyssna till. Inte för inläsningen i sig, nej. Sauk är en inläsare jag både älskar och stör mig på. Dels är han väldigt duktig på inlevelse, men ibland blir det väl mycket teaterapa över hans karakteriseringar. Främst när han förställer rösten så att det nästan låter förlöjligande när han ska agera någon av de kvinnliga karaktärerna – så är inte alltid fallet, men emellanåt.

Nej. Inläsningen är det inget fel på, men innehållet. Det här är en lat bok, om man kan säga så. Hela vägen igenom får jag känslan av att författarduon verkligen bara vill avsluta bokserien och gå vidare. Lite som att man valt att skriva den här och även föregående bok i serien enbart för att läsarna vill ha mer, medan författarna själva helst hade sluppit. Man hanterar karaktärer som vårdats i en lång bokserie riktigt slappt och tråkigt, bitvis hänsynslöst. Det finns avslut i den här boken som bara känns framstressade och rent ut sagt onödiga. Hela den här boken andas lite “Fan, jag går på semester imorgon, skriv nåt bara, det löser sig.”

Jag återkommer om och om igen till hur mycket innehållet i den här boken skaver i mig. Lite som den där taffliga uppföljaren till en förhållandevis bra serie filmer, den där uppföljaren som ingen egentligen behövde. Jag skulle vilja dyka ned djupare i vissa händelser, men vill inte spoila något, men det är verkligen synd att vissa karaktärer som vårdats så ömt under flera års tid plötsligt känns som förbrukningsvaror.

Kejsaren, avslutande delen i serien om Silfverbielke, är en sorglig historia på många sätt. 2 av 5 pannkakor.

 

Det svarta molnet, av Markus Sköld

Herr Sköld har skänkt oss bland annat Storytel Originals-serien Mörk Framtid (av vilken jag endast lyssnat på en del so far) och Där ute i mörkret.

Det svarta molnet är en av hans senaste noveller, för det händer då och då att jag recenserar även sådana.

Saxen klipper ut det här:

“I en avlägsen framtid har människan koloniserat rymden. Lagar och regler följs i de centrala systemen, men ju längre ut man kommer desto mer laglösa blir kolonierna. Samhällsklyftorna är stora och den hypermoderna tekniken fungerar dåligt i utkanterna. Trots det, eller kanske just på grund av det, frodas spekulationerna kring ett mystiskt fenomen som påträffas då och då i den expanderande världen: svarta moln. Ingen vet varifrån de kommer.”

Detta är en mysryslig liten sci-fi-pärla där vi får följa med på en rymdresa som ger mig vibbar av Alien (nej, det är inga xenomorphs som hackar tänder), Danny Boyles vackra film Sunshine och något mer. Huvudkaraktären påstår sig ha navigerat genom ett så kallat svart moln för att få plats på ett rymdskepp. Resultatet blir väl molnigt med en risk för död.

Jag gillar det här, inte minst för vibbarna jag får. Det är välskrivet och spännande – Markus har en rapp, härlig författarstil, vilket jag märkt även i tidigare verk. Sen är det ju något speciellt med att lyckas klämma in så pass mycket härligt innehåll på så pass kort tid (jag vet, älskar själv att släppa fantasin lös i kort format).

Det svarta molnet förtjänar otvivelaktigt sina 4 av 5 pannkakor.

Dejta med Liam, av Anders Fager

Dejta med Liam är en novell ur samlingen Höstväsen, där även Madeleine Bäcks suveräna New view finns med.

Saxat:

“I en storstad kan människor försvinna. Det vet Liam. Han har ett uppdrag, men något har kommit i vägen. Vad gör man med en längtan efter närhet samtidigt som något under jorden hungrar efter kött?”

Liam är ondskan på Kungsholmen. Åtminstone enligt honom själv. Som vanligt i Fagers texter förekommer någon form av tentakelmonster á la Lovecraft. Här är det Ichocge, Dagons unge, som gömmer sig i tunnlarna under staden och kräver offer. Liam är en tonårskille som slits mellan att förse monstret med offer och att hänge sig åt att dejta tjejen han kommit att gilla.

Jag avslöjar inget mer. Det är fantasifullt som vanligt när Fager är i farten. Eller fantasifullt? Det är fan en underdrift. Har ni någonsin önskat läsa/lyssna på något oförusägbart så rekommenderar jag ALLT från hans karriär som tentakelförfattare. Det här är riktigt bra. Det är intressant, mystiskt, inte lite förvirrande, jävligt underfundigt och ja… Bra! Bra är även Ella Schartners inläsning. Hennes mjuka stämma gör sig riktigt bra till Fagers sjuka fantasi.

Jag rekommenderar er inte att dejta Liam, men jag rekommenderar er däremot att lyssna på Dejta med Liam, som förtjänar 4 av 5 pannkakor.