Kategori: Okategoriserade

Sjörök, av Elinor Kapp

Sjörök är första delen i Elinor Kapps serie Mord i skärgården och kom ut i somras på Bokfabriken.

“Kriminalkommissarie Eddie Öhlund jobbar på Stenungsundspolisen, där han utreder stora och små brott i skärgårdsidyllen. Hans eget liv är däremot ingen idyll. Eddie kämpar med att hålla sig över vattenytan efter att hans fru omkommit i en bilolycka.
I samband med en utredning av ett dödsfall på en hotellanläggning stöter han på Stella Hart som är på genomresa. Eftersom hon saknar bostad får hon bo hos Eddie några dagar medan han utreder ytterligare ett dödsfall. Den här gången handlar det om ett mord. Samtidigt som han blir förälskad i henne inser han att Stella kanske inte är så oskyldig som hon utger sig för att vara.”

Jag ska säga det direkt, för er som inte vet: Jag är inte överförtjust i rena polisdeckare. Det händer då och då att jag tar mig an dem ändå, och emellanåt blir man överraskad.

Sjörök är en välskriven berättelse och tempot är finfint. Precis som i många andra böcker i spänningsgenren så är det väldigt korta, rappa kapitel. Jag favoriserar varken långa kapitel eller korta, men det är onekligen ett bra sätt för att få upp farten lite.

I mångt och mycket är detta en ganska typisk deckare, jag hittar inte mycket som direkt sticker ut, inte för att det gör något. Det rör sig om en standardintrig och vi prickar av andra genreklyschor som den alkoholiserade polisen med tragik i bakluckan. Låter det hårt? Det är inte menat så. Alla böcker skrivs inte för omdefiniera en genre (jag själv debuterade med en dystopi vars intrig i mångt och mycket går efter Dystopi-mall A). Sjörök bjuder på en relativt spännande och ganska mysig (får man säga så när det rör sig om död? Ja.) berättelse i skärgårdsmiljö. Den underhåller, och det är hela poängen. Den största behållningen tycker jag är det faktum att Kapp lyckas ge sina karaktärer tillräckligt djup och kemin mellan huvudkaraktärerna funkar. Jag bryr mig om den privata kamp som både Eddie och Stella går igenom (tillsammans och var för sig) mer än den faktiska mordutredningen i fråga och det tycker jag säger mycket om författarens förmåga att gestalta sina karaktärer. De känns mänskliga, helt enkelt. Det samma gäller alla de andra karaktärerna också. Det hemliga lesbiska paret, Stati-Stig. Jag gillar alla.

Jag kommer definitivt att ge mig i kast med del 2 när den dyker upp.

Gunilla Leining läser i vanlig ordning suveränt. Mer behöver inte sägas.

Trevlig underhållning uppvägd av starka karaktärer. 3,5 av 5 pannkakor.

En fallen man, av Håkan Lindgren

Håkan Lindgren returns! Detta är hans tredje roman. Jag har lyssnat på de tidigare, Att raka en zebra och Moscow Baby, båda riktigt bra böcker. Främst gillade jag zebran. En fallen man är ganska olik dessa två, kan tänkas, men det finns vissa likheter – och stilen känns igen.

“Oscar överlever fallet från sjätte våningen på hotellet där han jobbar. Men han hamnar i koma – åtminstone är det vad alla tror. Han kan varken röra sig eller tala men han hör allt som pågår, varje samtal från sjukhusbesökarna och vartenda avslöjande om hemligheter och relationer.
Snart börjar en tanke ta form. Var fallet kanske inte alls en olycka? Visst har han inte varit Guds bästa barn, men varför skulle någon vilja döda honom? Oscar inser att hans människokännedom inte är så god som han trott, samtidigt ställs han inför en ännu värre insikt – tänk om han aldrig vaknar?”

En fallen man börjar riktigt intressant och när Oscar vaknar instängd i sig själv i sjukhussängen uppstår lite klaustrofobiska känslor. Rädslan övergår ganska snabbt i ett chocktillstånd där Oscar börjar undra om han någonsin kommer att vakna ur koma eller om han rört sina armar för sista gången, nuppat för sista gången etc. Vi får sedan följa med på en resa både bakåt i tiden och åter i nutid när Oscar rannsakar sig själv och försöker minnas vad som lett fram tills fallet från sjätte våningen.

Det är en hemsk tanke, helt klart. Att ligga orörlig och till en början ovetande om vad som hänt och senare – vad som förorsakat det. Kombinerat med tanken på att någon av de människor som besöker honom på sjukhuset faktiskt kan tänkas ligga bakom.

Jag gillar Lindgrens stil. Språket är vackert, karaktärerna är intressanta och har en fin dynamik. Han bjuder även på en hel del små fina dråligheter som jag uppskattar stort. De flesta av karaktärerna vi möter har sina små lik begravda, ingen eller få är genomgoda och allt är helt klart inte som det verkar. Tempot är varken långsamt eller snabbt utan precis där det bör vara – mittemellan. Det är intressant rakt igenom och jag tycker att Lindgren får till en riktigt trevlig upplösning på det hela.

Boken är inläst av Anders Öjebo, en ny bekantskap för min del och han sköter sig bra. Hade jag fått betygsätta enligt min gymnasiegångs betygsystem så hade han nog fått ett VG- och det är långt bättre än jag fick i idrott.

En fallen man är Håkan Lindgrens bästa roman hittills. Lyssna på den! 4 av 5 pannakakor.

Spegelmannen, av Lars Kepler

Så var omtalade Keplers tillbaka med en ny bok om Joona Linna. Denna tar vid strax efter att den sjunde boken slutar och vi kastas snabbt in i ett nytt fall för supersnuten.

“En ung kvinna försvinner när hon är på väg hem från skolan. Fem år senare hittas hon mördad på en lekplats mitt i Stockholm. Via övervakningskameror lyckas Joona Linna spåra ett ögonvittne. När det visar sig att vittnet är en psykiskt sjuk man som inte har några som helst minnen av det han såg tar Joona kontakt med hypnotisören Erik Maria Bark.”

Vi avhandlar inläsaren först. Jag tycker mycket om både Malmsjö och Leining. Malmsjö läste in Lazarus, som jag lyssnade på för någon månad sedan. Jag valde Leining av den enkla anledning att hennes inläsning var nära på fyra timmar (!) kortare än Malmsjös version. Hon gör det suveränt. Som alltid.

Det börjar trevande och tar ett bra tag innan jag verkligen fastnar för intrigen. Det finns några passager i Spegelmannen som verkligen är otroligt spännande och tätt skrivna och det är det som gör Kepler speciella, i min mening. Det och ett väldigt kompetent språk. Att intrigen, likt i Lazarus, bitvis känns rätt överdriven är inget som stör mig. Jag reagerade starkt på det onödigt, nästan löjligt grafiska våldet i föregående bok (den första jag lyssnar på i serien). Den här gången reagerar jag inte alls på samma sätt. Om det beror på att Spegelmannen ÄR med nedtonad eller om det tvärtom är jag som antingen blivit avtrubbad eller gått in och vetat vad jag har att förvänta mig vet jag inte.

Det här är en bladvändare, helt klart, även om det finns passager som inte riktigt biter på mig. Spännande, välskrivet, men absolut inget jag kommer minnas någon längre stund.

Spegelmannen landar på 4 svaga pannkakor av 5.

En oönskad julklapp, av Sara Molin

Sara Molin debuterade tidigare i år med den underhållande och riktigt fina Som en öppen bok. Nu är hon tillbaka med en fristående roman.

“Diana Jonsson vill inte lämna Tanzania för att tillbringa november och december i ett mörkt Sverige. Hon vill inte återuppleva känslan av att inte passa in, och hon vill definitivt inte fira en svensk jul med alla förväntningar det innebär. Men hon förmår inte säga nej när mamma för tredje året i rad ber henne att tillbringa julen hemma i Sollentuna, och vikariatet på akutmottagningen ger en chans att tjäna ihop lite välbehövliga pengar. Två månader, det ska hon väl ändå klara av? Hon ska bara få julen överstökad, i januari väntar ett nytt jobb i Kenya.
Men i Sverige blir ingenting som hon tänkt sig. Arbetskamraterna Gunnel, Blaze och Erik nästlar sig snabbt in i hennes hjärta, och när det framkommer att Dianas förmodat avlidne pappa inte bara lever, utan dessutom har en ny familj, kan hon inte låta bli att söka upp sin halvsyster. Bara för att se hur hon ser ut.
Allt hon önskade sig var en okomplicerad, enkel jul med sin mamma men ibland får man något som man inte bett om.”

En oönskad julklapp visar sig vara en väldigt trevlig, tidig julklapp som blandar romance och feelgood i en berättelse som är omöjlig att värja sig emot. Premissen är ganska enkel och jag tänker återkommande under timmarna jag tillbringar med den att den känns som klippt och skuren för att flyttas över till vita duken och bli en ny svensk julfilm i regi av Ella Lemhagen eller likvärdigt duktig regikollega.

Går man igenom kommentarer på Storytel så ser man att det är uteslutande kvinnor (och jag) som kommenterat. Den kanske går in i genren chick lit, jag vet inte, men låt det inte skrämma. Det här är en bok som ger stor behållning oavsett – under förutsättning att man gillar genren. Personligen lyssnar jag annars mestadels på mörkare berättelser, men det blir då lite extra trevligt att någon gång emellanåt vila från all ond bråd död och ta sig an något snällare.

Sara Molin målar berättelsen med ett vackert och lekfullt språk som är lätt att ta till sig. Karaktärerna är välgestaltade och lätta att tycka om. Det uppstår även vissa dråpliga situationer och kryddas med pricksäker humor som är riktigt trevlig. Här har Molin tagit en relativt enkel berättelse, ett hopkok av böcker och filmer många av oss sett och tagit till oss, och bjuder på riktigt trevlig lyssning, för bakom fasaden finns ett bultande hjärta, en berättelse så fylld av empati, kärlek och vänskap som är oerhört lätt att ta till sig.

Viktoria Flodström står för inläsning och gör, precis som i Molins debut, ett strålande jobb. En mycket trevlig stämma att lyssna till.

Ge dig själv en oväntad julklapp genom att lyssna på En oönskad julklapp. 4,5 av 5 pannkakor.

Feberdröm, av George R.R. Martin

En bok om vampyrer på Mississippi skriven av Game of Thrones-skägget George R.R. Martin, låter det intressant? Ja, det tycker jag också.

“Mäktiga hjulångare flyter fram på en grumlig och febrig Mississippiflod. Bland förrädiska grund och tropiska sjukdomar lurar också långt värre faror. Ett uråldrigt släkte vampyrer livnär sig på folket längs floden, såväl fria som slavar.
Året är 1857 och Abner Marsh är en rederiägare med stora problem. I princip hela hans flotta har sjunkit och han är redo att lägga ner verksamheten, då en främling vid namn Joshua York dyker upp och erbjuder sig att köpa in sig i rederiet. Det skulle lösa Marshs problem, men York ställer också ett antal märkliga krav. Trots att han känner en viss tvekan inför förslaget, anser sig inte Marsh ha något annat val är att anta erbjudandet.
Tillsammans inleder York och Marsh bygget av ett fartyg som ska bli den största, ståtligaste och snabbast hjulångaren på Mississippi. De ger henne namnet Feberdröm och inleder en resa längs floden som ska visa sig ödesdiger för de båda rederiägarna.
Den nye affärspartnerns beteende börjar snart oroa Marsh. York sover hela dagarna och går på nätterna i land i mystiska ärenden längs floden. En natt ser Marsh honom torka av sig blod då han kommer tillbaka till båten. Men Marsh anar inte att York i själva verket är den siste han ska vara orolig för. Snart inser han att han gett sig in i något han inte kunnat föreställa sig i sina värsta mardömmar.”

Det första som slår mig är att detta skulle kunna göra sig oerhört bra som en film, eller tv-serie, om materialet hamnar i rätt händer. En blandning mellan Van Helsing och The Last Voyage of Demeter. Vi kastas tillbaks i tiden till mitten av 1800-talet och boken utspelar sig till stora delar på eller runt hjulångaren Feberdröm.

Språkmässigt är Feberdröm oerhört kompetent. Den är oerhört välskriven och detaljerad. Miljöerna känns levande och karaktärerna välgestaltade om än inte superintressanta.

Det börjar intressant och jag fångas snabbt in av Martins språk (eller översättarens, hur man nu ska se på det när det inte är originalspråket), men efter ett tag falnar intresset. Det blir lite långdraget och segt för min del och den känslan håller dessvärre i sig. Det glimmar till ibland även om jag aldrig upplever den som överdrivet spännande, men miljöerna och fascinationen för eran och “vampyrerna” gör ändå att man vill ta sig igenom.

Ludvig Josephson gör ett finfint jobb som inläsare.

Feberdröm räddas av språk och miljö, landar på 3 av 5 pannkakor.

När regnen upphör, av Dag Öhrlund

Så är buttre Ewert Truut tillbaka för sjätte gången. Förra boken tyckte jag var aningen trött medan jag uppskattat de tidigare en hel del. Hur håller denna?

“Ewert hamnar på sjukhus där han drabbas av en kvinnlig stalker som ger honom kalla kårar. Samtidigt ska han hantera stormar i sitt förhållande, Carolinas olyckliga liv och surkålsjuicen från medarbetaren och veganen Richard Kahn. Men allt ordnar sig med hjälp av Emser, John Silver, kattungar och en trogen Plymouth Valiant av 1975 års modell.”

Jag ska börja med att säga att ovan baksidestext kan vara en av de mest intetsägande på länge. Den sammanfattar klart delar av berättelsen, men röjer inget om den intrig som upptar nog halva boken och det är synd, för ovan sammanfattning låter mest som en re-cap av en svensk version av Grumpy old men (vilket detta å andra sidan bitvis också är).

Jag gillar Öhrlunds rappa språk och Truut är, snarare tack vare än trots sin butterhet och andra manér, riktigt härlig att följa. Hans icke-PK-tankar som hela tiden kastas på oss är mestadels underhållande men kan möjligen bli lite tjatiga. I det här fallet blir det även lite tjatigt med en svartsjuka som tycks komma på tal var tionde sida. Hur som – Intrigen är underhållande och klart mer intressant än föregående bok som var något av ett lågvattenmärke i en bokserie jag följt med stort nöje.

Truut och hans kollegor är oerhört lätta att tycka om och man bryr sig verkligen om turerna i deras liv. Carolinas olyckliga kärleksliv kanske är lite uttjatat, men hon är en så pass intressant karaktär att följa att jag faktiskt ursäktar det. Sidospåret med stalkern sägs vara självupplevd om än överdriven i bokform, men känns ärligt talat som lite av en kill your darling – den är småkul, men tillför egentligen inget direkt till berättelsen och det hade räckt gott med det faktum att vi bjuds på ytterligare en stalkervarning.

När regnen upphör är, trots vissa kortkommanden, en oerhört underhållande berättelse. Den blir inte tråkig för en sekund även om den snarare är just riktigt underhållande och dråplig än direkt spännande. Truut är en karaktär som är svår att inte gilla och hans mjukare sidor som halvt motvillig farsa och morfar är riktigt trevliga, även om de får mindre spelrum här.

Stefan Sauk står i vanlig ordning för inläsning och för Truut-böckerna tycker jag att han passar perfekt. Han har precis rätt tonläge och spydighet i rösten för att bringa liv åt den pensionsnära kommissarien.

När regnen upphör landar, tack vare underhållningsfaktorn, på 4 av 5 pannkakor.

Gertrud, av och med Moa Gammel Ginsberg

Moa Gammel har jag bland annat sett i trevliga, svenska serien Jordskott. Nu har hon skrivit en roman som inspireras av #metoo och handlar om en mänsklig kamp i LA.

“Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet
Gertrud och hennes man, filmpoducenten Gustav, har flyttat till LA efter en mörk familjetragedi. Gertrud är den före detta modellen och skådespelerskan som drömmer om att skriva sig fri ifrån den förminskande bild omgivningen
har av henne, att äntligen få bli ett subjekt i sitt eget liv. När metoo briserar försöker hon navigera mellan tre mäns blickfång som på olika sätt påverkar hennes självbild. Författaren Gabriel som en gång i tiden såg henne som sin musa, maken Gustav som vill ha en representativ fru och Erwin, regissör och för tillfället filmvärldens älskling, som har en alldeles egen agenda.
Finns det ett jag bortom blickfånget? Kan man bli något sant genom skapandet? GERTRUD är ett klassiskt drama av Hjalmar Söderberg från 1907. Här har Moa Gammel Ginsburg förvandlat det till en roman om det mänskliga schack som spelas efter metoo, mot en fond av drömmar och ångest i Hollywood.”

Det är ångestfyllt, mörkt, roligt och känns även bitvis väldigt personligt. #metoo blandas in i medias vardag och får männen at rygga tillbaka, kvinnorna att vakna upp och ställa sig rakryggade. Ungefär så. Jag gillar det. Moa Gammel är en duktig berättare. Även om intrigen ofta står och stampar så för hon det vidare med mänskliga känslor och olustkänslor. Det är intressant, jobbigt och enerverande i en enda karusell.

Jag gillar det, och Moa Gammel är riktigt bra som inläsare. Magnus Roosmann är ju också det, men här känns hans korta inhopp som inläsare mest som intrång – men det kan å andra sidan vara meningen!

Gertrud är stark och förtjänar 4 av 5 pannkakor.

Jag kan ha fel (och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk, av Björn Natthiko Lindeblad, Caroline Bankler och Navid Modiri

Jag hade säkert hört tal om Natthiko tidigare, men det var först när jag lyssnade på hans sommarprat i år som han etsade sig fast i min minnesbank för evigt. Han drog mig in i sin fascinerande livsberättelse och blandade humor med stora doser sorg. Jag kan ha fel är boken om hans liv, och innehåller även vissa utdrag från ovan nämnda sommarprat.

“Jag kan ha fel är Björn Natthiko Lindeblads självbiografiska berättelse om hur han lämnar en löftesrik karriär som ekonom för att bli buddhistisk skogsmunk, och hur han efter sjutton år i klosterlivet återvänder till Sverige. Vilsen, utan jobb eller pengar, kraschar han rakt in i en depression. Men tack vare sina lärdomar och en generös omvärld hittar han vägen framåt och är idag en uppskattad meditationslärare och föreläsare. 2018 diagnosticerades Björn med den obotliga sjukdomen ALS. I Jag kan ha fel berättar han med värme, humor och djup om sina egna tillkortakommanden, vad livet lärt honom och om vad som framstår som allra viktigast när allt går mot sitt slut.
Vad hjälper oss att leva ett friare liv? Hur kan vi skapa tröst och tillit i vår egen tillvaro? Och hur gör vi för att livet skall kännas mer som en öppen hand, och mindre som en knuten näve?
Boken är skriven i nära samarbete med Björns två vänner och kolleger Caroline Bankler och Navid Modiri.”

Varför råkar de finaste människor ut för de allra mest hemska saker? Den tanken slog mig när jag lyssnade på sommarpratet, och ekar åter i huvudet när jag lyssnar på den här boken. Det finns så mycket gott och klokt i den här människan att när man når fram till det där ALS-beskedet slår det liksom knut i magen på en.

Det här är en bok alla borde läsa eller lyssna på. Livsbejakande, empatisk, kärleksfull, vacker, rolig, sorglig. Allt och lite till. Hans resa är oerhört fascinerande och jag kan känna igen mig i vissa tankesätt – även om min “resa” bestod i att säga upp mig för att flyga till Spanien och pilgrimsvandra i två veckor när jag närmade mig den berömda väggen – inte en resa på 17 år som munk, men. You get the point. Att förändra, att våga säga stopp inför sig själv. Jag tror att oerhört många i vårt samhälle skulle må oerhört bra av att ta till sig mycket i den här boken och kanske följa åtminstone en bråkdel.

En liten rekommendation är att inte lyssna på slutet av den här boken medan du promenerar ute bland folk. Ögonen tåras återkommande och man vill egentligen mest böla åt hur vackert, sorgligt och förgängligt livet är.

Natthiko läser själv boken och tur är väl det, för det är en fröjd att lyssna till visdomen och den där rösten som faktiskt är så bräcklig när den behöver vara det.

Jag kan ha fel är en bok alla borde lyssna på. Fullpott. 5/5.

Dannyboy & kärleken, av Daniel Åberg

Detta är Daniel Åbergs debutroman. Jag har tidigare lyssnat på delar av hans Storytel Originals-alster och föll verkligen för hans välskrivna norrbottniska nagelbitare Nära gränsen (som får en uppföljare senare i november!).

“En ung man iförd frack flyr längs Uppsalas gator. Han är på väg mot stationen, kan inte stanna kvar. Han tar tåget mot huvudstaden.
I Stockholm har en ung kvinna bestämt sig. Det är nog nu. Bedövad av en årsförbrukning huvudvärkspiller tänker hon kasta sig framför ett tunnelbanetåg.
På perrongen korsas deras vägar. Precis när kvinnan tänker hoppa sliter mannen henne undan döden. Det udda paret inser snart att de bara har varandra att hålla fast vid.
Dannyboy & kärleken är berättelsen om ett kaotiskt lördagsdygn. Det är en roman om en vandring i Stockholmsnatten. Om en stulen kändisplånbok. Om ett dialektalt krogvaktsbråk. Om Pet Shop Boys. Om irriterande minnen från Uppsalas studentvärld. Och om kärlek och svårigheten att bli vuxen på riktigt.”

Dannyboy är inläst av Dag Andersson, en ny bekantskap som inte läst in jättemånga böcker. Jag tycker att han gör ett riktigt bra jobb.

Boken i sig då? Det var något av en chansning, en bok jag började lyssna på utan att alls veta vad jag gav mig in på. Till en början har jag lite svårt att greppa det hela, men inte negativt menat. Det är rappt berättat, dråpligt, mysigt, underhållande och konstant målat med stänk av svärta. Det är intressant och riktigt välskrivet rakt igenom. Jag gillar karaktärerna och tycker om att följa med under det här galna lördagsdygnet. Vi får bland annat träffa Alexander Bard i en rolig cameo och överlag så doftar detta lite Trainspotting fast utan alla droger och nedbajsade lakan (just ett lakan spelar dock en stor roll!). När vi närmar oss två tredjedelar blir svärtan mer påtaglig och karaktärerna fördjupas på ett väldigt vackert och trovärdigt sätt och det är även här berättelsen greppar tag på allvar, någonstans efter flykten från Bard, som blivit lite fattigare.

Dannyboy & kärleken är en riktigt bra debut. Dråplig och med ett stort, bultande hjärta. Nämnde jag att Nära gränsen snart får en uppföljare? Det ser jag verkligen fram emot!

4 av 5 pannkakor till Dannyboy!

 

Deadline, av Rebecka Edgren Aldén

Edgren Aldén är en ny bekantskap för mig och det här är en bok jag sett fram emot att få lyssna till.

“Få en inblick i en modern tidningsredaktion från dess allra sämsta sida. Deadline är en spänningsroman om arbetsplatsen från helvetet.
När Anna får drömjobbet på livsstilsmagasinet Suzanna träder hon in i en värld hon tidigare bara sett på håll. Glammiga galor, gratisprylar och uppmärksamhet. Chefredaktören Diana Gray är en före detta dokusåpadiva och nu populär influencer, med stor karisma och många kändisvänner. Anna dras som i en virvelvind med i Dianas stjärnglans. Tills hon förstår att något är allvarligt fel på det nya jobbet. Redaktionen lider av en omänsklig stress och Diana ljuger och manipulerar.
Vad är det Diana till varje pris inte vill avslöja? Det hela utvecklar sig till ett spel på liv och död, och insatserna visar sig vara högre än Anna någonsin kunnat föreställa sig.”

Vi börjar med inläsningen. Sofia Berntssons stämma hörde jag för första gången när jag lyssnade till Fredrik P Winters Grävlingen och jag tyckte att hon gjorde ett riktigt bra jobb. Deadline är inget undantag, faktum är att hon kan komma att bli en ny favorit.

Och boken då? Jäklar. Jag gillar verkligen det här skarpt. Vi bjuds på en berättelse om maktkamp, svek, avundsjuka, hämnd och andra mörka teman. Det är intressant och mästerligt berättat och jag dras in direkt. Inblicken i tidningsredaktionen är riktigt intressant och känns väldigt realistiskt beskriven. Merparten av karaktärerna är kvinnor och det är riktigt välgestaltade porträtt rakt igenom, alla känns levande och trovärdiga. Så även de manliga, som i de flesta fall är regelrätta svin. Jag älskar att följa maktkampen på redaktionen, frustrationen över den dominanta b-kändisen som får alla medarbetare att i fantasin villa sätta en kniv i ryggen. Jag gillar även att följa med i svängarna när Anna både fascineras, skräms och skäms över att bjudas in i Dianas stjärnglanssfär samtidigt som hon förvandlas till en alltmer frånvarande mamma och fru. När berättelsen går över från något likt Djävulen bär Prada till att bli en krim sker allt sömlöst och riktigt, riktigt effektivt. Det finns vissa svängar i berättelsen som jag listar ut väldigt tidigt, men det gör absolut ingenting och upplösningen är både smart, hemsk och svindlande.

Mer sånt här, tack. En bok helt i min smak. Mästerligt, Rebecka!

Deadline kammar hem en självklar fullpott. 5 av 5 pannkakor.