78 slag i minuten, av Johanna Sernelin
För några veckor sedan recenserade jag Sernelins suveräna Lagt kort ligger. Den gjorde mig väldigt sugen på att lyssna på mer av författaren, som tack och lov hunnit ge ut även denna!
Om boken
“Julia bär på ett smärtsamt förflutet. När hon motvilligt finner sig i Högskolans föreläsningssal och träffar kärleken, eller i alla fall vad hon tror är kärleken, i den gifta universitetsläraren Jesper blir det enklare att leva igen. Vad Julia inte förutsett är vilka krafter deras förbjudna relation satt igång, och hur hon själv kommer att drabbas av den. För vad döljer sig egentligen i äktenskapet hon trängt in i?”
Nina Zanjani
Zanjani är en ny bekantskap för mig – och imponerar stort! Ser i listan på Storytel att hon är något av en veteran som uppenbarligen flugit under min radar. Ser fram emot att lyssna på fler böcker inlästa av henne!
78 nyanser av grått
Som så ofta valde jag att inte läsa mig till vad för typ av bok 78 slag i minuten är. Precis som i Lagt kort ligger fastnar jag snabbt tack vare Sernelins oerhört kompetenta språkbruk. Det är vackert, genomtänkt och flyter på så jäkla bra. Intrigen vi bjuds på är ganska mörk (läs: inte läskig eller våldsam) och oändligt vemodig. Det känns bitvis väldigt personligt och jag undrar flera gånger under bokens speltid om delar av det hela måhända är självupplevt. Så visar det sig vara. Det är en intressant, sorglig och högst mänsklig historia om kärlek, svek, sorg och bräcklighet. Vackert och väldigt sorgligt. Intrigen håller mig fast rakt igenom men det ska sägas att känslan av vemod ibland kan bli nästan överrumplande – Ett mycket bra betyg till författaren som med vackert svängda meningar, dialog och gestaltning lyckas förmedla så mycket känslor.
När man lyssnat klart på 78 slag i minuten kan det faktiskt krävas en feelgood eller att rent av slå på en riktigt dålig komedi på Netflix för att skaka av sig svårmodet, ’cause this ain’t no joyride. Men likväl en väldigt bra bok med högst trovärdiga karaktärer och existentiella bryderier som jag tror att många kan känna igen sig i.
Foto: Veronica Eng